Supercoachen Åsa Hellström: ”Önskar fler tränare följde med på tävling”

Har du varit på nationella tävlingar för ponny och unga ryttare de senaste 20 åren är chansen stor att du har sett Åsa Hellström på framhoppningen eller vid insläppet till banan. Du kan också ha sett henne hålla hästen medan någon av hennes adepter tagit emot rosetter och medaljer.

Att ha med sin tränare på tävling är fortfarande relativt ovanligt i Sverige, men Åsa Hellström har anammat konceptet fullt ut. Numera gör hon inget annat än tränar satsande ryttare och följer med som tävlingscoach. På SM för ponny och children på Grevagården coachade hon ryttare nonstop, från första dagens lätt B-klasser till och med SM-finalerna i samtliga kategorier.
– Det blev långa dagar, men vi har en Whatsappgrupp där jag styr upp allt. Jag hann till och med hjälpa några att trimma på utebanan. Alla vet att det är tajt och att man måste passa tiden, vilket alla är väldigt bra på, säger Åsa.

Hon räknar till tolv ryttare som hon coachade på Grevagården, däribland guldmedaljören Selma Staffare och bronsmedaljören Tilda Sandstedt i kategori D.
– Det är klart det är roligt med medalj, men alla som red var jätteduktiga. Någon red sitt andra meeting i livet, ett par stycken red sitt första SM, och det är inte så lätt att ta medalj, säger Åsa.

Att kunna förlita sig på Åsa när det är skarpt läge betyder väldigt mycket. Det känns tryggt, menar Selma Staffare, som även tränar regelbundet för Åsa.
– Hon kan vara väldigt hård ibland, men jag tycker att hon är väldigt bra att träna för. Hon är väldigt tydlig och rakt på sak, säger Selma Staffare.

Vad är det bästa med Åsa?
– Hon är kunnig och väldigt duktig på att skapa framgång för ryttarna. Och det är ju framgång man vill ha.

Prestationsklimatet är viktigt

Det hela började med en mamma som födde upp connemaraponnyer och utvecklades till eget utbildningsstall med systern Ewa Hellström, innan Åsa slutligen tog klivet och valde att satsa helhjärtat på träning av unga ryttare.
– Jag följer väldigt många från början och alla har sina förutsättningar och resor. Att jag främst tränar ponnyryttare och juniorer är för att jag älskar att se utvecklingen. Det är det som driver mig. Om du har varit med lite längre, eller rider ditt första SM spelar ingen roll. Det är resan som är fascinerande, säger Åsa.

Hon skiljer dock på träning och coachning.
– Cochar är det jag gör på tävling. Det de inte kan när de kommer in på framhoppningen kan jag inte lära dem där. Min uppgift är att se till att de är så väl förberedda som möjligt innan. Och eftersom jag känner alla väl från träningen vet jag också hur de fungerar, säger Åsa.

Jag älskar att se utvecklingen.

– Jag blir heller aldrig nervös, vilket är en trygghet för ryttarna, tillägger hon.

Annat är det ibland med föräldrarna. Här har Åsa gjort klart att föräldrar som blir nervösa ska gå undan inför start.
– Även om de inte säger något på vägen in, men står där och är jättenervösa, då kommer det påverka ryttarna. Då är det bättre att de lämnar in dem på framhoppningen och går. Sådant har vi pratat om innan.

Alla Åsas team är sammansvetsade, och vikten av att gemensamt skapa ett fungerande prestationsklimat är en viktig framgångsfaktor, menar hon.
– Vi har också pratat mycket om hur man utifrån teamen ska hantera resultat. Alla vill ju rida felfritt och att det ska gå bra, men om det nu skulle gå mindre bra måste alla kunna hantera det. Det får inte bli några draman, säger Åsa och tillägger att det är ”väldigt lugnt i alla läger”.

Sällsynt med tränare på tävling

Hon önskar att hon träffade fler tränarkollegor på tävling, men i Sverige är det dessvärre en sällsynt syn, menar hon. Utomlands är det betydligt vanligare.
– Jag kan bara ta Baltic Cup som ett exempel. I princip har nio av tio danskar och norrmän med sig tränare. Åker du på nationshoppning har ryttarna alltid en coach med, om de själva inte är megarutinerade.

Fler ryttare skulle kunna nå längre likväl som fler tränare skulle må bra av att se hur banorna ser ut för ponny.

Argumentet att alla inte har råd att ta med sig en tränare är inte hela sanningen, menar hon. På Grevagården delade ryttarna på hennes arvode och omkostnader.
– Det är absolut en kostnadsfråga, men för det stora flertalet tror jag också det är en fråga om att prioritera. Många kanske inte heller vågar ställa frågan till sin tränare, och alla tränare skulle kanske inte heller följa med. Om man tävlar själv kan jag förstå att det är svårt, men ibland är jag lite fascinerad av att jag inte ser fler tränare på tävling.

Kanske är det något som tränarkåren faktiskt skulle behöva ta till sig, menar Åsa.
– Fler ryttare skulle kunna nå längre likväl som fler tränare skulle må bra av att se hur banorna ser ut för ponny. Det här är ju grundskolan. Kan man rida de här banorna på ett bra sätt och fortsätter träna på, då är inte steget till häst så stort.

Träningsplanering och hästkunskap

Den regelrätta träningen och tävlingscoachningen är dock bara en del av Åsas jobb.
– Jag gör en långsiktig plan med alla, inte bara fram till SM utan även efter. Vi gör inte bara en tävlingsplanering, utan också en träningsplanering. Vi lägger in vetcheckar, alla ska ha en veterinär i sitt team. Inte en klinik, utan en person, och det ska också finnas en hovslagare. Att man ska skapa team runt sig är något jag är väldigt tydlig med.

Att lära ut hästkunskap är också något hon jobbar med.
– Alla har inte en mamma eller pappa som har hållit på med hästar. Ibland är det väldigt grundläggande saker när det gäller hästar som många med mig tar för givet att alla kan, bara för att man har köpt en häst. Om jag säger att det kan vara bra att longera hästen var tredje dag och man aldrig har longerat innan, då får vi ju börja i den änden.

Likadant är det när det handlar om hur man de facto tränar hästar på elitnivå.
– Många sitter och rider, men frågan är om de verkligen får något gjort, säger Åsa.

Det handlar inte bara om att hoppa hindret, hästar är levande ting och inga maskiner.

– De flesta rider för lite, även de som inte är så gröna. Hästarna blir inte tillräckligt tränade för uppgiften. Så höll inte hästen och då åker man och behandlar den, sedan rider man ännu mindre och skaderisken blir ännu större.

Att träna hästarna är en hel vetenskap, menar Åsa.
– Jag förväntar mig inte att alla ska veta hur man tränar en häst, men jag förväntar mig att de ska lära sig hur man tränar en häst.

– Vi gör veckoscheman tillsammans, där jag tvingar alla att skriva med penna och papper. Då måste de verkligen tänka igenom det de skriver. Över tid lär de sig också att förstå sin häst och vad det handlar om, säger Åsa.

Åsas syster Ewa Hellström hjälper ofta till med att göra träningsscheman.
– Hon tränar själv triatlon och vet att det inte går att genomföra en Ironman utan att vara tillräckligt tränad. Då går du sönder. Hästarna måste också vara tillräckligt tränade för att hålla, och det kan Ewa relatera väldigt bra till.

Även om Åsa inte längre har eget stall äger hon både hästar och ponnyer, som hon har placerade hos olika ryttare. Att hon har handlat med en del irländare genom åren är tydligt.
– ”Mind the horses”, säger irländarna, ”get to know them”. Det handlar inte bara om att hoppa hindret, hästar är levande ting och inga maskiner. Det är vårt ansvar att se till att de håller och mår bra.