”Det börjar aldrig med den största smällen”

Hoppryttaren Johanna Lassnack brinner för att inspirera och motivera ryttare och grundade Ryttarinspiration 2013. Sedan dess har hon blivit en av ridsportens mest uppskattade föreläsare samtidigt som hon arbetar som mental coach.

Idag har hon cirka 80 adepter, varav 30 som hon coachar aktivt. Flera av dem har arbetat på olika stall utomlands, både i och utanför Europa. Vissa har tagit med sig goda upplevelser medan några har fått väldigt dåliga erfarenheter.

Vad är din bild av det som har hänt?
– Det är tjejer som har varit hos välkända ryttare, där det först har varit mer fokus på det man gör fel än det man gör rätt. Det har sedan utvecklats till mer personliga påhopp där man blir idiotförklarad, man blir kallad ”dum i huvudet” och ”trög” och får höra att man är värdelös. Det har alltså inte längre handlat om att man ska trampa ner hälen längre eller korta tyglarna, utan om att man blir påhoppad för sin person mer än sin ridning.

– Plötsligt kanske tränaren börjar hjälpa någon annan mycket mer, eller strategiskt förminskar dig inför en kund eller en annan ryttare, vilket blir väldigt påfrestande efter ett tag. Tyvärr är det ofta väldigt svårt att förstå att det inte är okej när man är i det.

– På ett av ställena har det också varit svårt för en av tjejerna att hantera djursynen. Det har varit väldigt hårt och hon har blivit tvingad att gå emot sina egna värderingar i hanteringen av hästarna. Att säga ifrån är inte så enkelt som det kan verka när man jobbar hos sin stora förebild, och när man sedan kommer hem är man ganska dränerad. Och kanske fylld av dåligt samvete om du har gjort saker som du inte kan stå för.

– Ett par av tjejerna har också blivit utsatta för sexuella trakasserier, inte av huvudryttaren eller tränaren men av människor med koppling till gården. När de har försökt berätta för sin chef har det varit svårt att göra sin röst hörd. De har inte blivit trodda. Som tur är har de lyckats ta sig därifrån innan det har gått över till rena fysiska övergrepp.

Vad gör de här upplevelserna med tjejerna?
– När detta sker på daglig basis är det extremt nedbrytande och de får snabbt väldigt dåligt självförtroende. För många unga tjejer är det här kanske deras första riktiga jobberfarenhet, och de är väldigt öppna för kritik eftersom de så gärna vill göra rätt. De kommer inte dit i tron att de är världsbäst i sadeln, men tänker kanske ändå att de kan skola runt sin häst i 1,30. Efteråt vet de inte ens om de klarar av att rida sin häst på marken, än mindre rida an på ett hinder.

Är det inte bara att lämna ett dåligt ställe då?
– Det man ska komma ihåg är att det aldrig börjar med den största smällen, du får inte en örfil direkt. Utan det är små grejer längs vägen där gränsen för vad som är okej sakta men säkert flyttas fram, det som sker normaliseras hela tiden och du manipuleras till att tänka att det är ditt eget fel. Dessutom är du där för att du vill utvecklas och lära dig samtidigt som du har så sjukt mycket förväntningar och även en stor respekt för den som leder dig. Vad den personen än säger så köper man det. Du är ung och formbar, du vet kanske inte riktigt ditt eget värde än och att bli av med jobbet är din största rädsla.

Hur coachar du de här tjejerna?
– Det är förstås olika beroende på var du är i livet, vad som har tagit mest stryk och vad du har framför dig, men först handlar det om att försöka få dem att förstå att det de har varit utsatta för är fel. Ofta är de väldigt självkritiska, de tänker att ”det kanske är jag som överreagerar” och ”jag kanske förtjänade det”. Tillsammans försöker vi skapa en förståelse för vad de har varit utsatta för, vilka spår det sätter och hur det påverkar deras prestationsförmåga. Efter det kan vi börja jobba med att de ska få tillbaka självkänslan igen.
– För att lyckas behöver vi vara nära varandra, vi har nästan daglig kontakt, de får utmana sig själva i små steg och får hela tiden respons. Vi sätter delmål som man känner att man kan klara av, och när målet är uppnått pratar vi om vad man gjorde för att lyckas.

Hur kan vi komma åt den här destruktiva arbetskulturen?
– Ärligt talat vet jag inte. Det är en kultur som är väldigt inrutad, men för varje generationsbyte kommer ett nytt sätt att tänka. Det känns som att hela världen går mot en förändring där psykisk ohälsa bland unga diskuteras mer öppet, och man blir mer medveten om saker. Det ökar också medvetenheten om hur vi bemöter varandra, vilket på sikt kan leda till bättre arbetsförhållanden och mer humanitet. Både för tjejer och killar.

Vilka råd kan du ge?
– Skulden får aldrig läggas på tjejerna, den ska läggas där den hör hemma. Samtidigt är det viktigt att unga tjejer försöker jobba med sitt egenvärde och objektivt försöker se när någon går över ens gräns. Att man litar på sin intuition och frågar sig själv om det här känns okej, och om du vill vara i en sådan miljö. Och att man inte förminskar sig själv utan behåller sin självrespekt. Så man inte bara sväljer allt för att man ser upp till någon.

– Det är också bra att berätta om det som sker för någon man litar på hemma, någon som kan gripa in eftersom personen själv inte alltid känner när gränsen är nådd.

Fakta

”Du får inte vara naiv”

Svenska Cecilia Feretti har varit stallchef i nio år på det välkända försäljningsstallet Ashford Farm i Belgien, som drivs av irländaren Enda Carroll. Här finns mellan 15 till 20 anställda till de omkring 100 hästarna som finns i omlopp i verksamheten. Innan anställningen på Ashford Farm jobbade Cecilia Feretti som beridare i flera olika stall.

Hur kommer det sig att du stannat så länge?
– Det är mycket försäljning och bra kunder, alla de bästa ryttarna kommer hit och provar hästar och det är väldigt kul att se. Jag jobbar med min dröm, men jag har också lyckats skapa mig ett någorlunda normalt liv. Jag jobbar fem dagar i veckan och är alltid klar i tid, så att jag kan gå hem. Det är rätt mycket slitsammare att jobba som hästskötare, de reser mycket och det är ofta långa dagar.

Vad är din bild av hur anställda i olika stall behandlas?
– Jag själv har aldrig varit på ett dåligt ställe och har inget att jämföra med. Men jag kan tänka mig att det finns en del små företag, där det kan vara svårt att få det att gå runt och där det är lätt att bli utnyttjad. Sedan är det hårt arbete och du får inte extra betalt för att du jobbar helg eller till 22 vissa kvällar.

Hur är jargongen?
– Det är ju en hård bransch och resultaten hänger ihop med hur businessen går.
– Men av det jag har sett är det inte mycket hårdare jargong än på ett vanligt arbete. Det finns säkert dåliga chefer på McDonalds också. Samtidigt har jag haft en väldig tur med de ställen jag har varit på.

Om du  ändå råkar illa ut då?
– Du får inte vara för naiv, blir du illa behandlad har du ingen skyldighet att vara kvar. Du kanske också ska dubbelkolla vad det är för ställe innan du åker iväg. Det finns massor av svenskar här nere och det finns alltid någon som känner någon som har varit där. Jag kände ingen när jag flyttade hit och jag försöker hjälpa till om någon hör av sig till mig. Hellre att någon rekommenderar ett ställe än att man letar upp ett stall själv, eller bara svarar på en annons.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 14/2020.