Det är egentligen fascinerande hur fantastiskt medgörliga och tålmodiga hästar är. Jag har nu släpat med mig hela flocken ner till Skåne, grisar, höns, får, hundar och hästar har allihop intagit Lilltuna gård.
Även den nya platsen har gott om just mat och vatten så då var det inget att hetsa upp sig över.
Man kunde ju tänka sig att det skulle bli lite rörigt men otroligt nog så traskade de alla ur transporten i god ordning och gick in i sina nya boxar utan några protester. Nu är det ju så att både grisar, får och hästar är djur som traskar omkring och inte riktigt har revir så att de accepterar en ny plats är egentligen inte helt ologiskt.
Naturligtvis stannar de gärna kvar på en bra plats som Åkerby där det finns mat och vatten men nu råkar ju även den nya platsen ha gott om just mat och vatten så då var det inget att hetsa upp sig över.
Grisarna har redan fått gå med på små promenader och de har noggrant bökat igenom alla hål som deras vilda kusiner lämnat överallt. Det kommer att behövas många meter eltråd för att stänga de där vildsvinen ute från marken men så är det ju överallt.
Risken finns att det tar lång tid att komma i form.
Pelle och Fredde är dock mycket nöjda med den nya gården, det finns en massa ekar med godsaker under och gott om ställen att stoppa ett nyfiket gristryne. De är faktiskt helt fenomenala på att hitta mat och på att välta allt i sin väg så jag har ett lite drygt jobb med att grissäkra stallet och omgivningarna.
Mina hästar är ju allihop ponnyer som antingen är connemaror eller connemarakorsningar och de är alltså riktiga födgenier. Eftersom flytten har tagit ganska mycket tid så har de fått gå kvar ute och beta så när de nu flyttade hade de med sig en del åkerbylera här och där samt en lite ordentlig trivselvikt (finare beskrivning av feta ponnyer).
Min förhoppning är nu att de ska tappa lite i vikt och få extra motion av att gå i den extremt lutande hagen som jag gjort iordning. De tog i alla fall en ordentlig galopp när de fick gå ut så några gram kanske försvann där. Tyvärr (eller som tur är enligt ponnyerna) så är det väldigt grönt i hagen så risken finns att det tar lång tid att komma i form för dem.
Jag tror ändå att jag själv kanske tappade några gram när jag drog upp tråden i den där backen då jag har en ordentlig träningsvärk efter vandringen uppför och nedför.
Det där med att banta feta ponnyer är inte så lätt alls, de mår ju inte bra av att vara tjocka men man får absolut inte stressa dem genom att ge dem för lite mat heller. Motion och foder med lågt energivärde är det man kan göra. Jag har nu skaffat halm till dem så att de kan få tugga så mycket som de behöver och så får jag gradvis anpassa resten av maten så att det blir lagom, det hela hänger egentligen på att gräset slutar växa så att det går att kontrollera matintaget.
Med lite tur kan jag lyckas få ner dem lagom i vikt till det att gräset tar fart igen. Det är inte bara ponnyerna som ska lära sig att bo på den nya gården, jag måste ju också lära mig att hantera de hagar jag har och veta vad som växer i dem. Alla växter beter sig ju på sitt sätt och i det skånska klimatet växer saker som inte finns uppe i Sörmland.
Mitt största problem just nu är hur jag ska hantera det faktum att det finns orimliga mängder fingerborgsblomma på hela gården och de är ju giftiga. Huruvida de är livsfarliga för just hästar eller om de faktiskt aldrig äter dem är den stora frågan och ännu så länge går svaren lite isär.
Jag skulle aldrig chansa så mina hästar går nu på ett ställe där de inte växer men sedan måste jag ju ta tag i det hela och införa en utrotningsplan. Kanske en inflyttningsfest med uppgrävning av fingerborgsplantor är en ide, eller kanske ogräsättika eller något annat. Hur som helst så är det ett sådant där problem som är lite spännande att lösa.
Lydia fick i alla fall ta en premiärtur på den där skånska grusvägen som jag ju hade bestämt skulle finnas på den nya boplatsen. Den känns precis sådär bra som jag hade tänkt och det finns väldigt många kilometer av den så jag kan njuta av många timmars ridning genom bokskogen framöver.
Det finns ju fullt av vildsvin även här men än så länge verkar inte Lydia ha märkt det så öronen var i topp och turen ganska så avslappnad. Att skritta omkring så i skogen är bra för både min själ och Lydias magomfång. Bokskogen är faktiskt vacker året om, även utan blad så är stammarna och grenarna väldigt speciella.
Att få ta den där första turen efter ett lite längre uppehåll är på sätt och vis obeskrivligt härligt. Känslan av att all stress rinner av och att man bara följer med på Lydias upptäcktsfärd är oslagbar. Jag har verkligen längtat efter min lilla gula ponny och hennes ständigt spetsade öron när jag farit omkring och städat och flyttat.
Nu tänker jag ta mig tid att ta en liten tur varje dag så att jag återfår balansen. Att flytta hemifrån med alla djuren har ändå tagit en del kraft och det bästa sättet att återfå den är för mig att stanna upp och vara lite i stunden med mina hästar.
/Johanna
Följ Ridsport på