Under ett av mina mer planlösa och närmast slösurfande facebookbesök hajar jag plötsligt till. Jag klickar, tittar igen, läser med stigande förvåning, klickar vidare till nästa kommentar. Och nästa. Det går inte att sluta läsa.
Tråden handlar om veterinärer eller rättare sagt om fakturorna som skickas ut efter det att veterinären varit på besök hos en häst. Trådskaparen klagar, med full rätt, på en räkning hen nyss fått. Räkningen avser fyra sydda stygn, antibiotika, stelkrampsspruta och ett bandage under en timmes arbetstid. För detta landar notan på 13 000 kronor.
Tretton tusen. För det kan man med lite tur hitta en restresa för två eller fler. Men för fyra stygn, en spruta och lite bandage? Hutlöst.
När jag skrollar ner i kommentarfältet finner jag fler exempel. En annan hästägare har tvingats punga ut med 16 000 kronor för ungefär samma sorts behandling som ovan.
Någon gör en jämförelse med Danmark som känns relevant. En veterinärbesiktning som nyligen utförts i vårt grannland och omfattat 37 röntgenplåtar gick på 11 000 kronor jämfört med året före då besiktningen utfördes i Sverige, med bara en fjärdedel så många röntgenplåtar men till en totalkostnad om 25 000 kronor. Tjugofem tusen. Jag baxnar. Hur kan det vara möjligt? Jag kan till fullo förstå att skåningar och hästägare från andra sydliga landskap väljer bort Sverige när deras hästar ska få behandling och besiktning.
Det är i de ovan nämnda fallen Distriktsveterinärerna som pekas ut, alltså den landsomfattande veterinärorganisation som opererar under statliga Jordbruksverket. En annan hästägare i tråden påpekar den absurda kostnadsutvecklingen i form av ett kvitto från 2005 då en veterinär från Distriktet debiterade endast 700 kronor för behandling av en häst med kolik. Mycket har hänt på 15 år. Beloppen på veterinärernas fakturor har, med en bild som känns passande här, skenat iväg som en förrymd hingst.
Jag vet inte vad som hänt, vad som ligger bakom denna kostnadsgalopp men det är inte svårt att landa i följande slutsats: det här håller inte. Speciellt inte i en tid där en pandemi är på väg att framkalla massarbetslöshet och ofrånkomligt kommer att leda till en klart försämrad köpkraft hos hushållen. Hur ska hästägare kunna överleva debiteringar som skulle kunna göra vilken stjärnadvokat som helst grön av avund?
Det är den ena sidan av myntet.
Det andra sidan är minst lika viktig, eftersom den också ger svaret på varför det ser ut som det gör just nu. Den andra sidan av myntet handlar om de klassiska komponenterna i en marknadsekonomi: utbud och efterfrågan. Där utbudet är stort och efterfrågan liten kan priser pressas. Där är det kundernas marknad. När det gäller veterinärskrået i Sverige är det precis tvärtom. Här är utbudet alldeles för litet och efterfrågan gigantisk. Det går i dag att debitera i princip hur feta belopp som helst, eftersom det är slagsmål om varenda aktiv veterinär.
I veckan gjorde SVT en granskning av veterinärerna, som landade i ett par dystra slutsatser.
• Den första slutsatsen: Det finns alldeles för få veterinärer i Sverige.
Arbetsgivarorganisationen Svensk djursjukvård gör bedömningen att vi under det kommande året behöver rekrytera 365 veterinärer, alltså en veterinär om dagen. Problemet: det finns bara 90 platser per år på veterinärutbildningarna, trots att intresset för att bli veterinär är betydligt större än så. Prognos: undertaligheten bland veterinärer är någonting vi kommer att tvingas fortsätta att vänja oss vid, liksom de feta fakturorna.
• Den andra och minst lika viktiga slutsatsen: Veterinärerna mår inte bra.
Många slutar. Enligt de veterinärer SVT talat med upplever de obehag både vad gäller de obekväma jourarbetstiderna och arbetsmiljön i sig. Framför allt är, enligt de intervjuade veterinärerna, bristen på veterinärer som jobbar utanför kontorstid stor, samtidigt som trycket är stort under just dessa tider. Det framgår också att veterinärerna upplever press, stress och rädsla. Det är långtifrån ovanligt att de hamnar i konflikt med djurägare som ifrågasätter vården och framför allt – som i exemplen ovan – kostnaderna för den. En av de intervjuade veterinärerna säger att flera av hans kollegor går på antidepressiva för att orka med yrkesvardagen.
Det här är ett flerbottnat problem där alla egentligen är förlorare. Djurägarna som snart inte har råd att betala, veterinärerna som mår dåligt och till och med slutar och inte minst djuren, som av kostnadsskäl högst troligt inte får den vård de skulle behöva i tillräckligt stor utsträckning. Man behöver varken känna till de bakomliggande orsakerna eller sitta på en lösning för att inse att läget är allvarligt.
Frågan är inte om det här är ett problem.
Frågan är om problemet går att lösa.
Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna vidare på ponnypappandaniel som är mitt konto på Instagram!
Följ Ridsport på