Ibland går det bra. Ibland mindre bra. Ibland får man nöja sig med det lilla. Andra dagar känns som ren bonus. Det är så det är inom ridsportens tävlingsverksamhet. Här finns inga seriespel med 52 omgångar där det går att dra ifrån och bevaka en ledning.
Varje tävling blir ett nytt blad, allting nollställs, banorna är unika, svårighetsgraden varierar liksom hästens humör och hur ryttaren tar sig an uppdraget. Det går aldrig att på förhand säga att ”det här vinner han eller hon lätt” eftersom det kan räcka med en sekunds ryttarslarv eller tittighet från hästen och loppet är kört.
Går du in och tror att det är klart, väljer att inte ge 100 procent – ja, då kan du kanske vinna en tennismatch om motståndaren normalt sett är ett par klasser mindre bra än du. Men i ridsport – där är du rökt som en makrill på middagsbordet om du inte går in med full koncentration. Att du aldrig är bättre än din senaste tävlingsinsats gör ridsporten till en fräsch färskvara som är oerhört spännande på alla nivåer.
Mot den bakgrunden är det intressant att se hur mina barn hanterar sina tävlingsmoment. Angelo och LillyBelle har det gemensamt att de älskar att vinna och starkt ogillar att inte få till det, vilket de delar med många andra. Men där slutar likheterna. Medan LillyBelle tycks utrustad med en avundsvärd förmåga att gå in i sin egen värld när det är skarpt läge och inte ens verkar veta vad nervositet är för något är läget det rakt motsatta för Angelo. Han är lika tittig och nyfiken som den mest tittige och nyfikne häst, han får jobba hårt med att hitta rätt fokus och för honom är minsta lilla störningsmoment detsamma som rött lysande varningsblinkers.
Angelo tävlar för närvarande tre hästar; Hilda, som är en formel 1-bil, TW som är TW och så Tango, som är en ponnykopia av Angelo själv: tittig, nyfiken och lättstressad. Jag tror inte att det finns en ponny som Angelo har roligare med än Tango. På träning är det nästan alltid stora leenden och höga skratt, samtidigt som Angelo inte är helt nöjd med antalet plaketter som sitter fastskruvade på Tangos boxdörr.
Men oj, vad de har tränat grunder de senaste månaderna. Nött detaljer, om och om igen. Tränat och åter tränat för att hitta den perfekta symbiosen.
När Malin och barnen styr kosan mot Torsås denna söndag får jag vackert stanna hemma. Här finns fem andra hästar som ska tas om hand. Någon måste göra det och det är jag. Equipe-appen funkar som vanligt perfekt som substitut och efter nära döden-upplevelsen Equipe bjöd på när Angelo och Hilda kvalade till Elmia känns det som att ingenting längre kan göra mig nervös.
Jag vill så gärna att Angelo och Tango ska lyckas. Skulle så gärna skruva fast en ny plakett i boxdörrens brädor. Har sett hur fint det sett ut här hemma på ridbanan den senaste tiden. Unnar dem en framgång av hela mitt hjärta.
De är anmälda i två klasser; först en LD och därefter en LC. Det är åtta startande i LD:n och jag ser att Angelo och Tango är sist ut. Tävlingen börjar, första ekipaget nollar, kort omhoppning med sluttid på under 20 sekunder. Ekipagen som följer har heller inga fel och när det bara är Angelo kvar på startlinjen har alla dubbelnollat och ledartiden är 17,60.
Jag står själv mellan hyllorna med konserver och soppor på Citygross och följer vad som händer i Torsås. Ignorerar för en stund inköpslistan, sätter mig på huk och tittar i appen. Det dröjer ett tag innan Angelos namn försvinner från startplatsen. Sedan ser jag: 1 Angelo Enestubbe, Brynnebo Prince Tango, 16,60.
Yes! De gjorde det! Träningen ger resultat.
Seger direkt, alla mål för dagen är redan uppfyllda men nu finns plötsligt nya sköna chanser som mest måste kännas som ren bonus för Angelo. Blir segern till en kick eller blir effekten den motsatta, med minskat fokus och en prestation som inte är lika bra?
Svaret kommer i LC och det blir ett svar som heter duga. Elva startande denna gång och Angelo går ut som nia. När resultatet kommer upp går han upp i klar ledning och först nu börjar jag fatta att jag nästan inte fattar någonting. Det här ekipaget har kämpat ihop i flera år, stött på så otroligt många problem utan att egentligen få någon lön för mödan de tillsammans lagt ner. Det här känns på något sätt som en retroaktiv utdelning. De vinner nämligen LC efter en ny blixtrande snabb omhoppning.
Kolla här:
Två segrar på två starter. Det slår mig att det kanske aldrig kommer att ske igen för Angelo och Tango. Eller är det kanske just vad det gör? Efter två ärevarv med Tango är dagen dock inte slut. I lastbilen finns även Hilda och ytterligare två klasser – LC+ och LB – väntar.
I LC+ syns det, enligt de rapporter jag får, tydliga tecken på okoncentration från Angelos sida. Han är plötsligt våghalsig, rider inte de vägar han och Malin talat om på förhand och får ett nedslag.
Återigen: ridsport är färskvara, du är inte bättre än ditt senaste resultat men du kan använda det resultatet som en lärdom. Det gör Angelo på ett berömvärt sätt. När Lätt B:n startar har har åter hittat fokus och han och Hilda genomför en väldigt fin hoppning. Det slutar så enastående bra att Angelo tar sin tredje seger på fyra starter den här dagen.
Och det första jag gör när han glädjestrålande kommer hem och visar upp sina priser är att plocka fram skruvdragaren. Formen kommer och går, men plaketterna består.
Tack för att ni tog er tid, glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som nyligen blivit med Insta, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.
Följ Ridsport på