Här i Höör firade vi avslutningen av 2020 med en lång nyårsritt. Från början var det ju inte meningen att Nelly skulle följa med i flytten till Skåne men med facit på hand var det tur att hon ändå kom med. När man behöver en stabil figur att låna ut till en dressyrryttarvän för att kunna ta den där nyårsturen så är hon ju oslagbar.
Med stor försiktighet bär hon ryttaren ner för hala backar, över knaggliga rötter och genom trånga passager. Trots att hon har den där egensinniga sidan som ibland driver en till vansinne så har hon också en sida där hon är världens snällaste, som väger upp för de där små promenaderna som hon ibland tycker att hon behöver ta.
Som vanligt när man ska ta en liten runda och blir lite entusiastisk mellan samtalen så red vi lite vilse. Teorin om att bara svänga höger fungerar alltså inte heller i Höör och mobilen vill bara leda upp en på närmaste stora väg. Som tur var hittade vi en människa som var på hundpromenad mitt i skogen och som visste åt vilket håll Broslätt låg så det löste sig ändå rätt så bra.
Det är faktiskt hysteriskt roligt att rida vilse när man är två och rider på sådana där fyrhjulsdrivna ponnyer.
Det är faktiskt hysteriskt roligt att rida vilse när man är två och rider på sådana där fyrhjulsdrivna ponnyer. De tar sig ju över bäckar, ner för backar och under diverse granar utan större problem. Nu är det ju just fyrhjulsdriften och deras starka nerver som orsakar vilseridningen då en mer nervsvag snubblig häst hade vänt redan vid första diket så att man fått rida samma väg hem igen. Det man får uppleva tack vare vilseridningen är dock oslagbart vacker natur, många skratt och en fullständig avkoppling från allt som är jobbigt i världen.
De där långa lugna turerna är ju sällan särskilt skadliga för hästarna, vi strövar ju mest omkring. Trots detta så kommer jag ofta på mig själv med att nervöst börja kolla efter tecken på att Lydia skulle ha fått ont någonstans. Hon har ju ett röntgenfynd som gjordes när hon fick känningar i framkotan när hon var yngre. Hon hade precis börjat träna lite hårdare för att kunna börja gå LA hoppning när vi blev tvungna att kolla upp henne för att hon blev oren och hittade då en skada som hon antagligen ådragit sig när hon var riktigt ung, innan tillväxtzonerna slutit sig.
Egentligen så är det mest hoppning av högre hinder som skulle vara ett problem då det blir en extrem belastning av framsidan på kotan i landningarna och det är där skadan sitter. Vanlig ridning ger inte den belastningen men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig, jag vet ju att hon har ett fel.
Som lagen nu är så är det ju ett tillverkningsfel och jag blir därför ansvarig vad som än händer efter försäljning.
Det som är slående i detta är att eftersom jag fött upp henne själv så innebär den här skadan att det aldrig går att sälja henne. Som lagen nu är så är det ju ett tillverkningsfel och jag blir därför ansvarig vad som än händer efter försäljning. Jag är inte alls ensam om den här problematiken, jag har flera vänner som föder upp hästar och som råkat ut för att man hittat röntgenfynd både före och efter försäljning som gör att man blir ansvarig för en massa möjliga följdskador.
Det största problemet är ändå att i vissa fall så köper man en häst utan att röntga den, sedan rider man den ett tag och konstaterar att den inte var vad man tänkt sig och då röntgar man igenom hela hästen för att hitta en avvikelse. Väldigt många hästar har avvikelser som inte ger problem men veterinärerna kan ju aldrig säga att en avvikelse är normal. Veterinärerna har ju inga magiska glasögon där de kan se att den som köpt hästen verkligen kommer att kunna tävla som den tänkt och att just den hästen aldrig kommer få problem av avvikelsen trots att de flesta inte får problem.
Det har gjorts studier på kliniskt friska hästar och så många som 26 av 33 undersökta hästar hade förändringar i ryggen.
Om man tar det här med kissing spines till exempel så finns det en hel del hästar och rids utan problem som har förändringar i ryggen. Det har gjorts studier på kliniskt friska hästar och så många som 26 av 33 undersökta hästar hade förändringar i ryggen. Det finns sedan då hästar som har ont av sina förändringar men de är ju då betydligt färre än de som går med förändringar utan symptom. Som uppfödare eller näringsidkare hamnar du dock i problem om kunden skulle hitta förändringar eftersom veterinären då måste säga att hen inte vet om det kan bli ett fel framöver. Det gjordes en studie om detta och här finns ett sammandrag.
Det som är tråkigast med allt detta är att det nu finns hästar i landet som hamnar i kläm. De kanske skulle kunna ridas och må bra men ett fynd gör att de helt enkelt döms ut lite av säkerhetsskäl. Ryttaren kan ha blivit besviken av andra skäl och skyller allt på att hästen inte håller trots att den kanske skulle kunna fungera bra med andra förutsättningar.
Som ryttare har man då inte förstått något alls och det där med ödmjukhet inför sin egen oförmåga existerar tyvärr väldigt sällan.
Det värsta scenariot är att man säljer en häst med fin kapacitet där ryttaren helt enkelt inte klarar att förvalta hästen som då börjar krångla och där man därför anstränger sig för att hitta fel för att kunna reklamera den. Som ryttare har man då inte förstått något alls och det där med ödmjukhet inför sin egen oförmåga existerar tyvärr väldigt sällan.
Istället för att anstränga sig och sälja hästen till en bättre ryttare väljer man att se till att den får en anmärkning, reklamerar den och sedan står då uppfödaren där med en häst som är osäljbar men kanske helt frisk och med samma fina kapacitet som innan.
Det här sättet att överanalysera röntgenresultat utan kliniska symptom lamslår uppfödarna och veterinärerna. Uppfödarna kan ju aldrig bevisa att just deras häst är en av de där som aldrig kommer utveckla problem och veterinärerna kan ju inte heller lova något sådant. Ingen människa kan ju egentligen någonsin säga att ett levande djur kommer att vara likadant (eller ännu hellre bli bättre) under hela sitt liv. De är ju trots allt just levande och därmed inte ett dugg statiska.
Uppfödarna kan ju aldrig bevisa att just deras häst är en av de där som aldrig kommer utveckla problem och veterinärerna kan ju inte heller lova något sådant.
Jag ser fram emot att lagen nu snart ska ändras så att reklamationstiden i alla fall kortas och att bevisbördan börjar falla mer på köparen. Tyvärr så kan dock inte en ändring av lagen bota människors brist på ödmjukhet inför sin egna begränsade förmåga och det faktum att hästar lever och ständigt förändras. Det tillståndet finns det bara ett bot för och det är kunskap och det är inte den lättaste medicinen att svälja då det med kunskap följer en bitter insikt om att man faktiskt kanske gjort fel.
Om någon nu är en fena på tyska och undrar hur diskussionen går där, finns den här artikeln att läsa i ämnet.
Följ Ridsport på