Vilken är Sveriges farligaste sport?
Det beror lite på hur man räknar, förstås. Mäter vi antalet skador, utan hänsyn till hur allvarliga skadorna är, är fotboll överlägsen etta i kraft av sitt enormt stora antal utövare. Farligaste sporten per andel utövare är, enligt siffror från MSB, kampsport. Mäter vi däremot hur allvarliga skadorna är, beräknat på snittantalet vårddygn, tar ridsporten hem sin minst smickrande guldmedalj. Även i de två övriga kategorierna ovan finns ridsport med i den absoluta toppen.
Ridsport är farligt.
Ridsport är för hårdingar.
Problem 1: jag är ingen hårding.
Problem 2: båda mina barn rider.
Slutsats: jag är mjuk, mina barn är hårda.
– Ska inte du också testa på att rida?
Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan under de drygt två år jag tjänstgjort som aktiv ponnypappa under träningar och tävlingar.
– Det hade varit kul, men jag trivs bäst på marken, är mitt standardsvar.
Mitt egentliga svar är:
– Aldrig i livet. Jag är för mesig för att ens våga tänka tanken.
Tänkt och skrivet lite med glimten i ögat, förstås, men ändå. Det är inte sällan jag syresätter min hjärna med tankar på vad som kan hända om olyckan är framme. Jag har redan, under denna korta tid, bevittnat massor av otäcka fall, sett skador uppkomma och noterat långa konvalescenser för brutna ben och armar.
Därför var det från början ganska lugnt och tryggt med lilla snälla Tindra, 99 centimeter hög, som formel 1-bilen i stallet. Barnen var små, Tindra visserligen het och hoppsugen men fallhöjden var låg och i sämsta fall slutade det med ett blåmärke. Det var ungefär samma sak med TW, 19 centimeter högre än Tindra, glädjande ovillig att hoppa men snäll som ett lamm.
Tryggt, liksom. Låt barnen hålla på. Ingen störd nattsömn här.
Sedan vet jag inte vart tiden har tagit vägen, eller vad som hänt. Stallets invånare har ökat med 300 procent, ponnyerna har blivit större, liksom riskerna. Angelos arm i mitella efter nyckelbensbrottet i höstas har etsat sig fast i mitt minne.
Men oavsett om det gäller ett pandemiskt virus, stå på en balk 290 meter ovanför markytan och bygga Empire state building eller utöva Sveriges farligaste sport har vi människor fungerat likadant i alla tider. Vi har en enastående förmåga att gilla läget, anpassa oss och vänja oss vid precis allt.
Den processen genomgår jag ständigt och i veckan gick den in i en ny fas. Som den mes jag är känner jag skräck bara genom att titta in i en box där det står en storhäst. Något mummel om att ”hon är så snäll” eller ”han gör ingenting” biter inte på mig. Stor häst, stor fara, tänker jag när jag hör det.
Så tänker inte barnen. Som de vetgiriga och nyfikna nördar Angelo och LillyBelle är följer de ett antal äldre unga ryttare in i minsta detalj. Ser hur idolerna gör, vilka hästar de rider och hur stora hästarna är. Angelo drömmer redan om Childrens, en begrepp jag precis lärt mig och nu vet att Childrens, översatt till min egen svenska ridparlör, betyder ”Liten mygga på stor drake”.
Den här dagen tänker Malin överraska våra små myggor genom att låta dem sitta på och rida på varsin drake. Det enda som är bra med det är att jag själv slipper se det eftersom jag är upptagen av jobb. Det är vår vän, ridtränaren Emma, som villigt och glatt gått med på att ställa upp med både drakar och instruktioner.
När jag, tack vare jobbet, sitter försjunken i tankar och försöker hitta formuleringar till ett reportage har jag förträngt att mina myggor ska rida på drakar. Då kommer den första filmen i form av ett Messengerpling och kastar mig brutalt tillbaka till verkligheten.
Det går inte att ta miste, varken på hur stor draken är eller hur nöjd myggan som sitter på dess rygg är. Angelo är i sjunde himlen. Jag ser en dröm gå i uppfyllelse samtidigt som jag själv mardrömmer inombords.
Sedan plingar det till igen. Nästa film dyker upp i displayen. Nu känner jag mig trygg. Hade ambulanser och vårdpersonal varit inkopplade vid det här laget hade Malin knappast skickat en video på förödelsen utan ringt.
Därför tittar jag vidare och får se det här.
Myggan är så liten att hon nästan försvinner ur bild. Draken är minst lika skräckinjagande. Ändå kommer jag på mig själv med att tycka att ”det där ser väl rätt trevligt ut”. Rentav mysigt. Och vad gulligt att hon berömmer draken. Och så mycket beröm hon får. Jag står och tittar på ett klipp från Sveriges farligaste sport och inser att processen är över.
Jag har redan vant mig.
Det var ju inte så svårt.
Mina barn hade ju faktiskt kunnat välja att bygga skyskrapor i New York, stående på balkar.
Att flyga drake verkar ju faktiskt rätt mysigt.
Bara draken är snäll, och det är ju alltid drakar…eller?
Tack för att ni tog er tid – om ni inte tänker flyga drake i dag år det utmärkt att följa mig på Instagram eller se vad jag och andra skraja ponnyföräldrar har för oss på Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige!
Följ Ridsport på