”Först då är vi värdiga att få ha hästen som vår tävlingspartner”

På kort tid har det upptäckts att två hästar har blivit nervblockerade. Den världskända travstjärnan Propulsion och den mindre välkända distanshästen Castlebar Contraband.

I båda fallen var orsaken en vilja att de skulle prestera bättre på tävling. Människans begär efter ära och berömmelse – och pengar.

Hästen skiter naturligtvis i vilket. Men om den hade kunnat känna tacksamhet hade den kanske gjort det, för att den slipper känna smärta när den drivs till prestationer den inte hade klarat annars.

I fallet Castlebar Contraband har vi två svenskar, FEI:s chefsveterinär Göran Åkerström och FEI-juristen Anna Thorstenson, att tacka för den historiskt hårda domen, 20 års avstängning. Med rätta. Castlebar Contraband reds till döds. Han stupade i det 90 km långa distansloppet med en öppen skenbensfraktur på det ena frambenet. Det kunde hända eftersom han varit utsatt för upprepad och långvarig nervblockering, enligt FEI-tribunalen.

Castlebar Contraband reds till döds. Han stupade i det 90 km långa distansloppet med en öppen skenbensfraktur på det ena frambenet.

Som om det inte vore nog med detta i grunden fasansfulla sätt att hantera en tävlingshäst på, så hade den också medicinerats med xylazin. Det är ett läkemedel känt för att sänka hjärtfrekvensen hos distanshästar, så att de ska kunna passera de veterinärkontroller som är utplacerade efter sträckan för att säkerställa att ingen häst drivs över sin förmåga.

Båda dessa fall är upprörande. Men det finns annat, mindre uppseendeväckande, som kan locka ryttare att gå över gränsen. Tävla lite för tidigt efter behandling. Dra åt bakbensskydden lite för hårt. Hoppa med en extra tung bom överst. Sätta lite extra tryck i dressyrhästen mellan hand och skänkel precis före start.

Bara några få exempel i en tävlingsvärld som vimlar av för hästen bitvis grym uppfinningsrikedom.

Vi måste få ett stopp på det. För hästens och för sportens skull. Först då är vi värdiga att få ha hästen som vår tävlingspartner.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 11/2020.