Jana Wannius: ”Det har smugit sig in en farlig självbelåtenhet inom ridsporten”

Det här året har varit omtumlande för oss arrangörer och alla andra som är involverade i ridsporten. För Falsterbo Horse Shows del förbyttes ett planerat 100-årsjubileum i inställda tävlingar. Att vi tillsammans med Folksam och Ridsportförbundet kunde genomföra Svenska Mästerskapen i hoppning för både hästar och ponnyer var en fantastisk upplevelse. Att på nära håll se svensk nationell hoppning när den är som bäst, gav många tankar och idéer.

Inspirerande att se talanger i YR-, junior- och ponnyklasserna. Utan tvekan finns här ett antal ryttare, som med rätt matchning och tillräckligt bra hästmaterial, kan ge Sverige framtida internationella framgångar.

Det var intressant, men inte överraskande, att se hur medaljstriden föll ut i senior-SM. Medaljtrion på podiet – Rolf-Göran, Peder och Malin – var 3/4 av laget som tog silvermedaljer i lag vid OS i Aten 2004 – för 16 år sen. Inför OS i Tokyo 2021 är alla tre högaktuella igen.

Grundbulten för de stora framgångarna under 2000-talet var ett genomarbetat dokument, med titeln Hoppsporten Vill.

Det här visar hur svårt det är att slå sig in i den absoluta internationella toppen. Men det är nog inte så många i vårt land som riktigt förstår hur mycket det fordras av ryttaren/hästägaren/teamet för att komma till världstoppen och sen hålla sig kvar där.

Grundbulten för de stora framgångarna under 2000-talet var ett genomarbetat dokument som dåvarande hoppkommittén arbetade fram 1998-1999, med titeln Hoppsporten Vill (se bilaga längst ner). Målet som sattes var att Sverige inom fem år skulle vara en av världens fem främsta nationer i hoppning. Och undret skedde! OS-laget i Sydney år 2000 var sjua och alla fyra gick till final. Det var fyra tjejer som red, alla gick till finalrundan, alla red svenskfödda hästar som de själva utbildat. EM 2001: silver i lag, brons individuellt. VM 2002: laget tog silver, individuellt en 4:e plats. OS 2004: laget tog silver, två av våra ryttare på delad fjärde plats. Målet var uppfyllt! Sedan har det fortsatt med stora framgångar med fler EM, VM och OS-medaljer.

Genom de framgångar vi haft, har det nu smugit sig in en farlig självbelåtenhet på många nivåer inom ridsporten.

Genom de framgångar vi haft, har det nu smugit sig in en farlig självbelåtenhet på många nivåer inom ridsporten. Fakta är dock att på världsrankningens 100-bästa lista i oktober 2020 har Sverige endast två ryttare med. Irland har tolv, Frankrike tolv, USA elva, Belgien tio, Tyskland nio, England sju, Holland/Italien sex, Schweiz fem.

Sverige har på internationell nivå haft och har en stark organisation. Men skall förbundskapten Henric Ankarcrona, som haft tre så framgångsrika år, kunna fortsätta leverera medaljer till oss, måste mer till än ett bra ledarskap och bra organisationsförmåga. Det måste också finnas en stark organisation på nationell nivå, där grunden skall läggas för unga hästar och unga ryttare.

Samarbete med SWB för att lyfta svensk hoppavel ännu mer, är en självklarhet.

Nyligen kom besked att det skall bli ny ledning i såväl nationella hopp- som banbyggnadskommittén. Vi får utgå från och hoppas att det blir skilda ordföranden. Man måste nu jobba på ett sätt som inspirerar ryttare, ägare och arrangörer. Tydliga mål måste finnas som alla intresserade känner till, men också en plan/strategi för att ha en chans att nå målen. Samarbete med SWB för att lyfta svensk hoppavel ännu mer, är en självklarhet.

Det är de nationella tävlingarna som skall vara språngbrädan och grunden för morgondagens svenska nationslag i hoppning. Skall vi bibehålla en uthållig elit och framgångsrikt lag på högsta internationella nivå behövs det nu ett skickligt ledarskap och brett kunnande i dessa oerhört viktiga nationella kommittéer.

Jana Wannius, president Falsterbo Horse Show

Läs dokumentet ”Hoppsporten Vill”

Detta är ett debattinlägg – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna.