Det är med behaglig tillfredsställelse jag ibland, de få gånger tillfälle ges, lutar mig tillbaka och skrollar igenom de sociala medieflödena och möts av ideliga träningsbilder. Det är padelfrosseri, det är livsfarliga benlyft, det är burpees och crossfit, den nya ultrasporten som ökar med lavinens hastighet.
Jag känner tillfredsställelse, därför att jag själv inte drabbas av ett uns dåligt samvete över skrovmålet jag tryckte i mig kvällen före bara för att jag var så sugen. Det ska vara gött att leva annars kan det kvitta, för att citera Galenskaparna. Min totala brist på dåligt samvete och min sköna inre tillfredsställelse bottnar i vetskapen om att …
… 1) jag inte har tid att skaffa gymkort och
… 2) jag inte sett någon anledning till att skaffa ett även om jag skulle lyckas utöka dygnets timmar från 24 till 30.
Jag bor ju på en gård.
På gården finns sex hästar.
Hästarna har varsin box.
Dessa tre korta meningar ligger bakom min tillfredsställelse, inre frid och ro. Även om jag hade varit gymtypen som älskat curl och bänkpress i oändliga repetitioner tror jag inte att den träningsformen skulle ha trumfat den som medföljer ett liv som ponnypappa.
Jag känner också mig själv, vet hur tråkigt jag tycker det är att befinna mig i ett gym och är rätt nöjd över att det snart är 30 år sedan jag utövade fysisk träning i en skrotlyftarlokal (som för övrigt redan var tråkigt på den tiden).
Jag tränar ju redan sju dagar i veckan utan att vara medlem i någon kedja eller löst årskort någonstans. Ett eget osynligt hemmakort för allsidig träning får du på köpet när du löper linan ut och blir ponnypappa. För hur ser egentligen livet ut här efter att vi under de senaste åren gått från två till att ha sex hästar?
Jo, dagen börjar med revelj klockan 6.30 när hästarna ska ha sin höfrukost. En påse var, packad och förberedd sedan gårdagen. Medan hästarna glupskt sätter i sig de första tuggorna passar jag på att fylla på vatten i hagarna. Tre hagar gånger två kannor á tio liter. Det blir tre repetitioners bärande med tio kilo i varje hand – först 15 meter till den närmaste hagen, sedan 30 meter till hage nummer två och 60 meter till den tredje hagen.
Jag känner den behagliga tyngden från kannorna och vet att jag utför en viktig syssla, att träningen kommer på köpet. Ibland roar jag mig med att lyfta axlarna medan jag går, för att kopiera en hantelövning jag minns från 90-talet. Det stärker axelpartiet ytterligare.
När barnen gått iväg till skolbussen börjar klockan närma sig 8. Då tar jag och Malin en rask promenad med Doris. Bor man mitt ute i skogen och har hund vore det närmast tjänstefel att inte utnyttja skogens alla stigar och rundor vi funnit genom åren. Vi traskar på i cirka 45 minuter, får igång både blodcirkulation och energi och passar givetvis på att planera dagen medan vi promenerar. Något inget löpband i världen kan erbjuda.
Promenaden har alltid en helande effekt. Den skapar motivation. Eftersom Malin jobbar dag och jag kväll blir det oftast jag som kastar mig över stalltjänstgöringen direkt efter promenaden. Ponnyerna har efter nattens bestyr omsorgsfullt förberett sex boxar att mockas. Här lägger jag in en lågintensiv men ändå tidskrävande gymövning. Jag ser till att ha en ergonomiskt korrekt position när jag tar upp hästspillningen och separerar den från spånet.
Det är en konst att mocka och en konst jag sakta men säkert lär mig. En mockning brukar innebära tre till fyra fulla skottkärror, som var och en ska rullas iväg en bra bit för att tömmas. Här får både armar och ben välbehövlig träning.
Därefter behövs nytt spån, som ni vet. Och som ni också känner till väger en spånbal lämpligt många kilon för att kunna jämföras med en gymmaskin. Lyfta, bära in, klippa upp. Sedan fördela spånet, vilket också innebär viss kraftansträngning. Skön känsla.
Sedan står det sex vattenkärl som väntar på att tömmas och fyllas på med nytt fräscht vatten. Det betyder ytterligare 120 liter vatten och därmed ett kånkande på 120 kilo uppdelat på tolv kannor. Även här kan extra moment läggas in. Antingen kör jag axellyft igen eller står jag stilla med kannorna i hand under cirka en halvminut och känner hur tyngden från vattnet gör att både armar och rygg får kämpa extra.
Nästa uppgift: packa lunchhö. Sex påsar, drygt ett kilo hö i varje. På köpet får jag en övning där kroppen arbetar oavbrutet på lågvarv, vilket främjar hälsan. När dessa sex påsar är packade ser jag till att även förbereda de större middagspåsarna. När jag är klar tar jag tre påsar i varje hand och bär cirka 15 kilo hö under en sträcka av cirka 40 meter. Jag håller ut armarna så långt jag kan för att öka belastningen. Också detta en enkel, bra och effektiv övning.
Därefter tar jag fram sopkvasten och ägnar tio minuter år att göra stallet rent och snyggt istället för att stå på ett gym och fuskbabbla med någon annan människa.
En dag i veckan lägger jag in en kortvarig högintensiv träning. Då – det brukar vara på onsdagar – är det dags att hämta nytt hö hos vår leverantör. Jag använder hästtransporten till detta och måste därför först ta loss mellanväggen, som väger sina kilon. Jag häktar av väggen, lyfter upp den på axeln och bär ut den ur transporten. Det känns befriande smärtsamt i hela överkroppen.
Sedan åker jag iväg – och en styv halvtimme senare är jag tillbaka med höbalen. Balen väger 240 kilo och eftersom jag inte har någon traktor eller andra maskiner är det ren styrka som gäller här. Inga genvägar, bara att förklara krig mot höbumlingen. Det handlar om att under stor koncentration och fokus maxa sin råstyrka i ben och armar, men också om att lära sig viss teknik för att inte råka ut för skador i ryggen.
240 kilo är tungt, men det går. När jag kämpat hårt och fått upp balen på högkant tippar jag den framåt i riktning mot den utebox där vi förvarar vårt hö. Sedan är det dags att upprepa det hela. Stå rätt med ryggen, ta i allt vad jag har och sedan åter först rubba, sedan kila in ett ben under balen och slutligen resa den. Efter tre lyft brukar balen ligga på snedden längst in i boxen.
Sedan övergår jag till en klassisk hockeyövning och rumptacklar helt sonika balen någon decimeter i taget ända till den står snyggt och fint längst in. Jag gissar att det i viss mån tränar sätesmuskulaturen. Därefter går jag tillbaka till transporten och återplacerar mellanväggen. Träningsvärken i ben och armar som kommer dagen efter får mig att känna välbehag.
Träningsvärk betyder att man kämpat hårt.
Just nu råder tjäle här i Småland men snart, när vårvärmen får jorden att mjukna, öppnar sig nya träningsmöjligheter då tre fyra hagar står redo att mockas, hål ska spettas, stolpar ska slås ner i marken med klubba och trådar ska spännas. Där finns nya övningar i mitt mentala träningsprogram att plocka fram.
Jag ska inte säga att jag längtar dit, men kanske har hästarna lurat mig in i ett tillstånd av omedveten träningsnarkomani. Kroppen mår i alla fall bättre än på många år och i alla tusenlappar som läggs på hästarna ingår det ett osynligt gymkort som gäller året om, alla år. Och det måste ju anses vara generöst, eller hur?
Tack för att ni tog er tid – utnyttja era osynliga gymkort, följ mig gärna på Instagram eller gå med i den supertrevliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, oavsett om du är kvinna eller man!
Följ Ridsport på