Vad är det man säger? Att det krävs hundra avramlingar för att bli en riktig ryttare. Något i den stilen lyder ridsportens interna ordspråk. Mina barn har stadigt klättrat på den stegen. De håller sig oftast kvar i sadeln men då och då sitter vi där, dagen efter ett ridpass, och äter tårta och minns tillbaka på vad som gick snett.
Att ramla av en häst ingår i spelet på samma sätt som en tackling i fotboll eller hockey. Det är någonting som alltid kommer att finnas där. Men när det gäller Angelo har jag känt att han gärna fått tajma sitt senaste fall bättre. Det visade sig nämligen att han inte bara fallit av utan även drabbats av en fraktur i ett område runt axel/nyckelben. Det är snart tre veckor sedan nu och Angelo har fått gå runt med vänsterarmen i mitella samt belagts med träningsförbud.
Nu finns det säkert barn som utan vidare fixar en tillfällig men ny tillvaro utan problem, men Angelo påminner inte speciellt mycket om andra barn. Ridningen, och i synnerhet tiden tillsammans med häst, är bra för hans ADHD. Det kyler ner hans överaktivitet, får honom lugn och koncentrerad och tvingar honom att fokusera på en (nåja) och samma sak.
Vad vi fått med en Angelo med armen i mitella? Hackspetten i Kalle Anka på julafton. Rastlös, överaktiv, klättrande på väggarna. Vi skulle faktiskt kunna likna oss övriga i familjen vid kolibrierna, vars skönsång ständigt störs av hackspettens ”Hey!…Hey!….Hey!…..HEY! HEY HEY!”. Se det framför er. Han är överallt. Lätt att plåta honom är det inte heller, det vet inte minst Kalle Anka.
Kruxet: efter hästar, kaniner och hund har vi den senaste tiden begåvats med en nybliven hackspett.
Frågan: vad gör man åt det?
Svaret: kallar in en expert på svåra fall.
Efter två veckor inser vi nämligen att läget är akut. Angelos rastlöshet har passerat det anständigas gräns och som kolibrier vill vi leva ett mer fridfullt liv. Hitta tillbaka till skönsången, liksom. Inte ha hackspetten som avbryter och ropar HEY! när vi filar på stämmorna.
Vid ett återbesök på sjukhuset konstateras att allt ser bra ut i Angelos axel, att läkningen går som planerat och då öppnas en möjlighet. Angelos träningsförbud upphävs. Han tillåts att utföra enklare sysslor, ja, till och med sitta upp i försiktig skritt och även trav tillsammans med ledare.
Det är då vi kallar in expertisen.
Säga vad man vill om TW – ni har redan läst rätt mycket om henne här i bloggen – men snällare och pålitligare häst finns inte. TW är inte snabb, vilket barnen besviket konstaterat på tävling. Hon tröttnar ibland och går mot utgången när det är skarpt läge på bana, vilket barnen heller inte håller som en egenskap i världsklass.
Men när TW får göra saker i sitt eget tempo, då finns det ingen häst vi litar mer på. Hon blir aldrig rädd för något, hon drar aldrig iväg (såvida inte en hötuss dyker upp framför ögonen på henne) och att hon inte är världens snabbaste ponny är bara en fördel. TW föddes här på gården för snart 13 år sedan, vi har sett vad hon går för under alla år och tvekar inte en sekund. Det blir TW som får ta sig an det svårlösliga fallet med hackspetten.
Och det som hänt härute senaste veckan är rena rama miraklet. Vi ser ett samspel från boxen via stallgången och ut i paddocken mellan Angelo och TW som är rörande. Angelo borstar och fixar, tar ut TW i paddocken, leder henne runt, runt, sätter sig försiktigt upp och skrittar oändligt sakta varv efter varv. Det funkar direkt. Det sitter. Behandlingen får genast effekt.
Det är ren rehabilitering. Angelo kan hålla igång, hans rastlöshet övergår i en mix av lugn och lycka och en stressterapeut som TW uppskattar givetvis att han väljer den låga växeln. Vi ser ett band av kärlek knytas mellan pojke och ponny.
Efter några dagars TW-behandling låter vi Angelo även leda ut Tango i paddocken. Han får givetvis inte sitta i sadeln men han får ägna sig åt frihetsdressyr och åt att löshoppa Tango, vilket ger honom ytterligare en meningsfull uppgift. Men Tango spelar andrafiolen, det är ingen tvekan om att TW är den givna nummer ett för Angelo just nu.
Det går så bra att vi kan växla upp det hela med en gymkhanatävling mot LillyBelle och Peggy. Och är det någonting annat TW är extremt bra på är det gymkhana. Vi såg det redan när Angelo var iväg på en Killar som rider-träff i våras, hur totalt oberörd TW var, hur hon stannade exakt där hon skulle stanna och där inte tempot var det viktigaste. Då: Succé Nu: Samma sak.
TW och Angelo krossar LillyBelle och Peggy. Tolv gymkhanamatcher avgörs och slutställningen blir 12–0 till ni-vet-vilka.
När vi ser hur pålitlig TW är, hur mycket Angelo njuter och hur mycket samspelet stärker hans impulskontroll beslutar vi att ta det vidare till nästa steg. Vi bygger en hoppbana, lägger ut ett antal extremt låga krysshinder och låter ekipaget rida igenom.
”Wow” kvittrar Angelo högt av glädje – efter att ha skrittat runt en bana med hinder på maximalt 20 centimeter …
TW:s långsamhet har vunnit i längden, tagit bort hackspetten, återställt pojken och kanske till och med banat väg för lite ostörd fågelsång framöver.
Tack för att ni tog er tid – ta hand om eventuella hackspettar, följ gärna mig på Instagram eller gå med i min Facebookgrupp som visserligen heter Ponnypappor i Sverige men där givetvis även kvinnor är hjärtligt välkomna!
Följ Ridsport på