Anna Nilsson: ”Jag hatar att ge upp”

Det är 45 år sedan hon red sitt första internationella mästerskap – ponny-EM på klassisk fälttävlansmark i franska Fontainebleau. En allvarlig skada och månader i rullstol 2007 blev ett ofrivilligt avbrott i karriären.
– Jag hatar att ge upp,” säger 58-åriga Anna Nilsson, som fortfarande har  fler mästerskap i sikte.
– Det som driver mig är passionen för hästarna, en del hästar kommer man så väldigt nära. Jag brinner för att förädla och utbilda dem, ge dem de bästa förutsättningarna. Och det blir ännu mer intressant med all erfarenhet och den verktygslåda man har samlat på sig med åren, säger Anna Nilsson.

Hon brukar kännas igen på sitt stora leende när hon tävlar. Allra störst var det kanske under den inledande dressyren på EM i Blair Castle 2015 med sin Luron (Hann val f -99 e Laptop-Wendekreis, uppf Manfred Hoffman).
– Ja, då var jag så glad över att vara tillbaka på den nivån igen efter min skada.

Fick avstå OS-start

Året efter gjorde hon och Luron den långa resan till Rio för att representera Sverige i sitt första OS. Men slem i valackens luftrör gjorde att ekipaget fick avstå och det stora leendet var borta – för den gången.

Detta var inte första motgången i fälttävlansryttarens karriär, som blev internationell redan 1975, då hon var 13 år. Då red hon sitt första internationella mästerskap, dessutom på en familjeuppfödning, connemaran Leading Lord, som hon hade utbildat själv.
– Det var så häftigt att vara på ett mästerskap. Det är ett starkt minne, säger hon och berättar hur hela det svenska laget åkte tillsammans i hennes pappas lastbil.
– Vi kallade den för kakburken, det var en lastbil från Pågens kakor som vi hade låtit bygga om.
– Det var ju lite besvärligare att åka över gränser på den tiden och jag kom ihåg hur vi fick sitta länge och vänta vid gränsen mellan Belgien och Frankrike och till slut övernatta på någon gräsplätt där.

Ponny-EM 1975 gav henne vänner över hela Europa och hon har fortfarande kontakt med några som red i det engelska laget då. Det kan också ha varit då som fälttävlan blev det självklara valet. Intresset för hästar fanns redan, med en pappa som varit yrkesofficer innan livet som lantbrukare i Annelöv med uppfödning av hästar väntade.
– Min pappa har varit ett enormt stöd i alla år. Han var engagerad i sporten och i aveln och födde upp halvblod och connemaror. Tyvärr gick han bort för två år sedan.

Hela familjen red och Anna Nilsson ler vid minnet av hur hon som barn lockade ner huvudet på stora hästar, lade sitt ben över hästens hals och ”tog hissen” upp.

SM-framgångar på familjeuppfödningar

EM-ponnyn såldes när hon var i 16-årsåldern och sedan var det pappas halvblodsuppfödningar Noon Star (val f -72 e Rote Boldt) och Piqant (val -74 e Quantas) som gällde. Det var med Piqant hon vann sitt första SM och blev trea i brittiska Wyle i det som är fyrstjärnig nivå i dag. Med Noon Star blev hon fyra i brittiska klassikern Burghley som ung ryttare 1983.
– Jag blev tilldömd det som kallades för tekniskt stopp efter att ha tagit den långa vägen vid ett hinder. Annars hade jag vunnit…

England gjorde starkt intryck på den då 21-åriga Anna Nilsson. Hon skulle egentligen ha åkt vidare till Tyskland och gått beridarutbildning där, men tackade ja när hon erbjöds att stanna kvar hos svenske legendaren Lars Cederholm på Waterstock. Där blev hon kvar och tränade i åtta-nio månader och blev uttagen som reserv till OS 1984.
– Det betydde mycket för mig att vara i England och se alla fina tävlingar. Det var många stora intryck.

När hon kom till Sverige var det dags för seniortiden, och då kom legendariske Jan Jönsson in i bilden. Han har varit förbundskapten under många år då Anna Nilsson har haft en plats i landslaget. Hennes karriär rullade på och så småningom kom Maria Gretzer in som hopptränare och Elisabet Lundholm som dressyrtränare.
– De har också betytt jättemycket.

Hur många internationella mästerskap hon har ridit vet hon inte, och FEI:s digitala arkiv räcker inte så långt bak i tiden som hela hennes internationella karriär. Men för de flesta med lite koll på svensk fälttävlan så har hon ”alltid” varit med. Hon har plockat SM-medaljer, Breeders-vinster, tagit framskjutna placeringar och även segrar på internationella tävlingar både inom Sverige och utomlands, ridit mängder med Nations Cup och minst tio unghäst-VM.

De riktigt stora framgångarna internationellt med medaljer har uteblivit – närmast var det med Beach Star på EM 2001 med en fjärdeplats i lag. Och något OS har det inte blivit heller.

Genomgick sex operationer efter fall

Men karriären kunde ha slutat 2007. Då bröt hon benet i samband med ett fall på Breeders. Båda benen i ena underbenet fick komplicerade frakturer. Det var sex operationer, tre månader i rullstol och 18 månader på kryckor.
– Det blev komplikationer och ett tag sa läkarna att det var 50 procents risk för amputation, säger Anna Nilsson, som har haft flera andra, lindrigare frakturer under sin karriär.

Vägen tillbaka var tung och här spelade pappa återigen en stor roll.
– Jag minns att han tog in en sadelbock och la en sadel på. Och så satt jag på den och tränade på att rida lätt.
– Jag hatar att ge upp. Det omöjliga tar bara lite längre tid, fortsätter Anna Nilsson, som när hon började rida igen fick stort stöd av dressyrtränaren Kersti André.

Riskerna med fälttävlan är påtagliga och regelbundet debatterade. Anna Nilsson hanterar dem genom att vara så väl förberedd som möjligt.
– Och så gäller det att ha hästar som är lämpade. Jag tycker det är viktigt att de är goda hoppare, reaktionssnabba och kvicka från marken.

Nu är det 30 år sedan hon kom tillbaka till Annelöv. Hon har ett mindre ställe, utan ridhus, och just nu med fem hästar med lite olika ägarkonstellationer i träning.
– Det är superviktigt att hästarna får en bra grundutbildning, allsidig träning och förtroende. Och att man inte gör det för svårt för dem för fort.

Hon tar även emot andras hästar för träning då och då.
– Jag undervisar också en hel del. Det är jätteroligt när det går bra för ens elever.

Nu ser Anna Nilsson fram mot tävlingsäsongen med 16-åriga Candy och planerar framtiden för sina yngre förmågor.
– Jag har en väldig drivkraft och är en vinnarskalle som sätter mål. Jag tycker fortfarande det är kul att tävla. Så länge jag får ha hälsan fortsätter jag.

Fakta

Anna Nilsson

Namn: Anna Nilsson

Ålder: 58 år.

Bor: Annelöv, Skåne.

Yrke: Fälttävlansryttare och tränare.

Familj: Sambon Björn Leander.

Meriter: Vunnit flera fyrstjärniga internationella klasser. Sex SM-guld på ponny, som junior och ung ryttare samt senior. Flera SM-medaljörer i andra valörer. UVM-medalj i lag.

Bästa häst: Candy Girl (Hann sto f -05 e Contendro I-Argentinus, uppf Züchthof Fries, äg Anna Nilsson och Björn Leander).

Aktuell: Avslutade säsongen 2020 med att vinna två CCI3*S (Gärds och Köpenhamn) tillsammans med Candy och laddar nu för en ny internationell säsong.

Kuriosa: Utbildad gymnastikdirektör på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH. Gör 100 situps varje morgon och har i coronatider ersatt de tre passen hot yoga varje vecka med en joggingtur efterföljt av vinterbad.

En person som betytt mycket: Den tidigare förbundskaptenen och OS-medaljören Jan Jönssons betydelse för Anna: ”Han kom in i bilden när jag blev senior och jag tränar fortfarande terräng för honom. Han boostar en med gott självförtroende och finns alltid där. Han är fantastisk.”

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 4/2021.