Avsuttet med Patrik Kittel: ”Jag har en väldig dödsångest”

Patrik Kittel är en av Sveriges främsta dressyrryttare, som på många sätt har fört ut dressyren till en bredare massa genom sitt karismatiska och folkliga sätt. Han är just nu den högst rankade svenska dressyrryttaren och meritlistan är diger med både mästerskapsmedaljer och prestigefulla GP-segrar. Dessutom har han ridit OS tre gånger.

I dagarna har han precis varit hemma en kort sväng i Sverige för att filma till fortsättningen av Patrik Kittel Dressage Tour med ingen mindre än Carl Hedin. Efter ett par dagar på den svenska västkusten är han nu hemma igen på gården Eulenhof utanför tyska Dulmen. Då passade Ridsport på att växla några ord med den svenske dressyrkungen.

Vilka sidor hos dig själv gillar du mest?
– Jag är väldigt ”rakt fram”, väldigt fokuserad på vad jag ska göra och väldigt envis. Jag tar inte när folk säger till mig att det inte går, jag gör mitt eget öde och är väldigt driven i mig själv. Jag är också en snäll och omtänksam människa och en bra pappa.

Vilka sidor hos dig själv är du mindre nöjd med?
– Ibland vet jag inte riktigt när jag ska pausa. Jag kan vara lite för snäll och lite för optimistisk kring hur lång tid saker tar att göra, och tar på mig lite för mycket. Jag är inte så bra på att koppla av.

Berätta om en händelse i livet som har präglat dig och den du har blivit.
– Det finns ingen direkt händelse, för mig är det snarare vardagen som präglar vem jag är. Just det här att hela tiden vara uppfinningsrik, tänka utanför boxen och anta nya utmaningar. Det finns ingen som gestaltar ditt liv bättre än du själv. Jag gillar inte att ligga på latsidan utan vill hela tiden jobba med mig själv och utvecklas.

Vad är du mest rädd för?
– Det är nog tyvärr att dö. Jag har en väldig dödsångest, som kommer mer och mer ju äldre jag blir. Att inte få vakna upp och få se min dotter och min fru, att inte få vara där för dem och hjälpa dem, det är den största ångesten jag har.

– Jag är nog inte rädd för att dö om jag har fått leva mitt liv, om jag har gjort det man ska och fått se barnen växa upp, men jag har en väldig ångest för att dö innan jag är färdig.

Vem skulle du vilja äta middag med och varför?
– Jag skulle gärna vilja äta middag med Adele, jag tycker hon är så jäkla skön. Barack Obama hade också varit kul. Jag skulle helt enkelt slänga in några coola människor och köra ett långbord.

Vad har du för relation till din mobil?
– Långvarig och intensiv. Jag kan ha problem med att släppa den, och tänka att jag kan svara senare, att jag inte måste göra allt direkt. Men det värsta är när man svarar medan man står och pratar med någon. På ett sätt är telefonen både en välsignelse och förbannelse.

När var du senast riktigt arg?
– Jag kan vara lite småsur emellanåt, men jag kommer inte ihåg när jag senast var riktigt arg. Jag blir nog mer upprörd. Men då säger jag ifrån och sedan släpper jag det och går vidare.

– Jag har mycket känslor i mig, men jag är ingen långdragen människa. Möjligen att jag inte alltid har varit så trevlig mot byggarbetarna under byggtiden här.

Berätta om en person som förutom din närmaste familj har betytt mycket för dig.
– Det är så många människor som har betytt mycket för mig genom mitt liv, som jag tycker om och litar på. Min mamma har betytt mycket när jag var ung och Ingamay Bylund stöttade mig mycket när jag gick ridgymnasiet.

Vid vilket tillfälle har valet att syssla med ridsport varit som tyngst?
– Det har aldrig varit tungt att hålla på med hästar, hästar är mitt liv och det jag alltid har velat göra. Men det är klart att det har hänt saker under resans gång, när man kanske har träffat människor som har varit dumma. Just den här pressen man har mycket när man kommer upp lite som ryttare, att man ska få allt att gå ihop och ekonomin att gå runt, det kan också vara lite tungt emellanåt.

Vilken är din största prestation vid sidan av tävlingsbanan?
– Min dotter.

– Jag är också väldigt stolt över vår gård, det är en massiv anläggning och vi har verkligen byggt allting från scratch. Jag har gjort så mycket entreprenörsmässigt som jag aldrig hade trott att jag skulle göra. Från början ville jag bara rida, jag hade ingen aning om allt det här som kommer med när man blir större och större som ryttare.

Vad betyder sociala medier för dig?
– Det är väldigt viktigt, men det är inte som för Carl, som har det som ett yrke. Jag har det för att mina sponsorer ska synas, det är bra för hästförsäljning och promotion av stallet och hästarna. Men det kan också bli en ”verhängnis”, som när till exempel åsikter sprids som inte har någon faktabakgrund. Det känns dock som att det har dämpats lite, folk väntar lite och ser vad sanningen är innan man börjar skrika.

– Vi har väldigt många som följer oss på sociala medier, och för mig är det viktigt att ge dem inspiration och en känsla av att de kan göra saker på samma sätt som jag gör det. Folk behöver få en energiboost, och jag vill inte distansera mig från någon. Alla som håller på med hästar sitter i samma båt och det finns alltid något kul som vi kan göra tillsammans.

När var du senast ledsen och varför?
– Senast var när lilla ”Smiley” fick en hjärnblödning. Det kom som en chock och träffade mig väldigt hårt. Vi hade varit i Doha precis innan och han tittade när jag red och frågade mig hur jag gör piaff.

– Jag tänker också på hur svårt det måste vara att som förälder ha ett barn som bara är 22 år och som får hjärnblödning. Hur otroligt skört livet är. Då var jag verkligen ledsen.

– Jag har skrivit till honom nu, vi har väldigt bra kontakt, och det är otroligt att se hur långt han har kommit. Tack och lov är han klar i knoppen, han vet vem han är och hur det ser ut. Sedan måste hans kropp och hjärna återhämta sig.

”Smiley”?
– Det är jag och min fru som kallar honom för ”Smiley”, det är ett smeknamn vi har på honom för att han alltid ler och är så ödmjuk och glad.

Om du skulle arbeta med något helt annat än det du gör idag, vad skulle det vara?
– Då hade jag nog gärna hållit på med människor på något sätt. Jag hade velat hjälpa unga människor och engagera mig i barn som farit illa.

– Jag hade också kunnat tänka mig att göra något kreativt, kanske att skapa anläggningar. Jag tror att alla som håller på med hästar gillar att skapa saker, oavsett om det är på en rent mänsklig nivå eller materiellt.

Om du var hoppryttare, vem skulle du vara då och varför?
– Peder står högt på listan, men då vill jag få med Lisen på köpet. Man behöver nog en Lisen för att bli en Peder.

– Steve Guerdat är också en fantastisk ryttare, och Ludger Beerbaum. Han har en otrolig självdisciplin och jobbar väldigt hårt.

– Jag har varit med så länge att jag även har sett hur hoppsporten har utvecklats positivt. De där träffarna i baren på kvällarna, som det var förr, är det väldigt mycket mindre av nu. Alla tränar och är väldigt seriösa.

Hur var du som tonåring?
– Jag var nog väldigt snäll som tonåring. Jag blev hästintresserad väldigt tidigt, när jag var 11 år, och sedan var det bara hästar som gällde. Jag hade inte tid med annat. Det är klart det var tjejer och party, men jag var otroligt fokuserad på det jag skulle göra. Hästar har alltid varit viktigare för mig än någonting annat.

Hur tänker du dig själv som gammal?
– Jag hoppas att jag är en glad gammal skit som pensionär. Jag hoppas att jag fortfarande håller på med mina hästar och min ridning, men jag vill också ta det lite lugnare och njuta. Jag tror att allting har sin tid, man jobbar hårt en viss tid i livet och så småningom kommer den yngre generationen och tar över. Jag tror det är något som man kommer till klarhet med.

Din sista måltid?
– Då skulle jag nog äta sushi. Vi har världens bästa sushirestaurang precis runt hörnet. Och så skulle jag äta en Big Tasty Bacon från McDonald’s och pizza. Om det är det sista jag äter kan jag lika gärna äta ordentligt.

Favoritfilm?
– Jag är lite av ett Star Wars-fan, men jag tycker bäst om de gamla originalfilmerna.

Tre saker på din bucketlist?
– Jag har ingen bucketlist. Jag gör det jag vill direkt, det har jag gjort i hela mitt liv. Jag går inte runt och väntar på att göra saker, jag gör det bara.

Ditt första intryck av Lyndal?
– Väldigt glad, väldigt positiv och väldigt vacker. Hon var kund hos mig när jag träffade henne första gången, hon skulle köpa häst, och jag tittade egentligen inte på henne på det sättet. Men sedan när vi väl började dejta, då var det som att någon slags ridå föll ner. Plötsligt visste jag bara, ”that’s it”, det var bara en känsla av att ”det här är rätt”.

Det svåraste med att vara pappa?
– Jag är rädd att inte vara tillräcklig. I vanliga fall är jag borta ganska mycket, men nu när jag var i Sverige i bara två dagar, då tyckte jag att det kändes tufft.

– Jag hoppas att min dotter säger att jag har lärt henne viktiga värden i livet när hon blir äldre. Att respektera alla människor, att det inte finns någon hudfärg, att man får älska vem man vill och att ”take no shit”.

Hur tror du att ditt liv kommer att ha förändrats efter pandemin?
– Jag vet faktiskt inte. Även om pandemin är just nu, tror jag att det kommer något annat efter detta. Det här livet vi har levt innan, där vi bara har ”slafsat runt” utan att tänka så mycket, det tror jag är borta.

– För min del saknar jag verkligen att inte få kramas och hälsa ordentligt, som nu när jag har varit i Sverige. Jag tycker om att ge människor jag tycker om en kram, och ett ordentligt handslag när man gör business. För mig är ”social distancing” väldigt svårt, och det är något som jag är rädd att vi kommer att få leva med i framtiden.