Systemet främjar en galen hetsjakt

I ett nyhetsbrev från Rolex Grand Slam får den schweiziske hoppryttaren Martin Fuchs frågan vad han har lärt sig av året som gått.

Han svarar att han upptäckt att han kan njuta av och vara glad åt annat än hästar och tävlingar, och så tycker han det varit skönt att inte behöva resa hela tiden. Samma tongångar har hörts från flera toppryttare och inte minst hästskötarna.

Ingen vet när, eller ens om, tävlandet är uppe i samma nivå som 2019, då det fanns över hundra femstjärniga hopptävlingar.

Undrar hur lockande det är att sätta upp samma fart igen efter detta år av eftertanke.

Häromdagen såg jag om SVT:s dokumentär ”Nr 1 – med sikte på världstoppen”, där Peder Fredricsons sliter hund för att försöka bli världsetta. En proffsig och intressant dokumentär, men också lätt beklämmande. Nu mer än tidigare tänkte jag liksom bara – men varför? ”Det har gått från en målsättning till en förbannelse nästan”, som Peder själv sa. Vid 2018 års slut var följaktligen han, skötaren Malin Henlöv och hästarna helt slut.

Peder Fredricson var långt ifrån ensam i den allt snabbare snurrande evighetsmaskinen. Undrar hur lockande det är att sätta upp samma fart igen efter detta år av eftertanke, då mänskligheten gjort halvhalt och frågat sig vart vi är på väg.

Världsrankningen har en avgörande betydelse i hoppsporten. Hög rankning öppnar alla portar. De 15 högst rankade får till exempel räkmacka rakt in i Global Champions Tour. Jag vet inte hur rådande system skulle kunna ändras, men det kan ju inte vara en naturlag. Som det är nu främjar systemet en helt galen hetsjakt på poäng.

Förbundskapten Henrik Ankarcrona säger i SVT-dokumentären: ”För mycket fokus på rankingpoängen går i slutänden ut över hästarna.”

Det är en gåta hur teamen runt GP-hästar som tävlar i femton olika länder per år, inte sällan med fem, sex flygresor, kan hålla hästarna fräscha och motiverade. Imponerande. Ändå känns det utifrån sett helt sjukt. För ett par år sedan diskuterade FEI om det var dags att sätta en gräns för hur mycket en hopphäst får tävla per år. Slutsatsen blev att det inte behövdes.

För ett par år sedan diskuterade FEI om det var dags att sätta en gräns för hur mycket en hopphäst får tävla per år.

Men världen är inte densamma längre. Det är en tid för omvärdering, för omstart, att göra bättre, hållbarare, sundare. En gräns för hästars tävlande ligger helt rätt i tiden. En flygkvot också. Det är hög tid att även ridsporten och då i synnerhet den extrema hoppcirkusen tar sin del av ansvaret för klimatet och jordens framtid.

Att besinna sig en aning är inte ens en uppoffring.

#vilyftervarandra
Ridsports gästkrönikör Sofie Viksten Engfors som öppet berättade om de hot hon utsattes för efter sin krönika.

Hatarna
Åsikter ska tåla att diskuteras. Men att hota en krönikör som tycker att hästar ska ha sällskap i hagen? Man tror knappt att det är sant.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 7/2021.