Idrott är fascinerar. Idrott berör. Idrott intresserar. Det är ingen tillfällighet att vår största folkrörelse är just idrottsrörelsen. Idrott är i mångt och mycket en spegelbild av verkligheten, en föraning om hur det verkliga livet kommer att se ut, med allt från euforiska kickar till avancerad problemlösning.
Det handlar om att ha roligt, tycka att någonting är meningsfullt. Att vara nöjd med livet är en grundförutsättning för att lyckas leva ett lyckligt liv. Och ju tidigare du lär dig vad livet går ut på, att glädjen också kantas av en hel del tuffa uppgifter som måste lösas, desto större är dina chanser att behålla glädjen och meningsfullheten.
Här har alltid idrotten spelat en stor roll för många, unga som äldre, eftersom basen i allt idrottande är glädjen. Det är ganska enkelt: om du inte gillar fotboll väljer du inte att börja spela fotboll. Gillar du basket börjar du träna basket och tröttnar du på det byter du kanske till en annan aktivitet eller sport.
Glädjen är basen. Du väljer någonting för att du tycker att det känns roligt.
Basen omringas i sin tur av framför allt fyra stora element: utbildning, utveckling, prestation och resultat. Dessa fyra påverkar varandra och ju mer de samspelar, desto mer meningsfull blir känslan och slutresultaten.
Bland de fyra stora elementen är det första – utbildningen – det som är viktigast. Här spelar tränaren eller läraren huvudrollen, någon som har kunskap som den vill och kan lära ut. Det barn som är sex år och deltar i idrottsskolans prova på-verksamhet behöver inga tränarinstruktioner. Där handlar det bara om att leka, springa, kasta boll, skjuta boll eller sitta upp på en ponny. Här behövs bara en vuxen i rummet som övervakar och ser till att barnen har så kul de bara kan.
Men barn lär sig snabbt. Snart behövs de tränarledda lektionerna och det är då det riktigt intressanta börjar. Det är då utbildning leder till utveckling, element nummer två. Känslan av att att lära sig något, bli bättre på något, aha-upplevelsen över den plötsliga insikten att ”Jag kan det här!”. Som tidigare tennistränare har jag sett det så många gånger. När slagen plötsligt sitter, när polletten trillar ner, när ett nytt viktigt steg tas. Det är obetalbart.
Ibland stannar det vid två element: utbildning och utveckling. Många nöjer sig med det, eftersom alla inte är intresserade av att tävla, spela match, vinna eller förlora. De tycker det är precis lika givande att lära sig saker och känna utveckling utan att vilja mäta sig med vad andra lärt sig.
Men många gillar tävlingsmomentet. Att tävla är stort, nervöst och lite skrämmande men också intensivt, lockande och fyllt av hopp och drömmar. I tävling kompletteras utbildning och utveckling av de två andra elementen. Tävling handlar om prestation och resultat och det absolut viktigaste och svåraste, har jag märkt, är att lära sig att skilja på dem.
Förhållandet prestation/resultat kan nämligen vara lömskt. Jag har sett många enormt bra prestationer som inte lett till ett guld eller en plats bland de bästa precis som jag sett halvdana prestationer som slutat med seger.
Detta, att skilja mellan prestation och resultat, är särskilt viktigt inom ridsporten, det kan jag själv intyga som ponnypappa. Mina barn älskar att tävla. Både Angelo och LillyBelle är dessutom utrustade med varsitt hett tävlingstemperament. Glädjen är deras bas, de är nyfikna på att lära sig mer och utvecklas men den stora svårigheten för dem har länge varit att skilja mellan prestation och resultat.
Men anledningen till att jag skriver om det här ämnet just nu är att någonting har hänt. Någonting som gör mig oerhört glad och faktiskt också lättad. Det är klart att mina barn kommer att bli besvikna då och då även framöver, men de har börjat förstå helheten, inse att ridsporten och idrotten i stort är komplex, sammansatt av glädjen och de fyra elementen.
Angelo hamnade till exempel precis utanför prispallen på Elmia men han är fortfarande enbart glad och stolt över sina prestationer i tävlingen. Helt otänkbart för inte så länge sedan.
LillyBelles söndag i Lammhult blev en enda stor provkarta på helheten glädje-utbildning-utveckling-prestation-resultat. Vi åker dit med både Peggy och Erika i transporten och fyra starter på programmet. Första klassen är en LC. LillyBelle och A-ponnyn Peggy kommer på en enormt fin tredjeplats i kategori B-klassen. Det blir rosett, plakett och givetvis en överlycklig tjej.
Det är i nästa klass, LC+, jag gläds över LillyBelles utveckling. Här startar hon med både Peggy och Erika. Redan på andra hindret får Peggy ett stopp och omedelbart syns en liten uppsträckt hand i luften. LillyBelle väljer att avbryta, hon har uppfattat Peggys signaler om att ”nej, jag vill inte mer i dag” och kramar sedan om sin älskade häst. Där jag väntat mig en ilsken ryttare ser jag en ryttare som utbildats, utvecklats och fattar kloka beslut.
Sedan, med ett senare startnummer i samma klass, rider hon Erika superfint och snabbare än vad någon av oss trodde var möjligt. Länge och väl ser det ut som att även Erika ska ha chans på en placering, men precis som Angelo på Elmia hamnar hon precis utanför prispallen. LillyBelle väljer att bara vara stolt och glad över vad hon och hennes häst åstadkommit tillsammans. Utveckling. Prestation.
När de sedan rider lika fint i LB men petar ner hinder nummer två väljer LillyBelle att krama om Erika på nytt och genast analysera vad hon, inte ponnyn, gjort för fel. Ingen tjurighet, ingen besvikelse. Det ser faktiskt ut som glädjen som följer av kombinationen utbildning, utveckling, prestation och resultat. Den känslan vore värd att tappa på flaska om det bara gick.
Tack för att ni tog er tid – och fortsätt att glädjas över vår fantastiska idrott! Jag blir glad om ni följer mig på Instagram, går med i den mysiga föräldragruppen Ponnypappor i Sverige eller varför inte lyssna på ett färskt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar?
Följ Ridsport på