I onsdags hördes ett pling. Ett pushnotispling. En ny coronaflash? Ännu en tillspetsad katastrofrubrik?
Nej, tvärtom.
Det var Equipe-appen som för första gången sedan den 26 mars gav ifrån sig ett livstecken. På displayen upplystes jag om att en startlista var publicerad, med en av alla de lokala ryttare jag följer.
Det var en skön, nästan euforisk känsla. En känsla av att mardrömmen är över och att allt är som förut. Riktigt så bra är det nu inte, som vi alla vet.
Det var visserligen mycket riktigt en startlista som publicerats, men när jag klickade mig vidare till propositionen framgick det tydligt att det handlade om en pay and cross. Men ändå – Equipe lever. Bara en sån sak kan få vem som helst att känna lite hopp mitt i de dystra bulletiner vi serverats dagligen i mer än två månader.
Trots att pushnotisen bara gällde en pay and cross påminde den mig om två saker:
1) Om tre veckor öppnas tävlingssäsongen 2020, efter beslut från Svenska Ridsportförbundet. Då tillåts tävlingar under ytterst kontrollerade former, med exakta starttider och med geografiska krav på en radie om maximalt tio mil mellan hemmet och tävlingsplatsen.
2) Att tonen inom svensk ridsport blir alltmer frustrerad och tråkig ju längre coronaviruset lamslår det här landet.
Det finns dessutom ett klart samband mellan punkt 1 och punkt 2. Tävlingar har blivit en vattendelare i en sport jag alltid känt håller ihop utåt sett när det verkligen gäller. Det vi ser nu, främst på sociala medier, är någonting som mer hör hemma i en överförfriskad hejaklack på Gamla Ullevi än på ridsportens egen arena. Men sådana är tiderna vi lever i och att vissa använder starka åsikter som pysventil är nog någonting vi får leva med ett bra tag.
Inom ridsporten ser vi en match mellan två lag: Lag Pro Tävling och Lag Anti Tävling. Förbundet självt har genom sitt styrelsebeslut att tillåta tävlingar för barn födda 2002 och senare skapat Lag Pro Tävling. Skapar man ett sådant lag kommer det snabbt en motståndare – ett lag, bestående av alla de som djupt motsätter sig all form av tävlande, givet det skarpa virusläge som råder.
Det är här tonen blir tråkig, ibland på gränsen till ovärdig. Det är en sak att ha olika åsikter. Det är en helt annan sak hur man framför sina åsikter, och efter att ha skannat sociala medier den senaste tiden kan jag fastslå att det är långt ifrån ovanligt med rena personangrepp. Folk är plötsligt ”dumma i huvudet” om de ens andas lite tävlingsoptimism. Även den som tycker att beslutet är åt skogen fel får räkna med diverse mothugg från Protävlarna som heller inte är speciellt trevliga.
Det är lätt att bli kategorisk, aktivt ta ställning för ett av lagen och driva sin egen åsikt ända in i kaklet. Det gäller inte bara ridsporten utan har blivit ett globalt fenomen. Sociala medier har förvandlats till angiverikontor där misstänkt smittade filmas och hängs ut, liksom folk som inte håller tillräckligt avstånd. I Italien, berättar journalisten Jennifer Wegerup i sin senaste Expressen-krönika, har det skapats ett ”häxjaktsklimat” där folk som går ut utan ansiktsmask blir misshandlade. Att göra tävlingsmomentet till en digital ”ansiktsmask” i svensk ridsport vore hemskt. Min enkla åsikt i frågan är att alla åsikter bör respekteras – om de inte strider lagar och direktiv.
När det gäller tävlandet respekterar jag båda åsikterna men har personligen svårt att välja, ta ställning för eller emot någon linje.
Å ena sidan har jag, sedan dag 1, gjort det till första budordet i min bok att alltid uppdatera mig, alltid följa alla direktiv och riktlinjer som de riktiga experterna kommer med. Jag har försökt hålla två tankar i huvudet samtidigt. Funderat på hur Sverige kan få en flackare kurva och mindre belastning på vården utan att ekonomin kraschar totalt och generationer riskerar att leva i fattigdom, misär och självmordstankar under decennier framöver. Att i enlighet med både Folkhälsomyndighetens, Riksidrottsförbundets och Svenska Ridsportförbundets rekommendationer låta våra barn tävla – skulle vi inte klara det om vi ansträngde oss, höll oss i vårt socialt distanserade hörn och följde alla anvisningar till punkt och pricka? Det tror jag, ärligt talat, att vi skulle.
Å andra sidan brottas jag med rena skräcktankar, rädslor och ångest. Hur ska det gå med allt? Hur svarar jag själv på viruset som typ 2-diabetiker? Vad skulle hända om Malin, med sin vidrigt svårinställda typ 1-diabetes, blir svårt exponerad av covid-19? Vad händer med mina föräldrar och min svärmor, samtliga i riskgrupp genom sin 70+-ålder? Den här delen av mig vill fly ännu längre ut på landet än jag redan bor, snickra en koja och leva där som en eremit ända fram till den dag (om ett, två, tre år?) då coronaviruset förklaras utrotat. Att i ett tillstånd av rädsla ens fundera på att dra iväg på en tävling känns absurt.
Men lagom är nog ändå bäst i Landet Lagom.
Lite tävling kan nog inte skada, men visst kan vi också leva utan det ett tag till.
Jag har inte bestämt vilket lag jag ska tillhöra än, men oavsett vilket jag väljer – se mig inte som en motståndare utan som en medtävlare i en betydligt viktigare kamp än den på ridbanan.
Tack för att ni tog er tid – och jag kan försäkra er om att det är helt riskfritt att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel
Följ Ridsport på