”Domarna blir oriktigt utpekade som de enda ansvariga”

I Ridsport den 27 november har leg veterinär Anne Haglund och leg sjukgymnast Pernilla Stenfeldt  i en debattartikel riktat en uppmaning till domarkåren att ta krafttag för att döma på ett bättre sätt när det gäller hästarnas – företrädesvis unghästarnas – form. Här svarar domartrion Lars Andersson, Bo Jenå och Jan-Ove Olsson på kritiken.

”Vi vill först understryka att det som sägs i artikeln om att unghästutbildning måste få ta tid är något vi förstås står bakom i allra högsta grad. Även beskrivningen om hur hästen ska utbildas och arbeta under ryttare är ju korrekt.

Vi anser att domarna blir oriktigt utpekade som de enda ansvariga för en korrekt unghästutbildning och vi vill därför förklara och tydliggöra hur bedömningen av unghästar går till och vad som är domarnas uppgift under de cirka fem minuter hästen är inne på banan. Det hoppas vi ska underlätta för att förstå att det inte är enbart domarnas ansvar, som i och för sig är stort, utan att ansvaret också måste tas av ryttare och tränare.

Sedan många år använder vi i Sverige samma förfarande i bedömningen som FEI gör, något som för övrigt många andra länder också gör vid sina unghästbedömningar. Det gäller program och protokoll samt riktlinjer för vad som ska iakttas vid bedömningen. Allt är taget och direkt översatt från FEI:s engelska text, så är det också med texten i tävlingsreglementet, till exempel avsnittet om dressyrens mål. Bedömningsformen gemensamt kollegium, det vill säga domarna sitter tillsammans, följer också FEI:s regler.

Protokollet innehåller fem bedömningsgrupper, de första tre för de olika gångarterna, den fjärde för lösgjordhet och den femte för allmänt intryck/potential som dressyrhäst. Ryttarbetyg ges inte vid unghästbedömning.

Vi anser att alla domare gör sitt bästa för att följa de riktlinjer som finns.

Lars Andersson, Bo Jenå, Jan-Ove Olsson

I de första tre bedömningsgrupperna ska korrekthet i takten, aktivitet/schvung, mjukhet, lätthet, elasticitet, vägvinning och vilja/förmåga till samling med mera bedömas. Här kan hästen erhålla höga betyg, även om en liten avvikelse i hästens form förekommer.

Under den fjärde bedömningsgruppen ska hänsyn tas till hur alla i programmet ingående rörelser utförts, lösgjordheten, kontakten/eftergiften/formen, rakriktningen/liksidigheten, övergångarna mellan olika tempon. Det är helt enkelt utbildningsskalans alla delar som ligger till grund för betyget som ska ges.

Under den femte punkten ska hästens gångarter och utbildningsståndpunkt (korrektheten i utbildningen) väga lika tungt för betyget som ska ges. Stor vikt ska läggas vid hästens vilja/förmåga till samling, det vill säga hur hästen klarar av att bära på sin bakdel, det ger för domaren en god inblick i hästens potential.

Som man kan förstå av ovanstående är det många intryck som ska diskuteras, värderas och kommenteras av domarna, på några få minuter.

Vi anser att alla domare gör sitt bästa för att följa de riktlinjer som finns, bland annat att alltid se till helheten och inte ”fastna” i en av delarna som ska iakttas. Om hon eller han skulle låta en något avvikande form hos hästen överskugga alla andra delar i ritten, skulle det innebära ett stort fel i domaruppgiften.

Om nosen är kraftigt bakom lodplanet eller för långt framför lodlinjen, så är inte kravet på eftergift uppfyllt.

Just hästens form är den viktiga punkten i artikeln. Det är riktigt att nosryggens placering inte finns angivet på ett speciellt mätbart sätt i utbildningsskalan, men däremot att eftergiften och nackens placering är central i bedömningen av kontakt.

Det är fortfarande så att den idealiska formen är: nosen något framför lodplanet med nacken som högsta punkt på halsen (utom vid längning av formen).

Om nosen är kraftigt bakom lodplanet (det kan gälla för stark kontakt eller ingen kontakt alls) eller för långt framför lodlinjen, så är inte kravet på eftergift uppfyllt, det blir då låga betyg på lösgjordhet och allmänt intryck, troligen ”smittar det av sig” även på gångartsbetygen.

I debattinlägget nämns också dressyrtävlingar i allmänhet när det gäller hästens form. Om det är genomgående under programmet drar det ner resultatet mer än i unghästbedömningar, men det beror på att protokollen innehåller ett mycket större antal bedömningsgrupper. Det ”kostar” varje gång där det kan iakttas av domaren ifrån hennes eller hans position.

I svenska program finns dessutom fortfarande fyra eller fem betyg för allmänt intryck längst ner på protokollet, där inkorrekt form ger mer eller mindre låga betyg, beroende på graden av avvikelsen.

Till sist, i korthet, finns i det här sammanhanget en hel del att belysa när man ser till utvecklingen inom dressyren i allmänhet:

• Införandet av antingen överstrykning eller längning av formen i alla svenska program för att uppmuntra ryttarna till att öva på en korrekt kontakt. Det ger också domarna ett instrument i bedömningen av kontakten. Även möjligheten att numera i Sverige rida alla klasser på träns.
• Utbildning och bedömning av unghästar finns med vid domar- och tränar- utbildningar/ fortbildningar.
• Det finns skickliga testryttare vid fyraårs-finaler som kan inspirera både ryttare, tränare och domare.
• Detta och annat kan ge en förhoppning om ökad förståelse för när hästen är fysiskt, mentalt och utbildningsmässigt klar för start.”

Lars Andersson, internationell dressyrdomare på femstjärnig nivå, svensk Grand Prix-domare, A-tränare i dressyr samt domarutbildare.

Bo Jenå, internationell dressyrdomare, avelsvärderingsnämndens sportrepresentant i dressyr, A-tränare i dressyr och förbundskapten för det svenska dressyrlandslaget.

Jan-Ove Olsson, dressyrtränare i både Sverige och USA, dressyrdomare upp till  Intermediaire och SWB-domare i exteriör och gångarter. Jan-Ove är även svensk lagledare vid unghäst-VM i dressyr, en av Svenska Ridsportförbundets yrkesprovsexaminatorer och avelsrådgivare på uppdrag av SWB.