För några dagar sedan noterade jag, aningen sorgset, att jag helt glömt bort Stockholm Open. Denna svenska tennisklenod som bjudit på så många magiska minnen försvann förra veckan spårlöst i medieflödet och därmed också ur min tankevärld.
Jag blev tvungen att googla för att konstatera att tävlingen ens ägt rum i Kungliga Tennishallen. Jodå, det hade den. Vinnare blev amerikanen Tommy Paul, ett namn jag sorgligt nog knappt hört talas om trots min omfattande bakgrund inom sporten.
Det är kanske inte speciellt mycket som var bättre förr, men svensk tennis var definitivt bättre förr. Med Björn Borg som anfader föddes det som fick namnet Det svenska tennisundret. Bortskämt växte jag upp med Borg, Mats Wilander, Stefan Edberg, Anders Järryd och de andra. Det var inte mycket jag visste på den tiden, men en sak var jag alltid säker på: i princip varje vecka vinner en svensk tennisspelare en stor internationell turnering. Det är i dag ofattbart vilken stormakt lilla Sverige en gång var i en av världens största idrotter med tanke på att det sportsligt sett i dag bara finns aska och ruiner kvar av den blågula tennisens guldålder.
Det är samma sak med pingisen. Jan-Ove Waldner, Jörgen Persson, Peter Karlsson, Mikael Appelgren, Erik Lindh. Tillsammans såg de till att det svenska landslaget överglänste det från Kina, landet med 100 miljoner pingisutövare. Precis som i tennisen tog vi för givet att det skulle bli seger varje gång, varje mästerskap, eftersom det alltid nästan blev det. Kvar i dag från det som kulminerade 1989 med det som blev känt som ”Rivningen av den kinesiska muren”: bara minnen. För pingisen gäller samma sak som inom tennisen: efter att supergenerationen gått i pension har framgångarna försvunnit.
Storhetstider kommer INTE och går. De flesta sporter får varken uppleva hur det är att stå på toppen eller att folk i stugorna sitter och hejar framför teven. Den sport som får uppleva en enda riktig storhetstid – som svensk tennis och pingis fått göra – är en lyckligt lottad sport.
Sedan finns det sporter som genom en enda enskilt enastående utövare sätter ett helt land på kartan. Armand Duplantis gör det exempelvis inom friidrotten genom att vara i en klass för sig i stavhopp. Samma sak med Sarah Sjöström som med sina ofattbara 35 mästerskapsmedaljer på egen hand skapat en personlig storhetstid inom svensk simning. Annika Sörenstam skapade nästan på egen hand ett golfunder under det tidiga 00-talet och den dag är snart här då vi kommer att inse hur bortskämda vi varit med att Zlatan Ibrahimovic alltid är en av världens bästa och nästan alltid gör mål var han än spelar. Till och med inom hockeyn, där Sverige alltid är bra, börjar vi längta tillbaka till tiden med Peter Forsberg, Nicklas Lidström och Mats Sundin.
Men vid sidan av de världssporter där Sverige gått från firade glansdagar till bröd och vatten finns det en annan världssport som skyndat långsamt in i det svenska folkhemmet. Lilla Sverige har blivit en stormakt i ridsport – vilken ofattbart glädjande insikt är inte det? Vi har ettan och trean på världsrankningen. Vi har ett färskt OS-guld, ett färskt OS-silver och ett ännu färskare EM-brons och en dagsfärsk utnämning av Peder Fredricson till årets ridatlet i världen.
Vi är bra över tid, gör bra prestationer från mästerskap till mästerskap och det ger känslan av att vi som tittar alltid har någonting stort och realistiskt att hoppas på. Det är det, känslan av att Sverige alltid är att räkna med, som skapar det folkliga intresset.
Hur långt kan Henrik von Eckermann gå? Vad kan Fredrik Jönsson åstadkomma när han är tillbaka? Kan Patrik Kittel bli en dressyrens svar på Peder? Och Malin Baryard Johnsson, ambassadören och pålitligheten själv, visst har hon några medaljer kvar att plocka? Det är underbart spännande frågor inför framtiden.
För att inte tala om talangerna som kommer underifrån. Det pågående SM:et på Strömsholm blir ett högintressant tillfälle för mig och alla andra att se vilka som kan tänkas stå på tur att slå sig in i ett av världens bästa landslag både på kort och lång sikt.
När jag var yngre tog jag för givet att svenska tennisspelare alltid skulle vinna, eftersom jag inte visste bättre. Nu, som äldre, ångrar jag att jag inte ägnade mer tid åt själva njutningen, sög på varje framgång som en långsamt smältande karamell. Jag ångrar att jag inte dröjt mig kvar längre vid och satt större värde på eran med Zlatan, Sjöström och Sörenstam.
En sak vet jag och det är att jag blivit bättre på att njuta av stor framgång i sporter jag verkligen brinner för. Att storhetstider är någonting som inträffar sällan eller aldrig och som därför förtjänar att andas in med stor tacksamhet.
Vi som gillar ridsport har mycket att se fram emot just nu. Vår tid är nu och då gäller det att passa på att njuta så länge det roliga varar.
Tack för att ni tog er tid – och unna er att njuta över den nya svenska stormakten på idrottshimlen! Mig kan ni som vanligt följa på Instagram och ni är, män som kvinnor, hjärtligt välkomna in i den sköna familjegruppen Ponnypappor i Sverige på Facebook. Vill ni lyssna på ridsportpodden Fria Tyglar hittar ni länken till senaste avsnittet här.
Följ Ridsport på