I flera års tid har jag sett på när mina barn hoppat käpphäst. Sett hur de med liv och lust hittat på namn på olika ekipage. Sett men också hört att de anordnat fantasitävlingar där de turats om att vara ryttare, kommentator och tränare. De gör precis det jag själv gjorde hemma i pojkrummet i Älmhult där jag stod och slog med en minitennisracket och en skumgummiboll mot dörren. Jag hittade på egna tennisspelare, skapade mina egna stortävlingar och skrev, baserat på min egen lilla värld, ner en egen världsrankning i mitt skrivhäfte. Ibland var en amerikan bäst i världen, ibland en fransman men oftast en svensk.
Men ibland, märker jag när jag spanar ut i hagarna och gräsmattan, är det på blodigt allvar. Angelo vs LillyBelle, nedslag, tidtagning, den bästa ryttaren för tillfället vinner. Då kryper vinnarskallarna fram, då höjs rösterna, då hörs besvikelsen hos den som kommit tvåa.
Det lockar mig. Jag vill också vara med, vill också vinna. För några veckor sedan frågade jag därför Angelo och LillyBelle om inte jag också kan få en käpphäst. En helt egen som bara jag får rida på. Förvånat svarade de ja. De tyckte att det var en utmärkt idé att även pappa får en häst i stallet.
– Jag har bara ett krav och det är att jag själv får välja namn på hästen, sa jag.
Inte heller detta hade de några invändningar mot.
Min plan var nämligen att ge min käpphäst det fulaste namn jag över huvud taget kunde komma på. Hästnamn är ett kapitel för sig, där bara fantasin sätter gränserna. Och bland Pricken, Raket, Love, Knutte, Filur, Snapchat och andra smågulliga käppisnamn var min plan att slå till med ett namn, för fult för att inte kommas ihåg för evigt. Jag hade tänkt igenom det hela ett tag och när Angelo och LillyBelle äntligen tagit fram en alldeles egen häst till mig droppade jag det fulaste namnet jag kunde komma på.
Kenta.
Det är absolut inget fel på Kenta som smeknamn på en människa. En av våra största hockeyspelare genom tiderna heter exempelvis Kenta Nilsson. Men som namn på en käpphäst? Kenta – obetalbart fult. Så fult att barnen antingen skrattar rakt ut eller åtminstone blir på gott humör när Kentas namn nämns.
Som den vinnarskalle jag innerst inne är vill jag sedan direkt mäta mina och Kentas krafter med barnens. Jag ber dem bygga en bana och göra allt klart för start. Entusiastiskt plockar de fram hindren men gör sedan ett historiskt misstag: de sätter bommarna högt. De må vara smidigare och snabbare än jag på låg höjd, men när ribban ligger på mellan 80 och 90 centimeter kan ni ju räkna ut vad som händer. Jag och Kenta lunkar fram, tar oss sakta men säkert över alla hinder och går i mål som nollade med en tid som inte kan användas till skryt. LillyBelle och Angelo är chanslösa. Båda river och Kenta vinner i sin debut.
Därefter har den hämndlystna vinnarskallen LillyBelle tjatat oavbrutet om att få sin revansch. Jag har kommit med både sanna och mer tveksamma undanflykter men i måndags kväll fick hon sin vilja igenom. Läxan var gjord, bommarna placerade betydligt lägre än tidigare och Kenta skulle krossas.
Det blir en far mot dotter-duell med Angelo som domare och tidtagare. Jag och Kenta är först ut och jag kör min vanliga taktik. Fokuserar på att ta varje hinder i tur och ordning och struntar helt i tiden. Vet att jag är chanslös mot LillyBelle, som är den snabbaste åttaåring jag sett. Lugnt och sansat tar jag och Kenta oss i mål och LillyBelle ställer sig på startlinjen. Hon drar iväg och redan på andra hindret river hon.
Jag har vunnit – eller? Tydligen inte.
– Jag ska köra om! skriker LillyBelle och ställer sig på startlinjen igen.
Varken jag eller Angelo vågar protestera. Det fungerar inte när LillyBelle är på tävlingshumör. Hon startar igen och på trean faller hon. Det är nämligen fuktigt i gräset.
Har jag vunnit nu då?
Nej.
– Det räknas inte. Det går om, fräser LillyBelle, som nu börjar närma sig kokpunkten.
Tredje försöket slutar med en plockepinnrivning och en rejäl smäll på benet. Nu känns LillyBelle mer som en boxare som envisas med att resa sig trots att hon blivit nedslagen än som en sportslig förlorare.
Ytterligare två försök följer och på det sjätte klarar hon slutligen banan med noll fel och på en tid som är mer än tre sekunder snabbare än min och Kentas.
– Vann jag? undrar jag.
– Nej, skriker LillyBelle och springer in i huset.
Jag låter tävlingsmänniskan och vinnarskallen vara. Det är fel läge för diskussion. Men efter en god natts sömn och under än ännu godare frukost ställer jag frågan:
– Lilly, vem var det egentligen som vann i går?
Hon tittar upp, lite skamset och säger:
– Jag blev utesluten. Du och Kenta vann.
Revanschen får vänta, för på tronen sitter Kenta.
Tack för att ni tog er tid – och om ni mot all förmodan kan droppa ett fulare namn på en käpphäst än Kenta får ni gärna skriva det i kommentarfältet på min Insta, där jag som vanligt heter ponnypappandaniel.
Följ Ridsport på