Inför Hubertusjakten: ”Man blir helt galen av att rida tillsammans”

Hallå där, Johan Axelsson som sitter i jaktsektionen för Stockholms Fältrittklubb. Hur firar ni att det är det 125:e året som ni anordnar Hubertusjakt?

– Vi har tagit fram ett jubileumshinder, en miniatyr av Rosendal slott som skapats av konstnären Tor Svae. För att få ihop de 30 000 kronor som det kostar har vi haft en insamling bland medlemmarna, och vi är uppe i 27 000 kronor.

Vad är charmen med Hubertusjakt?

– Det roliga är just att vi rider i en grupp, man blir helt galen, man känner livet i sig. Det är inte så ofta man hoppar hinder tillsammans, och hästarna tycker att det är så roligt. När folk är med för första gången har de ett sådant leende, de blir så själaglada.

Hur går banan hos er?

– Vi börjar i Lilljansskogen där en präst gör korum för god jaktlycka. Vidare mot universitetsängarna och till Ryttarstadion där vi får i oss lite ärtsoppa. Vi serverar aldrig alkohol, något som förr var tradition. Därefter hoppar vi runt lite på Gärdet, där det är publik och där det nya hindret ska stå. Sedan går färden ut på Djurgåren och en sista paus vid Rosendals slott för lite dryck och paus. Där tittar en veterinär på hästen, om den inte mår bra får inte ekipaget rida om svansen.

Ja, svansen – hur går det till?

– Vi hänger upp en rävsvans mellan två stolpar på Gärdet. En master är ledare och det är flygande start. Vi rider på en linje och börjar i skritt och trav innan starten brakar av och mastern släpper fältet, då är det kanske tio hästar som slåss om rävsvansen. Hela jakten tar fyra timmar inklusive pauser.

Men hur håller ni ordning?

– Först rider mastern och visar vilket hinder vi ska hoppa. Pikörerna rider på yttersidorna och visar vilken bredd fältet har. Och längst bak rider Master of the Field. Det finns också en kökvinna eller kökarl som visar ledaren att alla är med. Om gångarten ska minskas eller ökas finns det ett tecken med armen, men det hela vandrar också bakåt verbalt. När mastern tittar bakåt kan hen se att kökarlen eller kökvinnan signalerar.

Hur höga är hindren? 

– På själva jakten är de upp till 90 centimeter. Men vi har också förjakter där nya ryttare får kvala in, som är enklare. Plus Dianaritten som går på våren, det är en enklare variant.

Och det firas förstås på kvällen? 

– Ja, på kvällen är det Hubertusbal i K1:s mäss, med smoking el mörk kostym. Det är riktigt kul, man är inte i en sådan miljö så ofta. Vi försöker få hela klubben att komma, alla sektioner tillsammans. I år ska vi förutom att fira 125-årsjubileum för jakten även fira att klubben fyller 135 år.

Till sist – hur lyder klädkoden?

– Gärna lite prydlig, engelsk, jaktliknande klädsel. Jag har en vanlig svart kavaj men det är skyddsväst och hjälm som gäller. Det tilltalar inte riktigt mitt estetiska sinne, så jag funderar på att köpa en större kavaj som kan sitta ovanpå västen.