Alla kan relatera till känslan. Den krypande otäcka känslan av att vara osäker och nervös. Känslan av att känna sig väldigt liten mitt i en stor värld. Känslan av otrygghet när vardagliga rutiner plötsligt byts ut mot sin motsats i en främmande miljö.
Alla har vi känt olusten, paniken och stressen det innebär att möta den formen av obehag. Känslan av att känna sig utsatt, känslan av en trygghet som inte längre finns där. Den är obehaglig, är svår, nästan omöjlig, att övervinna på egen hand. Den känslan föder snabbt en längtan efter en fast hjälpande hand, någon som finns där och lugnar dig, någon du kan gömma dig bakom och tanka kraft hos.
Hemma i vår familj finns en tjej som utan tvekan kan skriva under på samtliga dessa punkter. En första klassens trygghetsnarkoman. Hon heter Erika, är 15 år gammal och har fyra ben.
Jag har med stor fascination märkt att ju längre tid man har förmånen att närma sig hästar och ju närmare man kommer dem, desto mer framträder karaktärsdrag och desto mer förstår man att varje häst är unik, med sin egen speciella personlighet. I vårt lilla stall står mycket riktigt fyra hästar med fyra vitt skilda personligheter och fyra lika vitt skilda behov för att må bra. Vi har bossen själv, den självständiga Tindra. Minst men tuffast, 99 centimeter över havet men en pondus och en bestämdhet som skrämt många betydligt större utmanare på flykten. Hos oss är det Tindra som styr och ställer. Ingenting sker som inte Tindra har sanktionerat. Hon är det komiskt kortväxta ledarstoet ingen vågar sätta sig upp mot.
Peggy är tjejen vi fått låna och som finner sig i alla situationer, som gillar läget, som aldrig brusar upp, som lunkar runt och tar dagarna med jämnmod. Maxad A-ponny, okomplicerad, perfekt att lasta och exemplarisk att dra iväg med på tävlingar. Få saker stressar Peggy och därför har LillyBelle en fantastisk partner på tävlingsbanorna.
Tango är enda killen i stallet. Följsam och fin på ridbanan, trygg och säker i sadeln så länge han inte råkar få syn på en färgglad höpåse eller någonting annat han upplever hotfullt i periferin. Då stressar han upp sig och kan, helt utan illvilja, råka få sin ryttare på fall. Angelo har jobbat stenhårt med Tango och precis som ni kunde se i förra veckans blogg har de nu kommit så långt att de sakta men säkert kan börja närma sig tävlingsarenorna.
Och så har vi Erika. Lika stor i kroppen som liten i själen. Lika rejäl och pålitlig i hemmiljö som nervöst och ångestfylld när hon kommer bort. En gränslös kärlek från LillyBelle förde Erika till oss från första början. Erika har tidigare varit en evighetsmaskin som ridskolehäst och blev den första LillyBelle lyckades få i galopp. Där knöts banden dem emellan och när vi 2018 lyckades få låna Erika över sommaren och sedan såg vilken underbar liten kärlekshistoria som snabbt utvecklades mellan Erika och LillyBelle fann ödet plötsligt det för gott att Erika stannade kvar. Dagen vi köpte henne är och förblir LillyBelles lyckligaste i livet.
Faktum kvarstår dock. Det finns ett stort problem med Erika. Här hemma på vår ridbana går hon som en klocka, hoppar på allt, klarar alla banor, flyger lätt och ledigt över en meter höga hinder och är på alla sätt en underbar läromästare till LillyBelle. Paniken kommer när Erika byter miljö. Vi tror att hon, efter alla tidigare miljöombyten hon varit med om, är i ett extremt behov av rutiner. Att byta ryttare varje dag och byta hem två gånger om året kan göra vem som helst fyllt av oro och ångest.
En bra dag för Erika är därför en dag som ser exakt likadan ut som den föregående och exakt som den dag som kommer. Vi har såklart, efter LillyBelles innerliga önskemål och konstanta tjat, provat att placera Erika i tävlingsmiljöer. Det har inte fungerat alls. Erikas tävlingstaktik, att så snart startsignalen går sätta av i galopp mot utgången, är kanske inte den listigaste om man har en ryttare på ryggen som gärna vill ha ett resultat och en rosett.
Erika är som hon är och hennes enda svaga egenskap har fått LillyBelle att gråta många tårar. Men i lördags såg vi en öppning, en möjlighet, en chans. Alla vet att en bra kompis är ovärderlig och Erikas bästa kompis är Tindra. Redan den dag Erika först anlände till vår gård fick vi uppleva det. Tindra – som dittills utan undantag brukar markera vem som bestämmer, hålla nykomlingen kort under ett par veckor och slutligen släppa in denna i en kontrollerad gemenskap – tog emot Erika med öppna hovar och det tog bara två minuter innan de båda stod och betade, sida vid sida. Tindra är Erikas bästa kompis, chef och vägledare och, tänkte vi, om vi kan få med Erika och bästa kompisen till en ny miljö – borde inte det funka?
På programmet stod nämligen en julklappshoppning, i fantastisk regi av Daniela Almqvist och Malin Eriksson ett par mil utanför Växjö. Opretentiöst, öppet för alla, från småbarn till tonåringar, påbjuden maskeradklädsel och en enkel och trevlig bana med sju hinder. Det lät så bra att vi bestämde oss för att ge det ett försök.
Det är en stressig Erika som lastats ut och kommer in i en helt främmande miljö. Hon gnäggar nervöst, vill smita därifrån men redan efter fem minuter märker vi att det går bättre, att Erika lugnar ner sig. Vid hennes sida står hela tiden en kolugn Tindra och signalerar att allt är under kontroll. Erika fyller snabbt på bränsletanken med trygghet och sida vid sida travar de sedan kontrollerat under framridningen.
Väl inne på banan genomför vi vårt nästa schackdrag. Vi har stämt av med arrangörerna att det är okej och när det är Erikas tur placerar vi helt enkelt Angelo och Tindra i mitten av banan, så strategiskt att Erika hela tiden ser Tindra, vet att hon är där som beskyddare och kompis. Sedan flyter det på. En Erika helt utan fruktan tar sig lekande lätt genom banan med en LillyBelle, utklädd till ängel, på ryggen. När allt är över har Erika ridit på två höjder – 40 och 50 centimeter – och dessutom fått ett segertäcke i maskeradtävlingen. Stoltheten LillyBelle känner när hon för första gången får rida ärevarv med Erika går nästan att ta på.
Ibland behövs en riktig kompis för att hantera svåra situationer. Det är precis vad som sker och det gör oss alla känslosamma och glada i hjärtat. LillyBelle har äntligen fått tävla, om än på skoj, med den häst hon älskar mest på hela jorden och är så lycklig att jag knappt kan finna ord när jag nu ska beskriva det.
När kvällen kommer frågar jag LillyBelle hur stolt hon är över Erika. Jag måttar med pekfingret och tummen, säger ”så, så eller så stolt?” samtidigt som jag ökar avståndet mellan tumme och pekfinger.
LillyBelle tittar upp, sätter sitt eget pekfinger på köksbordet, går ut i vardagsrummet, kommer tillbaka till köket och placerar åter sitt lilla finger på bordet.
Sedan säger hon:
– Så stolt är jag!
Tack för att ni tog er tid – och tänk på att du som kompis kan göra stor skillnad i andras liv. Du får förresten gärna bli min kompis på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.
Se ekipaget i julklappshoppningen i videon nedan.
Följ Ridsport på