Snön faller utanför mitt fönster. Den faller lätt, utan intensitet, och draperar det hittills gråtrista landskapet i ett vykortsvitt lager. Snötäcket är tillräckligt tunt för att jag som vuxen ska finna det acceptabelt, rentav tilltalande. Det kräver inga timmar av skottande, det fraktas inte in i mängder i huset genom skor och kläder, det är bara fint och upplyftande. Samtidigt är snötäcket tillräckligt tunt för att göra barnen glada och kreativa. Precis i detta nu ser jag förresten både Angelo och LillyBelle målmedvetet rulla klot efter klot ute på gräsmattan. Jag gissar att slutmålet blir en mindre snöborg.
Denna lilla men tydliga skiftning i tillvaron är dubbel. Vi skriver den 8 januari och äntligen är rutinerna tillbaka efter ännu en jul. Det enda felet med julen är dess utdragenhet, dess slalomåkning runt klämdagar, heliga aftnar och röda rena helgdagar. Det blir en tidsperiod av icke-aktivitet, icke-händelser och en väntan på att icke-tillvaron äntligen ska ta slut. Och är du inte en amerikansk idiot med fäbless för att bryta dig in i Vita Huset eller råkar ha oturen att, som brittisk medborgare, för tredje gången sedan i våras bli pandemisk fånge i ditt eget hem händer det inte inte speciellt mycket nytt just nu, vare sig i Sverige eller världen. Juldvala är normen.
Som jag skrivit flera gånger tidigare på denna bloggplattform är det därför en välsignelse att få leva ett liv med hästar. Det förpliktigar. Det är tvingande. Det tillåter aldrig pauser, åsidosatta rutiner eller lättja. För den som gillar rutiner, som mår bra av upprepade mönster under dagen, är hästlivet med alla dess krav alltid ett nödvändigt gott, aldrig ett nödvändigt ont. Eftersom jag, på toppen av all rutinlöshet, dessutom tvingats plocka ut ett berg (eller i alla fall en kulle) av kompledighet från mitt jobb har hästarna blivit en oas i händelsernas öken.
Medan Malin och barnen sett till att motionera hästarna har jag valt att fly. Fly – rakt in i uthuset, ner i verktygslådan. Plockat fram borrmaskin, cirkelsåg och vattenpass. Inventerat lagret av skruvar och beslag. Antecknat vad som saknats. Mätt, dubbelkollat och skrivit inköpslistor. Begett mig iväg på ljuvliga resor till byggmarknaden i jakten på raka och perfekta reglar, råplan och lämpliga längder ytterpanel. Åkt till specialställen och köpt in de betongspikar jag vet att proffsen använder.
På nyårsprogrammet: bygga väggar och två tudelade dörrar till det som ska utgöra två nya uteboxar. Sedan vi utökade den fyrfota skaran till sex ponnyer känns det nämligen inte bra att inte kunna erbjuda alla en skön plats för nattvila. Vi har visserligen ligghall, men en box är alltid en box och en box är en hästlig rättighet.
Detta motiverar mig ytterligare. Inte nog med att jag kan bota rutinlöshet med nya rutiner. Jag gör det för en väldigt god sak.
Det bästa med att kunna luta sig tillbaka mot en lista av nästan oöverträffat många misslyckanden som snickare är att felen man gjort, de gör man aldrig om igen. Det tog några år för min tumme att växa ut från en central position i handen men när den väl gjorde det har den inte visat några planer på att återvända till sitt ursprungsläge. Jag vågar till och med skriva att jag numera ”med van hand” mäter och sågar, kollar lod och vågor. Jag tillåter ingenting fundamentalt att gå fel och skulle det ändå ske, är det bara att göra om och göra rätt.
Känslan att få plocka fram slagborren och höra det dånande ljudet när metallen letar sig sju centimeter ner i betongen är som att lyssna till den ljuvaste musik. Sedan sitter regeln där, omöjlig att rubba, redo att stå pall för tusen hästsparkar och sedan börjar en vägg ta form. Därefter: mäta avstånd mellan vägg och mittregel och planera för den första av totalt fyra dörrsektioner. Den första ramen passar perfekt. Nio panelbrädor senare är den klar, jag förser den med hakgångjärn och gillar slutresultatet. Dörren hänger precis som den ska. I min upprymdhet glömmer jag sedan att kolla lodet på nästa dörrsektion som blir någon centimeter för sned. Då är det bara att skruva loss, tänka rätt och göra rätt och snart sitter även denna sektion där den ska sitta.
När detta skrivs har ytterligare en vägg och två dörrsektioner färdigställts och invigningen är bara någon dag bort nu. Rutinerna har räddat mig ut ut juldvalan ännu en gång och gjort 2021 till ett hittills mycket meningsfullt år.
Tack för att ni tog er tid – och om ni vill göra det till rutin att följa mig kan ni göra det på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit som vanligt även kvinnor är lika välkomna!
Följ Ridsport på