Stina Fredricson: ”Vi har mycket kärlek i vår familj”

Stina Fredricson gillar inte att stå i rampljuset, men när Peder Fredricson var nominerad i kategorin ”Årets manlige idrottare” på Idrottsgalan ställde hon sig på scenen. Hon höll ett bejublat tal till sin son, som var märkbart rörd efteråt.

Att både Peder och Jens Fredricson har fått de stora svenska tävlingsarenorna att koka, att båda har ridit OS och vunnit EM-medaljer och att Peder vunnit VM-lagsilver och Jerringpriset två gånger, det är något som Stina är oerhört stolt över. Samtidigt har resultaten aldrig varit hennes fokus.
– Det handlar om sättet de gör det på och att de älskar sina djur. Det är väldigt viktigt för mig. Man behöver inte bli bäst i världen, utan för mig är det viktiga kommunikationen med hästarna och hur de hela tiden utbildar både sig själva och hästarna – och aldrig tror att de är färdiga. Ridkonst är något väldigt fint i sig, det har jag alltid tyckt, och det har nog killarna känt, säger Stina.

Det här är något hon har gemensamt med veterinärprofessorn och den tidigare Flyingechefen Ingvar ”Fredric” Fredricson. De träffades på en ryttartävling och i år firar de 55 år som gifta.
– Det gick väldigt snabbt när vi träffades, det var den stora kärleken, säger Stina.

Uppvuxen med hästar

Hon är uppvuxen på en hästgård utanför Uppsala, där det fanns ardenner men även fullblodshästar. Både Stinas farfar och pappa var premieringsförättare och ”riktiga hästpersonligheter”.
– Jag kunde rida innan jag kunde gå, hundar och hästar har alltid varit självklara i mitt liv, men jag har aldrig gjort något enastående på hästryggen.

Stina gick på ridskola som ung, men att rida var främst något socialt.
– Man red på ett annat sätt på den tiden, man umgicks till häst och vi red mest ute i naturen.

Fredric och Stina red mycket ihop de första åren, inte minst med Stinas pappa på familjegården Bergby. Men så hände något som gav hästintresset en rejäl törn. Vid en uteritt stannade Stinas häst vid ett hinder och föll över på rygg. Stina ramlade av och när hästen skulle resa sig krossade den hennes ena fotknöl. Efter det försvann det roliga med ridningen, berättar Stina.

– Mest för att jag blev rädd och så satt det i. Jag tror det är därför man säger att man ska upp i sadeln igen när man har ramlat av, men för mig tog det ett år innan jag kunde sätta mig på en häst igen. Jag hade ju ramlat av många gånger innan, men aldrig skadat mig.

Att både Jens och Peder tog upp hästintresset var till stor glädje för föräldrarna. Även lillasyster Anna hängde med på ett hörn till en början. Men någon curling var det inte frågan om.
– Det var mycket lek, men inte mycket curling. På den tiden forskade Fredric och var borta mycket, och då skötte Jens och Peder hästarna själva.

Blev självständig tidigt

Att Stina flyttade hemifrån för att gå i skolan vid tolv års ålder gjorde henne självständig tidigt. Kanske gjorde det också att det sedan blev lättare att inte göra allting för pojkarna eller Anna. Samtidigt blev Stina ”vansinnigt bortskämd” när hon kom hem på helgerna. Även det är något hon har anammat.
– Jag älskar att skämma bort, och jag är nog ganska bra på det också.

Många har säkert hört anekdoten när Jens och Peder fick sig en näsbränna efter att ha slarvat med sina hästsysslor. När de kom hem från skolan en dag var hästarna plötsligt borta. Även kaninerna och greparna hade gått upp i rök. Det fanns inte så mycket som ett halmstrå kvar. När Fredric sa att hästarna var sålda fick Jens och Peder panik. I själva verket hade Fredric i maskopi med Stina och pojkarnas morfar kört iväg både djur och stallredskap till Bergby, för att lära pojkarna en läxa. Och visst tog det skruv, Jens och Peder var i upplösningstillstånd och Fredric fick köra och hämta hem hästarna mitt i natten.

Stinas roll har aldrig varit ”hands on” när det gäller hästarna och själva tävlandet. Den delen har Fredric tagit hand om. ”Stina har stått för väldigt mycket mjuk hippologi i kanterna. Hon har varit mamma, samtidigt som hennes bakgrund har gett en stark hästatmosfär”, säger hennes make.

Sönerna vittnar om mammas stora betydelse

Att Stina har betytt oerhört mycket för både Jens och Peders sportsliga satsning på det mänskliga planet, vittnar bägge sönerna om.

Peder berättar:
”Det handlar inte bara om att lära ut hästkunskaper, utan om att ge självförtroende, kärlek, hopp och visioner, och förstås tröst när det har gått dåligt. Där har mamma och pappa kompletterat varandra väldigt bra.”

”Mamma försöker alltid se saker från den positiva sidan, hon målar aldrig upp problem och hon är bra på att hitta lösningar. Något jag också ser upp till henne för är att hon verkligen kan uppskatta naturen och en vacker solnedgång, på ett sätt som få andra kan. Det har hon lärt mig att också göra sedan jag var liten, och att värdesätta de små sakerna i livet.”

”Mamma är den som håller balansen i familjen och i alla relationer. Hon känner av när något är på gång, vad som är bra och inte bra.”

”Man känner heller aldrig att hon gör en uppoffring och att man står i skuld. Det är aldrig jobbigt att be henne om hjälp.”

Fakta

Stina om…

… nyckeln till lycka:
Att njuta av livets små underverk, vara pragmatisk och inte krångla till saker och ting. Jag hade en underbar farfar som sa: ”Försök att göra dig själv så lycklig som möjligt, för det är din enda chans att göra andra människor lyckliga.” Det kallas för positiv egoism och det har följt mig sedan dess.

… Fredrics hjärtinfarkt:
Det är tio år sedan nu. Han gick ut och hämtade posten en morgon och föll ihop när han kom in. Som tur var överlevde han. Jag tror det formade mig mer än vad det påverkade honom. Jag blev mer rädd om honom och tog honom mindre för given efter det.

… att göra yoga:
Vi gör yoga varje morgon, det började vi med efter Fredrics hjärtinfarkt. Jag gjorde det mest för att Fredric skulle göra det. Vi rullar ut varsin yogamatta och så rullar vi runt som två valar och gör våra yogarörelser till musik.

Vi började i samma veva som Peder fick ont i ryggen när han skulle rida. Då fick han våra yogarörelser och det har varit väldigt bra. För mig räcker det med ett par dagar utan yoga så märker jag direkt skillnad i kroppen.

… vikten av att läsa:
Jag har precis läst ut ”Nobel” av Ingrid Carlberg. Gud så bra den var! Att läsa är nyttigt för själen och det ger aha-upplevelser. Det hjälper en, speciellt i sådana här tider när allting verkar omöjligt. Som boken om Nobel och nobelpriset, det var en sådan fantastisk man, men vilket helvete han egentligen hade hela livet. Folk försökte lura honom och han kände sig hela tiden otillräcklig. Det kan vara nyttigt att läsa sådana saker och jag är glad att alla våra barn läser.

… vem sönerna är lika:
Jens är hela tiden full av visioner och idéer. Han är en kopia av sin far i den åldern. Det gör mig nästan full i skratt.

Peder är väldigt lik min pappa och mer lik mig. Han är lite mer ”noli me tangere” (latin, ”rör inte vid mig”, reds anm) medan Jens bär sitt hjärta framför sig i handen.

Jens tar vid:
”När man är mitt uppe i tävlandet är det så otroligt viktigt, men inte i hennes värld. Hon ser andra värden och det har betytt mycket för vår sportslighet. Vi kommer alltid ner på fötterna. Det är aldrig jobbigt att ringa morsan om det har gått dåligt. Hon mäter sig inte med framgångarna alls, utan har alltid varit mest intresserad av att vi mår bra.”

”Hon är också väldigt mån om att hålla ihop familjen. Vi är tre syskon som har roligt tillsammans, tre respektive som är skithärliga och vi umgås och äter middagar ihop. Jag tänker om 20 år, när man själv är 70, då spelar det ingen roll om man vann en Grand Prix eller hundra. Det som spelar roll är vad man har för relation med sina barn och syskon, och det står hon verkligen för. Hon har mycket värme i sig.”

”Peder och jag tävlar på hög nivå, ofta mot varandra, men vi ser det som en extra chans till framgång. Det är en extra chans att glädjas, och det tror jag är hon som ligger bakom.”

– Det jag är mest stolt över när det gäller ungarna och hästarna, det är att de bryr sig så mycket om varandra. När Peder vann EM i Göteborg, då var Jens med och hjälpte till, och den som stod i publiken och nästan var lyckligast av alla, det var Anna. Likadant var det när det gick bra för Jens, då var Peder den som var nästan lyckligast, säger Stina.

Stina själv har aldrig närt en dröm om stora mästerskap, men älskat glädjen det har gett familjen och hennes pojkar.
– Det är inget jag har drömt om, men det har varit fantastiskt roligt. Jag tyckte det var jättekul när Lisen och Jens kom till OS i London tillsammans, med den där lilla hästen Lunatic. Fast jag tyckte det var väldigt läskigt när Peder red OS i fälttävlan i Barcelona, det tyckte jag var jobbigt. Då var jag orolig.

Själv följer hon oftast alla tävlingar på håll. ”Det viktigaste rummet” i den vackra skånelängan där hon och Fredric bor på Österlen, ett stenkast från Grevlundagården, är barnbarnens rum. Det är inrett med en våningssäng och teckningar som Peder ritade när han var i tolvårsåldern.

Tar hand om barnbarnen mycket

Liksom de fick hjälp med att ta hand om barn, hundar och hästar när hon och Fredric reste mycket genom hans forskning, vill hon hjälpa sina egna barn. ”Du gör så mycket för mig, vad ska jag göra för dig?” frågade jag mamma, berättar Stina. ”Du ska inte göra någonting för mig, du ska göra likadant för dina barn”, svarade hon, säger Stina.
– Och det har jag försökt göra genom att ha barnen här mycket. Jag säger till Lisen: ”Åk med Peder så mycket du kan, vi tar barnen.” Det tror jag har varit bra för dem. Nu har de kunnat resa tillsammans och så vet de att ungarna har det bra här. Och så säger jag till dem: ”Ni ska inte göra något för oss, utan göra likadant för era barn någon gång sedan.” Det är en självklar tanke som fungerar väldigt bra.

När Jens var stallmästare på Strömsholm och han och hustrun Isabelle fick dottern Filippa, då tog Stina tåget upp en gång i månaden – fast besluten att skapa en relation med sitt lilla barnbarn redan från start. Numera arbetar både Jens och Isabelle på Flyinge, vilket gör att alla tre barnen med familjer är samlade inom en timmes radie. Dottern Anna, med mellannamnet Stina, bor i Bjärred.

Det finns inget man inte kan prata om, ingen som vaktar på orden eller missuppfattar.

Det alla inte vet är att Stina och Fredric har delat ett helt yrkesliv med varandra. När de träffades arbetade Stina som sekreterare, hon hade läst latin, engelska, franska och tyska, medan Fredric var student på veterinärhögskolan. I samma veva som Jens föddes började Fredric på sin avhandling, Stina stannade hemma och så hjälptes de åt. På den vägen har det varit sedan dess. Från världskänd forskning kring hästars rörelsefysiologi, som bland annat förbättrat livet för travhästar med ergonomiska banor, till det 600-sidiga praktverket ”Flyinge – hippologi från medeltid till nutid” och allt däremellan.

– Mycket av Fredrics forskning har mer eller mindre gjorts hemifrån. Vi hade forskare som kom från andra länder och bodde hos oss, och alla jobbade tillsammans. Det fortsatte vi med även på Flyinge. Vi har alltid jobbat ihop, Fredric och jag, och det har varit fantastiskt roligt.

Det faktum att Stina har skrivit dagbok varje dag sedan Peder föddes har varit till stor hjälp i familjen Fredricsons händelserika hästliv – speciellt när saker och ting ska sättas på pränt.

Älskar sin fantastiska man

Just nu skriver Fredric på sina memoarer, om sin forskning och familjens hästliv. ”Hippolog av födsel och ohejdad vana” ska den heta, berättar Stina, som agerar korrekturläsare och ”djävulens advokat”.
– Vi brukar skoja och säga att ”vi gör oss bäst i par”. Att hitta någon som det stämmer så bra med, det är ett privilegium. Jag bara älskar den där karln, han är fantastisk, säger Stina.

– Fredric lever alltid tio år framåt i tiden och har massor av idéer och planer, medan jag lever i nuet. Han inspirerar mig och vi har verkligen roligt ihop jämt. Vi skrattar mycket.

De var också ett radarpar när Fredric var chef på Flyinge från 1983 till 1998, då han gick i pension. Förutom att hjälpa Fredric med skrivandet, var Stina samtidigt Flyinges ”sociala spindel”, informationscentral och ”biktbås” för alla som samlades där. Inte minst runt köksbordet. Det hände att man kom och beklagade sig över en kopp kaffe, Fredric var ganska krävande som Flyingechef, och så fick Stina lösa upp den lilla knuten som hade uppstått. Det var ”good cop” och ”bad cop”, och det var ganska effektivt.

Men även när de hade mycket att göra på Flyinge kom alltid barnen och familjen först.
– Vi har verkligen mycket kärlek i vår familj. Jag säger ofta och gärna att jag älskar dem. Jag tror det är många som kanske inte hinner säga det till varann. Det finns inga ”surhål”, i många familjer finns det sådant som är ouppklarat, men vi har inget sådant. Det finns inget vi inte kan prata om, ingen som vaktar på orden eller missuppfattar, och vi skrattar mycket.

Familjen är det viktigaste

Det värsta med att sitta i karantän, som Stina och Fredric har gjort sedan i början av mars, är att inte få krama barnbarnen. Eller krypa ner i sängen och läsa godnattsaga med de yngsta.
– Det viktigaste för mig just nu är familjen och barnbarnen – och att jag kan ge dem ett bestående värde, något som fortsätter med dem. Det är det som är livets mening.

Fakta