Jag fick idag bevittna ett ögonblick som påminde mig om både det lilla och det stora. Ett ögonblick i en människas liv som skrämmer större delen av mänskligheten mest av allt men som ändå alltid är oundvikligt.
Hur länge vi än lever så kommer vi träffa på det ögonblicket, definitivt vårt eget men kanske också någon annans. Den där sekunden när livet lämnar det vi känner till. Den där sekunden då de som finns i vårt liv blir lämnade kvar med allt vad det innebär av sorg och saknad.
Förberedd är man aldrig, inte ens om man vet om att det oundvikliga närmar sig.
Det är inte alltid vackert, den där kroppen vi bär runt på vill sällan bli lämnad. De vi lämnar vill inte heller bli det och håller emot in i det sista. Vi har ändå inget att säga till om när det verkligen gäller, det sker oavsett kamp och vilja eller inte. Förberedd är man aldrig, inte ens om man vet om att det oundvikliga närmar sig.
När man inte ens anar att det kan hända så går det knappt att ta in. Att linjen är så hårfin mellan ett leende och ett sista andetag.
På ett sätt hade jag kanske önskat att jag aldrig varit där förut, men på samma gång är det kanske meningen att det inte ska vara så. Kanske är varje gång en övning samtidigt som det är en påminnelse om livets förgänglighet. Det skrämmer mig inte lika mycket som det gjorde första gången men att vänja sig känns omöjligt.
Vänjer sig tror jag inte någon gör egentligen, man blir kanske bara lite bättre på att hantera det. Att ta in och känna men på samma gång behålla lugnet tar på krafterna. Som ett själsligt maratonlopp.
Kanhända är det ett oerhört dystert sätt att starta julen på men det är så det blev. Inte vackert, inte fult utan bara som det är, livet, döden och allt däremellan.
Vad som är viktigt är att känna tacksamhet för det jag har och för allt jag får fortsätta drömma om. Att jag inte glömmer hur lycklig jag är för de där stunderna när någon dröm slår in.
Att fortsätta drömma så många drömmar som möjligt så att fler slår in.
Visst är det fint att ha storslagna mål i livet men det är förmågan att ha små mål som man når varje dag som gör en lycklig. Ibland glömmer vi kanske det när vi ser det stora där långt bort, men när man väl når dit så varar ju inte det längre än det lilla.
Jag vet att det kanske låter som en massa klicheer men jag tror att alla behöver se de där sakerna som går bra och som går rätt lite mer just nu. Vi käbblar om små orättvisor och saker vi inte får göra för tillfället istället för att se allt det vi har.
För varje människa vi ser finns ett öde som kanske liknar vårt eller är helt annorlunda.
Det är helt ok att ägna sig åt att drömma och längta litegrann, det är även ok att gnälla lite över att det tar längre tid att nå vissa större mål. Det är dock ännu viktigare att kunna skifta blicken till annat ibland. Saker sker hela tiden omkring oss och om vi väljer att se även det som är svårt och obegripligt så kan vi kanske förstå att för varje människa vi ser finns ett öde som kanske liknar vårt eller är helt annorlunda.
Håll i och håll ut får vi höra och det är något vi måste lyssna på i det stora. I det lilla får vi alltså gnälla men sedan sansa oss och komma ihåg att vi inte är mer unika än alla andra unika människor.
Jag kan inatt vila min hjärna och trösta mitt hjärta genom att drömma om det där fölet som föds när ljuset och värmen verkligen är här. Jag kan också vila i vetskapen att imorgon vill mina hästar ha mat och gå ut som varje morgon. Jag kan somna till ljudet av små snarkningar från Curt-Åke som trots allt andas vidare som om inget hänt. I det stora hela är min upplevelse just bara min. I det lilla är den också bara min.
Jag är lyckligt lottad som får fortsätta att längta och drömma samtidigt som jag får vara lite sorgsen. Men så tänker jag att utan glädje finns ingen sorg och i det finns det kanske en liten tröst.
Kanhända är det inte den gladaste texten att läsa inför jul, men så är livet. Jag hoppas dock att så många som möjligt får en fin jul med glädje och skratt men också frid och lite eftertänksamhet. Jag kommer ta en julritt med Lydia, äta god mat och skåla för året som gått för hur det än är så är det snart ett nytt år på gång.
Mina tankar går till den som kommer att sakna någon i jul.
Mitt tack går till alla fantastiska människor som jobbar inom räddningstjänsten och all ambulanspersonal som gång efter gång orkar möta de där oundvikliga ögonblicken.
/Johanna
Följ Ridsport på