Det tar olika lång tid att bli populär. Carola blev evigt odödlig stjärna över en magisk kväll och natt 1983. Ett år tidigare tändes en 17-årig svensk världsstjärna i tennis när Mats Wilander gick hela vägen fram till segern i Franska Öppna mästerskapen och senare samma år belönades med Svenska Dagbladets bragdguld.
För andra är det tuffare.
Tusentals soloartister och källarband kämpar och väntar, oftast förgäves, på sitt genombrott eller på en hit som åtminstone kan ge dem sina 15 minutes of fame.
För att inte tala om idrotten, eller rättare sagt: om vissa idrotter.
Medan folksporterna hockey och fotboll skattar sig lyckliga och lutar sig mot ett ständigt självspelande medialt piano är det betydligt tuffare, både för andra etablerade idrotter och inte minst mer perifera idrotter att slå igenom inför en kräsen och konservativ svensk publik. Syns du inte finns du inte men syns du i exakt rätt sammanhang i exakt rätt tid och presterar på topp – ja, då kan du bryta den största och viktigaste barriären och som belöning bli populär, rentav folkkär.
För sporterna som känner sig medialt förfördelade finns inget skyltfönster som lyser starkare än ett olympiskt spel. Slår du till i ett läge där medaljligan för nationen Sverige tillmäts ett stort intresse spelar det nämligen en väldigt liten roll vilken sport du representerar. Genom åren har vi i Sverige sett exempel på nationell glädjeyra efter OS-guld i så pass udda sporter som lerduveskytte, kanot och mountainbike.
Men det finns ett aber, ett gigantiskt men. Inte ens ett OS-guld är en garanti för popularitet. Den nationella glädjeyran över en plats överst på OS-pallen ger i sämsta fall bara de där 15 minuterna i rampljuset för en perifer sport. Kanske någon utmärkelse eller nominering under kommande upplaga av Idrottsgalan men i övrigt finns nästan bara minnen kvar. Det är därför ni inte läser speciellt mycket i media om Henrik Nilsson, Markus Oscarsson och Pia Hansen i dag. Fler än nio av tio är bara intresserade av vad de gjorde när de vann sina OS-guld. Fler än nio av tio är inte det minsta intresserade av deras sporter. Så är det bara. Det finns det siffror på.
Frågan då, den stora i dessa sammanhang: Vad ska hända nu, när tre svenska ryttare, på bästa sändningstid (12.00 i augusti) rider årets svåraste bana på bästa tänkbara sätt? Vad ska hända nu, när de tre också rider omhoppningsbanan utan fel och där en av dem bara är 17 futtiga hundradelar från en gyllene medalj? En gång är ingen gång, men vad händer nu när Peder Fredricson upprepat sin silverbedrift från Rio?
Peder, Malin Baryard-Johnsson, Rolf-Göran Bengtsson och några till har sedan länge sett till att ridsporten fått sitt definitiva erkännande. Ryttare som Henrik von Eckermann och Fredrik Jönsson har de senaste åren förstärkt bilden av Sverige som en nybliven stormakt på hoppsidan.
Räcker det för att göra ridsporten till en av våra största sporter? Till att ta andelar av fotbollen, hockeyn och friidrotten som attraktiva tv-sporter? Att ridsporten redan är en av våra största sporter sett till antal utövare är helt ovidkommande. Det är publiken du flörtar med, tv-tittarna som avgör hur populär du är. Om du inte tror mig kan du ta en titt på den enormt utövartäta innebandyn och fråga svenskarna vad de anser om den som tv-sport (knappt mätbart).
Men sättet det avgjordes på i onsdags, sättet på vilket alla svenskar red, skickligheten i utförandet som lyste rakt igenom tv-rutorna – ja, jag tror att det finns någonting här. Eller om jag uttrycker mig lite mindre optimistiskt och mer realistiskt: jag tror att det KAN finnas någonting här. Det KAN finnas en tändande tv-gnista. Svensk ridsport KAN faktiskt stå inför en guldålder, inte bara när det kommer till internationella framgångar utan även när det kommer till folkets kärlek.
Jag tror kanske inte på ett överfullt Sergels torg, men det kommer definitivt att firas rejält om Det Största sker.
Det Stora var vad vi såg i onsdags, med tre svenskar i omhoppning och Peders nya silver.
Det Största kan vara det vi får se på lördag.
Laghoppning med våra tre supersvenskar i absolut toppform, både inspirerade och revanschsugna efter den individuella finalen. Det känns som att guldläget inte kan bli bättre.
Om onsdagen den 4 augusti 2021 var dagen då ridsporten gav sig chansen att bli riktigt stor ute i stugorna har lördagen tre dagar senare möjlighet att bli dagen då ridsporten slår in matchbollen fram till tv-folkets kärlek.
Precis som Mats Wilander gjorde 1982.
Då kanske till och med Carola ställer upp och sjunger en hyllningssång till den nya folksporten.
Tack för att ni tog er tid – och glöm nu för allt i världen inte att heja fram Peder, Malin och Henrik framför teven på lördag! Som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram eller gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.
Följ Ridsport på