Ida-Linn Lundholm – från lärling till profilryttare

Det är strax efter lunch och Ida-Linn Lundholm rider sin sjunde häst för dagen, en superelegant 10-åring vid namn Fanita. Stoet rör sig energiskt över banan, ser ut att hela tiden vilja ge mer.

Stoet köptes in för fyra år sedan av Åke Björsell, Jan Brinks tidigare sponsor. Planen var att skapa ett framtidsekipage av henne och Ida-Linn Lundholm. Ett halvår senare fick stoet en spricka i ett kronben och var konvalescent i två år. Sedan tog det tid att få ordning på bytena. Men nu är hon på gång.
– Jag tror på henne, hon har alla kvaliteter och det skulle vara kul att ge tillbaka till Åke. Tiden får utvisa, säger Ida-Linn Lundholm, som aktar sig för att ta ut något i förskott.

Hon sitter av och leder in Fanita i det runda stall som tidigare var hingststall. Från boxarna runt skötplatsen tittar nio andra hästar fram med spetsade öron.
– Jag tycker om alla mina hästar, men Fanita är speciell. Hon är en stor personlighet, het och känslig. Som hon ser det är jag anställd av henne, säger Ida-Linn Lundholm och ler.

Tar hand om tio hästar

När Tullstorp lade ner hingststationen för snart två år sedan fick Ida-Linn Lundholm ta över det runda stallet. Ungefär tio hästar vilar på hennes ansvar. Det handlar om stora pengar och förväntningar. Pressen att leverera ligger alltid på lur, men mest i hennes eget bakhuvud. Hon har lärt sig att trycka tillbaka de känslorna.
– Annars blir jag tokig. Och alla vet att allt kan hända – och händer. Som nu med corona, säger hon.

Så är vi där, hur gärna vi än hade sluppit. Men det är början av april och coronapandemin ligger som ett mörkt moln över allt och alla. Inga hästar säljs och Tullstorps internationella kunder lyser med sin frånvaro. Företaget står ändå väl rustat med en solid ekonomi och buffert. I stallet finns gott om varor att förädla.
– Vi kan vara tacksamma. Vi är skonade i vår egen karantänbubbla. Men visst är det hemska tider. En väckarklocka. Man får perspektiv. Det kanske inte är världens problem att en häst inte byter rätt. Det kan vara sunt att få tänka till, säger Ida-Linn Lundholm.

Jag älskar att utbilda hästar men det är tävlingsryttare jag är och vill vara.

Hon tar ut Fürst Sheriff för nästa fotografering. Han ägs av en japan som normalt kommer och rider några gånger om året. Nu är inte normalt.

Valacken skrittar tryggt förbi en hage med två upphetsade åringar. Förutom pigga hästar i sina hagar är det lugnt på gården. Av avelssäsongen märks inget.

Flaggryttare för Tullstorp

Tullstorps kärnverksamhet nu är att sälja välutbildade kvalitetshästar. För det krävs PR, att synas på tävling. Och en flaggryttare. En som Ida-Linn Lundholm.
– Jan och jag pratar ofta om det. Jag älskar att utbilda hästar men det är tävlingsryttare jag är och vill vara, säger hon när vi slår oss ner i hennes nyrenoverade tjänstebostad några få meter från stora stallet.

Ida-Linn Lundholm växte upp i Norge och var en ridskoletjej bland andra, utan hästanknytning i familjen eller pengar att köpa häst för. Drömmen var att jobba hos Jan Brink ”någon gång i framtiden.”

Framtiden kom snabbt. Hon bad sin ridlärare, som tävlat med Jan Brink, att ringa och fråga om han hade någon plats. Ett möte ordnades under NM i Drammen 2010. I juli samma år kom den då 19-åriga Ida-Linn Lundholm för första gången till Tullstorp.
– När vi körde in på gården var jag helt skakis och nervös. Tänkte, kan man gå på gruset här med skorna på? Typ. Det var väldigt stort att komma hit.

När vi körde in på gården var jag helt skakis och nervös.

Den första tiden som lärling minns hon som nervös. För att en häst som skulle visas för en kund inte skulle bli klar i tid eller inte vara blank nog. Eller att utrustningen inte var tillräckligt putsad.
– Det var mycket noggrannhet. Och det skulle gå fort som satan. Det passade mig, säger Ida-Linn Lundholm.

Vann bruksprovet efter ett halvår på jobbet

Hon och Tullstorp visade sig vara en perfect match. Hon växte snabbt in i verksamheten. Efter bara ett och ett halvt år visade hon Zaladin MI på bruksprovet, och vann.

Sin chef Jan Brink beskriver hon som rak och tydlig, en som vet hur han vill ha det, utan att vara direkt sträng.
– Vi jobbar under frihet med ansvar. Ser Jan något han inte är nöjd med låter han oss få en chans att rätta till det själva, säger hon.

Ida-Linn Lundholms uppgift är att rida, rida och rida. Hon ska även se till att kunden vet allt som går att veta om en häst när den åker. Väl hemma ska det bli så få överraskningar som möjligt.

Hur många hästar hon ridit har hon ingen aning om. Men några fastnar extra. Som Dragon Welt, Dan Brown och Eclectish, som hon haft så många framgångar med. Och Ampère.
– Han har betytt jättemycket, säger hon och blir blank på ögonen.

För första gången äger hon också en egen häst, tillsammans med sin sambo Johan Nilsson. Det är 3-åringen Reezling TH.
– Jag såg honom som föl på film och blev kär. Enligt Johan skulle vi bara åka och titta hade jag lovat, men det vet man ju hur det går, haha.

Att hon är priviligerad  är Ida-Linn Lundholm fullt medveten om. Varje dag hon går till jobbet lever hon sin dröm. Hon har en arbetsplats full av kunskap att ta del av och inget gör henne gladare än när hästarna går bra. Men visst finns stunder av frustrerad trötthet.
– Det tror jag alla har, det är en del av livet, säger hon.

Vill ha en bra relation till alla hästar

Frustrationen bottnar i passion. Hon vill ha en bra relation med alla hästar, oavsett vilka, hitta nycklarna till deras olika personligheter, känna att de gillar henne.
– De ska tycka att det ändå är rätt kul när jag hoppar upp på dem. Om jag inte tycker att jag får fram det, eller när det strular med flera hästar samtidigt, det kan tära. Jag tar det personligt. När jag misslyckas att förmedla vad jag vill till hästarna på rätt sätt.

Det är ingen enkel match att utbilda hästar.

Hon tar en klunk kaffe ur sin mugg och tar ny sats.
– Det är ingen enkel match att utbilda hästar. Den som säger det får gärna berätta för mig hur man gör.

Häromåret drabbades hon av en skitstorm på Facebook. Eller, den nådde inte fram. Hon gick helt enkelt inte in och läste. Hon förlitar sig helt på personerna i sin omgivning.
– Om jag gör fel litar jag på att de säger till. Då tar jag till mig hur mycket som helst. Jag vet också att om jag hade läst kommentarerna hade jag mått väldigt väldigt dåligt. Det ville jag inte.

Får perspektiv på tillvaron av sambon

Sambon är mäklare och ingen hästkille, men stöttande och delaktig. Ida-Linn är glad att hon har lite annat i livet.
– Det är sunt att komma ur sin bubbla, få perspektiv. Det gör nog att man löser problem bättre. Det räcker att prata med en kompis som inte har en aning om hästar. Få ett litet avbrott.

Målet är OS och stora mästerskap. Och att njuta av resan. För vem vet vad som händer på vägen.
– Jag tänker ofta på hur bra jag har det. Jag hoppas att jag aldrig kommer att ta det för givet. Bara miljön och faciliteterna här. Det är inte många som har det så och något jag inte växte upp med. Tanken slår mig varje dag.

Ampère har en särskild plats i Ida-Linns hjärta

Hingstarna Dragon Welt och Eclectisch tog Ida-Linn Lundholm till fina framgångar. Ampère tävlade aldrig, men blev ändå en snackis. 2008 var han den högst bedömda 3-åringen i Holland någonsin och visades på alla tänkbara hingstvisningar, tills han bröt ihop. 2011 flyttades han av sin amerikanske ägare till Tullstorp och ett lugnare liv.
– Han var rädd och sönderstressad. Vi höll på i timmar bara för att kunna närma oss med sadeln. Vi fick rida in honom på nytt, berättar Ida-Linn Lundholm.

Ett år senare, på Tullstorps hingstvisning, red hon Ampère inför en knäpptyst publik. Efteråt grät hon i mikrofonen. Videoklippet fick stor spridning.
– Det var väldigt känslomässigt, en urladdning. Det hade kunnat bli katastrof. Om han blev rädd gick det inte att nå in i honom. Att det gick att genomföra… det jag kände då var en så stor stolthet och tacksamhet.

Hon ser rörd ut av minnet, letar efter rätt ord.
– Att galoppera runt på Ampere på utebanan… jag får fortfarande rysningar. Man var som en del av en häst. Bara flög fram. Sån power, mjukhet och elasticitet. Det var mäktigt. Jag kommer aldrig att glömma. Och på just den hästen.

I januari 2017 flyttade Ampère hem till sin ägare Fritz Kundrun i USA. Dragon Welt finns nu i Luxemburg och Ecletisch i USA.

Jan Brink:  ”Hon hade en bra känsla”

Talang och rätt inställning räcker inte. Någon måste se  det också. Som Jan Brink såg sin nya unga lärling. Hans första intryck av Ida-Linn Lundholm var hennes driv.
– Hon hade en bra känsla och en sund syn på helheten. Många vill bara rida, säger han.

Sedan gick det fort. Han gav henne förtroendet att rida Zaladin MI i bruksprovet och hon vann.
– Då visste jag att jag hade ett embryo till en förstaryttare.

Ida-Linn Lundholms mjuka, lätta ridning behövs för att klara att rida de moderna känsliga hästarna och få dem med sig, menar Jan Brink.
– Men hon har också ett jävulskt bra driv. Sådana som hon växer inte på träd. Jag gör en full satsning på henne, tar mycket kostnader och har byggt om ett helt hus åt henne, säger han.

Hon har också ett jävulskt bra driv.

Strax efter Ridsports besök anlände det 9-åriga stoet Calla (e Rock Forever) som Jan Brink hittade i Holland i januari som en potentiell mästerskapshäst.
– Det är lite friskt vågat i dessa tider. Vi säljer ju inget. Men man måste satsa för att hålla kvar en sådan som Ida-Linn. Hon vet sitt eget värde, och det ska hon göra, säger Jan Brink.

Fakta

Ida-Linn Lundholm

Namn: Ida-Linn Lundholm

Ålder: 29 år.

Yrke: Försteryttare på Tullstorp Dressage Stable.

Bor: I hus på Tullstorp utanför Hässleholm.

Familj: Sambon Johan Nilsson.

Senaste lästa bok: En om hotellmogulen Petter Stordalens väg till framgång. Annars mest ryttarbiografier och andra hästböcker.

Senaste tv-serie: White Collar. Gillar inte fantasy.

Lyssnar helst på: Podcasts med ryttare, Framgångspodden med företagare och forskare, Säker stil om mode och inredning.

Dold talang: Har alltid varit bra på att stå på huvudet.

Segergest: Funderar på att lära sig hjula.

Maskot: En röd och blå apa, en McDonalds-leksak som hängt med sedan tioårsåldern.

Hang up: ”Det märke som ofta finns på paddar måste jag ha upptill och framåt när jag lindar ben. Om någon gör annorlunda tittar jag bort. Har ingen aning om varför.”

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 9/2020.