Berg är till för att flyttas. Problem är till för att lösas. Under helgen hade jag dessbättre inget berg som tornade upp sig framför mig, men väl ett problem. Och eftersom ett problem är immunt mot allt utom lösningar gäller det att agera listigt.
På lördagen har jag, med viss möda, hämtat ännu ett lass hö hos min leverantör. Min onda rygg är mer elakt ond än vanligt och när jag kommer hem bär jag, med ännu mer möda, ut de 56 balarna i uthuset. Därifrån ska sedan varje bal läggas upp på loftet två och en halv meter upp, och här tar det stopp. Jag orkar helt enkelt inte göra allt själv och Malin är upptagen med annat. Då återstår bara barnen, som är till ovärderlig hjälp när de väl ställer upp. Angelo och LillyBelle har dock blivit alltmer ovilliga att hjälpa mig med just den här detaljen. Tidigare har de visat sig mutbara men under de senaste höhämtningarna har det varit tvärnej. Det har inte spelat någon roll vad jag lockat med.
Där står jag, med värkande rygg och en känsla av maktlöshet. Balarna måste upp – jag måste bara lista ut hur. Det behövs en plan och jag skruvar upp tankeverksamheten. Jag vet att barnen måste ingå i lösningen men jag vet inte hur.
Sedan kläcker jag det som ska visa sig bli min smartaste idé på väldigt länge. En briljant plan tar form. När jag är klar letar jag upp Angelo och LillyBelle och tar tjuren vid hornen direkt. Jag vet att allt handlar om tajming och tonläge. Jag skruvar på min röst. Anlägger mitt mest entusiastiska tonläge, tittar barnen i ögonen och säger.
– Det finns ett rekord att slå. Vill ni vara med och slå det?
Orden förvandlas till magi i samma sekund de uttalas.
– Rekord? Ja! nästan skriker Angelo.
– Jag vill slå rekord, bekräftar LillyBelle.
– Bra, säger jag. Det gäller att så snabbt som möjligt få upp balarna på loftet. Det tidigare rekordet är på 30 minuter. Men jag tror att vi ska kunna slå det rejält. Vad säger ni? Ska vi gå bort till uthuset?
De följer mig som om de vore råttor i en bröderna Grimm-saga och jag vore flöjtspelaren från Hameln. Jag har hittat deras svagaste punkt: suget att tävla, få en tid, slå ett rekord. När vi är framme vid uthuset lägger vi upp strategin och taktiken. Strategin: slå rekord. Taktiken: jag, nere – LillyBelle och Angelo uppe på loftet. Trots att balarna väger i snitt 14 kilo kan barnen enkelt rulla dem. Därför utsätts inte deras små kroppar för någon omänsklig ansträngning. Att vara liten är en stor fördel uppe på miniloftet där min rygg förmodligen skulle spricka om jag skulle våga kröka den i mitt tillstånd.
Jag tar fram tidtagaruret i telefonen.
– Är ni beredda?
– Jaaaaaaaaa!
– Då kör vi.
Jag trycker på knappen. Sedan startar den taktiska kedjan nere hos mig. Med hjälp av en grep kastar jag upp balarna, en efter en. Däruppe står LillyBelle beredd, rullar balen vidare till Angelo som placerar den på sin slutliga plats. Redan efter en minut häpnar jag över deras entusiasm.
– Kom igen, Anje! Mer balar, pappa! skriker LillyBelle till oss.
Det går över all förväntan. Jag kastar upp balar som blixtsnabbt försvinner in i mörkret och när vi klarat av cirka en tredjedel av balarna undrar LillyBelle ivrigt:
– Hur mycket tid har gått???
Jag tittar. Och säger häpet:
– Lite mer än tre minuter.
Mer entusiasm.
– TRE MINUTER! Nu ska vi slå REKORDET! Skynda! Kom igen! hör jag Angelo längst inne.
Jag har tagit med en vattenflaska och sagt till barnen att det är helt okej att ta en vätskepaus för att samla krafter. Ingen av dem antar erbjudandet, inte när dödsviktiga sekunder står på spel. Klockan passerar tio minuter. Elva. Balarna bara minskar i antal, LillyBelle utdelar taktiska direktiv både till mig (”kasta upp balarna snabbare”) och Angelo (”lägg upp balarna snabbare”) och snart ser jag bara fem balar kvar, plus en bal som hömonstret Erika – som kom och störde och hotade hela rekordförsöket – mutats med i hagen utanför uthuset.
När jag snor den sista balen från en förorättad Erika och slänger upp den hör jag sekunderna senare att saken är klar. Angelo har placerat den sista balen där den hör hemma.
Jag kastar mig på telefonen och trycker på stopp.
Sedan förkunnar jag sluttiden: 13.08. Tretton minuter och åtta sekunder. Rekordet, som jag hittade på, är krossat.
– Jaaaaaaaaaa! ropar barnen och gör high-fives uppe på loftet.
När vi sedan i triumf vandrar de drygt 100 meterna tillbaka till huset tar de sikte på ytterdörren, öppnar den och vrålar till en helt oförstående Malin:
– Mamma! Mamma! Vi slog rekordet! Tretton noll åtta!
Inga mutor, bara ett fiktivt rekord att slå, och vips är problemet ur världen för lång tid framöver. För redan nu längtar LillyBelle och Angelo till nästa hölast anländer. Då ska rekordet putsas ytterligare.
Tänk vad smart en ponnypappa kan vara.
Tack för att ni tog er tid – ni är hjärtligt välkomna att följa mig på Instagram på kontot ponnypappandaniel
Följ Ridsport på