”Jag vill visa hur de här männen går till väga”

Ramberättelsen känner många till, om mannen som tillsammans med sin familj drev en hästgård, om hur han i början av 1990-talet dömdes till fängelse för sexuella övergrepp mot unga, hur han framställdes som oskyldigt dömd i en tv-dokumentär och hur slutligen en helt annan bild gavs i Sveriges Radios dokumentär Hästgården.

Och nu kommer boken. I biografin Händelserna på Hästgården tar Anna Bohlin och barnen med läsaren in i en verklighet där hot och våld är vardag.
─ Jag förstod att det skulle bli nödvändigt att lägga fram allt på bordet, om vi skulle nå syftet att hjälpa andra, säger Anna Bohlin som blev sambo med mannen på 1980-talet, fick fyra barn tillsammans med honom och i boken skildrar en tillvaro med psykisk och fysisk misshandel i decennier.
─ Jag pratade nyligen med en av mina döttrar, och vi kom fram till att något hände varje dag. Vi kunde ha skrivit 3 000 sidor.
─ Det alla frågar sig är ”Varför går hon inte därifrån?” Jag vill berätta hur man blir indragen, och varför det är så svårt att ta sig ur.

Tuffare än väntat att gå igenom allt igen

Det har gått 12 år sedan Anna Bohlin lämnade mannen, som sedan dog i oktober 2018. Nu har Anna ägnat två år åt att gå tillbaka och återuppleva allt igen, tillsammans med journalisten Ulrika Fåhraeus, som skrivit boken.
─ Jag har fått nya insikter, och kunnat se saker som den unga Anna inte såg då, på 1980-talet. Men det har varit tuffare än jag trodde, trots att jag bearbetat händelserna på olika sätt de senaste 12 åren.

Hon är också oerhört glad över att de i dag vuxna barnen velat medverka, och berätta om sina upplevelser.
─ De är med för att berätta om vad de upplevt, inte för att prata snällt om mamma.

Beskriver sitt eget fall

Ulrika Fåhraeus har skrivit ned allas berättelser. Hon har träffat syskonen enskilt och det var först i slutskedet som Anna Bohlin fick ta del av deras berättelser.
─ Jag visste inte om vi skulle beskriva händelserna på samma sätt. De kanske skulle ha helt andra uppfattningar om det som hände, men det visade sig att vi var väldigt eniga, säger Anna.

Hon är dock den som står för ramberättelsen, och hon skyggar inte för att ta med de perioder där hon själv var riktigt djupt nere.
─ Det finns många beroenden. Medberoende är ett av dem, alkoholism är ett annat. Det är skamligt för en kvinna att få alkoholproblem. Vi blir kallade fyllekäringar och allt möjligt, och har svårt att söka hjälp. Men när jag insåg att jag var alkoholist och sökte hjälp blev det en vändpunkt.
─ Alkoholism är en sjukdom, och det är hemskt att man måste ner så långt på botten, men behandlingen gav mig också verktygen jag behövde för att ta itu med mitt liv.

Jag ville förstå var mamman fanns i allt det här.

Ulrika Fåhraeus

För fyra år sedan gick dottern Sophie Jahn ut och beskrev vardagen på gården i sin blogg. Efter ett sju timmar långt samtal med Ulrika Fåhraeus tog även Ulrika upp händelserna i sin blogg Ponnymamman.
─ Redan där började tankarna dyka upp på en bok. Jag ville förstå var mamman fanns i allt det här, hur det kan komma sig att man hamnar i ett sådant beroende av en annan människa, och hur det kommer sig att man stannar där, berättar Ulrika, som fram till dess bara var bekant med Sophie, inte den övriga familjen.

Anna fick trösta

Under två års tid träffades Ulrika och Anna flera gånger i veckan för att prata och skriva.
─ Vi har skrattat och gråtit, och ibland har jag fått trösta Ulrika, och sagt att det gick bra, jag sitter ju här, säger Anna.

Nu i efterhand ser hon allt det hon inte såg då, som att de som pratade om en sektliknande miljö på gården hade rätt. Hon har också funderat på vad som kan locka unga människor in i så onda sammanhang.
─ Tonåringar är ofta sköra, och då är det lätt för en person att komma nära, om den personen vet vilka knappar man ska trycka på.
─ De män som beter sig så här är i grunden rätt lika, och de finns inte heller bara inom ridsporten, utan överallt där unga människor finns, tillägger Ulrika Fåhraeus.

Det var så många som försökte varna mig, även min bästa vän på den tiden, och jag slog det bara ifrån mig.

Anna Bohlin

Anna Bohlin vill också varna för det som verkar för bra.
─ På vår gård hade vi en perfekt fasad utåt. Det var idylliskt, och en alltför perfekt utsida kan dölja något.

Fick inte stöd efter polisanmälan

Besvikelsen över rättssystemet lyser igenom i berättelsen. När Anna och barnen slutligen flyr gården och polisanmäler mannen, blir hon tillsagd av polisen att återvända hem och låtsas att allt är som vanligt.
─ Vi fick sedan höra att åklagaren sagt att jag bara var en sådan käring som vill ha vårdnaden om barnen, säger hon.

Under många år levde Anna helt separerad från sin egen familj, som såg sidor hos hennes man som hon inte själv såg då. På senare år har de återförenats.

Våga reagera som vuxen

Jag frågar vad dagens Anna hade velat säga till den tonåriga Anna, för att få henne att förstå.
─ Att hon skulle lyssna på de vuxna. Som tonåring är man fortfarande ett barn, och har inte de erfarenheterna som en vuxen har.
Men mannen du levde med  var ju också en vuxen i förhållande till dig?
─ Ja, det har du rätt i. Men det var så många som försökte varna mig, även min bästa vän på den tiden, och jag slog det bara ifrån mig.

─ Jag tror att föräldrar och andra vuxna måste vara modigare, våga agera och reagera. Om du hör ett rykte om någon, undersök om det finns någon sanningshalt i det, och var som vuxen med dina barn när de är på olika platser. Lämna dem inte bara.

─ Jag vill verkligen inte skrämma någon från att börja rida, för hästvärlden är för det mesta fantastisk, men föräldrar måste vara uppmärksamma, säger Anna Bohlin.