Akronymer är någonting som fascinerar mig oerhört. Det finns något spännande över dem. Vissa känner de flesta av oss till, exempelvis Ikea, Saab, laser, Gais och ufo. När det gäller andra ord är det svårare att veta om de är akronymer eller egna självständiga ord.
Visste du förresten att skojätten Adidas är en akronym för ”Adi” (grundaren Adolf Dasslers smeknamn) och ”das”, de tre första bokstäverna i hans efternamn? Eller att Haribo, det tyska godiset vi smaskar på ibland, bildats av de två första bokstäverna grundaren Hans Riegels för- och efternamn samt de två första i hans hemstad Bonn?
Akronymernas värld innehåller även rena aha-upplevelser, som Pakistan (en förkortning för de fem regionerna Punjab, Afhgania, Kashmir, Sindh och Baluchistan – i:et har smugglats in i akronymen med tiden) och fyndigt lyckade försök att få bort den negativa klangen i ett ord: bitch (babe in total control of herself).
Sedan finns det min egen favorit-akronym.
Fomo.
Fear of missing out.
Eller på ungefärlig svenska: skräcken över att missa någonting viktigt.
Det är fomo den här texten ska handla om, eftersom det är fomo jag känner denna lördag där jag befinner mig hemma i Växjö. Fomo har sedan länge sin naturliga plats i min journalistsjäl – tänk om jag missar en viktig nyhet! – men ingen nyhet i världen kan få fomofaktorn att nå högre upp än det jag nu står inför.
Jobb på hemmaplan.
Hopptävling på bortaplan.
En otroligt jobbig kombo.
Här sitter jag, med ena ögat på det som senare ska bli känt som Tre Kronors fiaskomatch mot Danmark i hockey-VM och med det andra ögat på den enda medicin som hjälpligt kan lindra den här formen av akut fomo: Equipe-appen.
Barnen och Malin befinner sig i Ringsjön där Angelo och LillyBelle ska starta två klasser var. Eftersom jag nästan alltid är på plats när de tävlar är det nu smärtsamt att vara offside och online på samma gång. Jag har varit i Ringsjön flera gånger, ser allt framför mig: den vajande skånska flaggan, framridningen, framhoppningen, paddocken där ett litet rött domartorn försvårar för ryttarnas genvägar.
Visualiseringen tillsammans med Equipeappen gör att det nästan känns som en virtuell verklighet mitt i fomoångesten. Problemet är att jag inte kan tokstirra i appen hela tiden utan måste ha koll på vad som händer i hockeyn också. Angelo är dessutom sist ut av alla i dagens första klass: lätt D, hans allra första tävling med Hilda.
Det får tiden att gå fruktansvärt långsamt och jag är nära att missa det digitala dramat, men hinner precis i tid upptäcka när nedräkningen inleds för startnummer 16. De flesta har nollat, det är tajt i toppen och sekunderna börjar räkna uppåt. Angelo är igång.
Jag vet inte vad ni säger men själv upplever jag att nervositeten är ännu värre när en tävling följs genom en app. För plötsligt står det klart att Angelo och Hilda nollat i grunden. Omhoppningen är igång, han är sist ut och jag noterar att den ledande tiden är 25,35. Klockan tickar. 20 sekunder…21…22…23…och så stannar den! 23,84. Det måste ju betyda att…Angelo har vunnit. Eller?
Fomofaktorn ökar, eftersom man aldrig kan veta, tekniska fel har ju som bekant inträffat förut. Till slut fastställs placeringen. Angelo har vunnit – och jag är så glad för hans skull. Minuterna senare skickar Malin en bekräftande bild på en strålande lycklig Angelo som stolt håller upp en segerrosett. Vilken härlig start på dagen.
Sedan: tillbaka till hockeyn, som jag nu bevakar i lugn och ro. Det är långt till nästa klass och inte svårt att koncentrera sig. Timmen senare kommer fomon dock tillbaka med full styrka. Lätt C, LillyBelle på sin A-ponny Peggy är först ut i ett fält där de som vanligt numera är ensamt A-ekipage och får tävla mot de större.
Hon är van, hon har ingenting emot det och brukar hävda sig väl. LillyBelle får ett resultat: nollar både i grunden och omhoppningen. Tio B-ekipage följer, där Angelo och Hilda är sist ut. Jag noterar snart att LillyBelles runda varit snabb. När vi närmar oss slutet av klassen är hon fortfarande i ledningen. Jag kollar vidare. Fomon tilltar. Jag vill ju bara vara där och se det hända!
Får istället nöja mig med digital fakta och plötsligt är det bara Angelo och Hilda kvar. LillyBelle leder. Det kommer att bli en ny seger för någon av dem. Tidräkningen börjar för Angelo, det ser först ut som att han nollar i grunden, men det ändras snabbt till en fyra. Antingen ett nedslag eller en olydnad. LillyBelle vinner. Via Malin får jag veta att Angelo, två hinder in i omhoppningen, får veta av domaren att Hilda stått stilla mellan det näst sista och det sista hindret. Det hade jag velat se med egna ögon.
När dagens sista klass ska avgöras, LillyBelle och Peggy i Lätt B, har jag förflyttat mig ner till redaktionen. Följer matchen mellan Örebro och Växjö DFF i Damallsvenskan i fotboll som hinner pågå en bra stund innan det drar ihop sig nere i Ringsjön.
Som A-ekipage är LillyBelle och Peggy förstås först ut även här. Bedömningen är A:0. Ingen omhoppning, snabbast tid i grunden vinner vid noll fel. Jag vet att LillyBelle är listig men vet samtidigt att LB innebär höga höjder för lilla Peggy. Stolt noterar jag att ekipaget går i mål utan fel. Tiden säger mig först ingenting, men snart förstår jag att den är bra. Ingen av de fyra efterföljande är i närheten av den och LillyBelle vinner för första gången en Lätt B.
Tre segrar på fyra starter – och jag fick inte se en enda av dem.
Det här var en fomofestival som heter duga.
Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!
Följ Ridsport på