Stenhård selektering på Atterupgaard

Historien bakom Atterupgaards dressyravel tar sin början på just det sättet man inte ska bedriva avel, om Kristine Munch Sinding får säga det själv.

− Jag hade tagit studenten 1992, flyttade till London och lämnade mitt sto hos min pappa, som bestämde sig för att ta föl på henne. Han valde den flottaste dressyrhingsten han kunde hitta och det blev stoföl två år i rad.
− Det började lite av en slump och som en hobby, säger hon.

Vi sitter i cafeterian på Atterupgaard, som nu är så långt ifrån en hobbyverksamhet man kan komma. På andra sidan glasväggen ligger det rymliga ridhuset, ihopbyggt med stallet för de vuxna hästarna. Lite längre bort finns lösdriften för unghästarna och i en tredje byggnad är det lösdrift för ston och föl.

Gården tillhör fortfarande föräldrarna, men verksamheten drivs av Kristine. När hon återvände hem från England fortsatte hon det hennes pappa hade påbörjat. Det egna stoet och ett inlånat sto blev stammödrar till hästarna från Atterupgaard, och i dag är Atterupgaard på Själland ett av norra Europas mer framgångsrika stuterier med inriktning på dressyrhästar.

Stona är lika viktiga som hingstarna

Ända sedan starten har det handlat om stona.
− En stor del i vår framgång är att vi har förvaltat våra stostammar. Stona är inte viktigare än hingstarna, men de är lika viktiga. För varje sto vi ska ta föl på gör jag en lista över vad jag tycker om och inte tycker om hos stoet, och vad jag vill förbättra.

Hon skriver också ned vad som inte är bra i stoets stam och vad hon vill eliminera med hjälp av hingsten.

Sedan gäller det att göra tvärtom mot vad Kristines pappa gjorde, och inte välja en hingst för att den är flott.
− Att hingsten har stor trav och en elegant överlinje kan vara en tillfällighet. Du kan ha en flott hingst utan att det finns i stammen och utan att det nedärvs.

Hingsten ska inte väljas genom att man bläddrar i en broschyr.
− Du ska se den i arbete i verkligheten.Inte bara på tävling utan också på framridningen.

Om ett sto inte levererar bra avkommor varje gång ska hon inte avlas på.

Kristine Munch Sinding

Även stoet ska ha visat vad hon gått för innan det tas föl på henne. Och då handlar det inte om gott betyg på 3-årstest, utan egna tävlingsresultat.

Denna noggranna selektering på Atterupgaard har enligt Kristine lett till att stuteriet bara producerar kvalitetshästar.
− Om ett sto inte levererar bra avkommor varje gång ska hon inte avlas på.

På Atterupgaard finns ett 70-tal hästar i alla åldrar, från föl till hästar redo för Grand Prix.

Vill helst inte sälja hästarna alls

I en stor hage som är förvånansvärt torr och somrig trots att det är lerig oktober, går åtta ston med föl. Fler föl än så är inte önskvärt, för att de ska hinnas med. Målet på Aterupgaard är att behålla hästarna ända tills de är färdigutbildade.
− Helst säljer jag dem inte alls, säger Kristine, men berättar i nästa andetag om affärsidén som är att sälja välutbildade hästar, redo för de stora arenorna.

Det är Selina Solberg Vittinghus som utbildar hästarna och förbereder dem för att bli internationella stjärnor. Hon har arbetat på Atterupgaard i elva år, och har sina rötter i Norge.
− Om jag ville satsa på dressyr kunde jag inte stanna i Norge, så jag arbetade först hos Blue Hors i ett år, och en period på ett annat stuteri, innan jag flyttade hit, säger Selina, som i dag är en nyckelperson på Atterupgaard.
−  Hon är min högra hand. Vi diskuterar allt och är nästan alltid eniga. Och vi umgås mer med varandra än vi träffar våra respektive, säger Kristine, och både hon och Selina skrattar.

Om de inte har tillräckligt mycket energi när de är tre år har de alldeles för lite energi när de är nio.

Kristine Munch Sinding

De unga hästarna på Atterupgaard kan vara mer vilda än tama. Det uppskattar Selina.
− På unghästbedömningar kan vi få en femma på skritten och omdömet ”skrittar inte”. Och det är bra, för om de inte har tillräckligt mycket energi när de är tre år har de alldeles för lite energi när de är nio.
− Titta bara på Cassidy. Han är 16 år och fortfarande helt vild vid prisutdelningar, säger Selina och syftar på Cathrine Dufours dressyrstjärna, född på gården och vars mamma Doreen var ett av de första fölen som föddes på Atterupgaard.

Rids mycket i skogen

Hästarna får en varierad utbildning. De rids omväxlande på dressyrbana och i ridhus, liksom ute i terrängen. Gården har vidsträckta marker och en egen ridväg med sandunderlag. Det finns också skog i närheten att rida i.
− De får se lite andra saker när vi rider i skogen och du kan träna nästan allt även där, säger Selina.

Kristine och Selina är helt eniga om hur hästarna ska ridas och vad målet är. Kristine har tävlat på lägre nivå tidigare, men trivs nu bäst på marken.
− Selina rider så mycket bättre än jag gör och när vi har hästar som tävlar på så hög nivå vill jag inte gärna sätta mig på dem. Men vi pratar mycket ridning och jag kan komma med förslag.
− Dressyr ska vara mjukt, lätt och elegant. Hästen ska ha spänst och energi, annars blir det inte bra.

Det ska dessutom se lätt ut, kompletterar Selina, som har Charlotte Dujardin som en av sina stora förebilder.
− Hon rider med så mycket power men det syns inte, det ser bara lätt ut. Sedan kan jag imponeras av ryttare som Isabell Werth och Patrik Kittel som tar upp häst efter häst till Grand Prix-nivå. Men ridmässigt är det Charlotte jag ser upp
till, liksom Cathrine Dufour, som också kan rida med power och få det att se lätt ut.

Selina tycker att det är en stor fördel att ha känt hästarna sedan de var föl, och i många fall även tidigare generationer.
− Vi har ett 20-tal unga hästar här nu som vi rider, säger Selina och berättar om en av hennes favoriter, det 6-åriga stoet Atterupgaards Delorean (e Bon Bravour u Atterupgaards Dallara e Sandro Hit) som gick Falsterbo i somras och nyligen var trea i det danska championatet.

− Hon fick en 10:a på traven, hon är Danmarks travdrottning. Det är en häst som vi förväntar oss väldigt mycket av och det är mycket speciellt för mig att rida den, inte minst eftersom jag också har ridit hennes mamma och mormor.

Ett mål 2020 är UVM, som ekipaget också deltog i 2018. I år blev de inte uttagna och Selina döljer inte att hon är besviken över det.

Svenskarna är hysteriska när det gäller röntgenplåtar och vågar inte köpa om de ser minsta förändringar.

Kristine Munch Sinding

Men det är en stenhård konkurrens inom dansk dressyr, eftersom några av Europas främsta dressyrstall ligger i Danmark. De olika dressyrstallen har dock lite olika inriktning.
− Andreas Helgstrand köper världens bästa unghästar. Han ville köpa Delorean också, men det får han inte, säger Selina med ett leende.
− Ska vi konkurrera med Helgstrand  måste vi behålla hästarna längre och se dem bli bra, säger Selina, som är glad över att rida hästar som fötts upp på Atterupgaard och inte är inköpta.

Tufft motstånd på banorna i Danmark

Att tävla dressyr i Danmark och därmed hela tiden möta ekipage från Blue Hors och Helgstrand Dressage kan verka tufft, men Selina ser det inte så.
− De ekipagen är svåra att slå, men det är fantastiskt att få mäta sig med ett sådant motstånd. Jag har inget emot att komma trea i en tävling om jag är slagen av de bästa.
− Alla tycker inte som jag, utan menar att det är jobbigt med den tuffa konkurrensen. Men jag tror att det triggar dressyrryttare på alla nivåer att ha sådana skickliga dressyrekipage i Danmark.

Även om Selina just nu har flera hästar som hon tävlar är Atterupgaards affärsidé trots allt att sälja hästar. Dock inte till vem som helst.

Det är inte bara aveln som sker med stor noggrannhet. Samma regler om selektering gäller vid försäljning.

Kristine Munch Sinding vill se en match mellan häst och ryttare innan det blir affär.
− Vi vill veta om kombon fungerar. Vi lägger stora pengar på hästarnas utbildning och vi vill att de kommer ut i världen, säger Kristine.

Det ska klicka mellan häst och ryttare

Det behöver inte nödvändigtvis innebära att ryttaren är oerhört skicklig. Det ska helt enkelt klicka mellan häst och ryttare.
− Ibland märks det direkt vid första provridningen. Andra kommer tillbaka både två och tre gånger, säger Selina.
− Och det kan absolut hända att vi säger nej till köpare, säger Kristine.

Den senaste stjärnan på stuteriets himmel är den 3-åriga hingsten Atterupgaards Barcelo (e Bon Coeur u Atterupgaards Dicte e Caprimond), som nyligen fick högst poäng av alla dressyrhingstar på Dansk Varmblods 35-dagarstest.

Barcelo ägs av Atterupgaard tillsammans med Helgstrand Dressage. Mamman, elitstoet Atterupgaards Dicte, har samma mamma som Cassidy.

Hästar från Atterupgaard finns över hela världen och flera har gått till USA. Men de hästar som har sålts till Sverige kan räknas ganska snabbt.
– Svenskarna är hysteriska när det gäller röntgenplåtar och vågar inte köpa om de ser minsta förändringar, trots att vi nu vet att det är vanligt med exempelvis täta tornutskott och att det sällan påverkar, säger Kristine.
– Under mina elva år på Atterupgaard har det inte förekommit en enda skada på hästar som kan kopplas till ryggen, tillägger Selina.

Köparna får också veta om hästen har några egenheter och hur dessa kan hanteras. Med varje häst som säljs följer ett dokument om hur hästen fungerar och vad köparen behöver veta om sin nya häst, allt för att det arbete som lagts ner på hästen ska bära frukt även i framtiden.

Inga billiga hästar

Att hästarna som säljs från gården är dyra är lätt att inse. Hur dyra vill Kristine Munch Sinding inte riktigt gå in på.
– Det är inga billiga hästar vi har, men så har vi också lagt ned mycket pengar och arbete på dem.

Selina avslöjar att hon för första gången under sina år på gården hoppas få rida internationell Grand Prix på gårdens egna uppfödningar.
– Jag har inte kunnat ha det målet förut, eftersom hästarna har blivit sålda innan. I stället har målet varit att ta medaljer i unghäst-VM. Men nu har vi två hästar i stallet som snart är redo för Grand Prix.

Det är Atterupgaards Kawasaki (f -10 e Krack C u Atterupgaards Minelli) vars mormor Miranda är ett av gårdens elit-ston, och Atterupgaards Ophelia (f -10 e Bellissimo M u Atterupgaards Orthilia e Gribaldi).
– Det är en dröm att få rida Grand Prix på en häst som jag själv har utbildat, och jag känner mig rätt säker på att antingen Kawasaki eller Ophelia blir kvar, säger Selina Solberg Vittinghus.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 23 2019.