Jessica Springsteens svenska hästskötare: ”Vi har väldigt bra kemi”

Josefine Eliasson drogs till hästarna redan i femårsåldern och tillbringade uppväxten hos Kerstin Erneholm och hennes dotter Maria Erneholm på Skåregärde gård utanför Kungsbacka. Där hjälpte hon sedermera till med att rida unghästar och följde även med som hästskötare på tävling i bland annat Falsterbo. Någonstans här väcktes hennes intresse för att jobba som just tävlingshästskötare.

– Jag kände att det var något som hade passat mig och något jag alltid har velat göra. Jag kände att jag är tuff nog och att jag har skinn på näsan. Det behövs i det här yrket, säger Josefine.

Det skulle dock dröja ett tag innan drömmen blev verklighet. Istället köpte hon det unga SWB-stoet Gabrielle Chanel (sto f-07 e Coriall-Okänd, uppf Kerstin Erneholm) som hon lade ner sin själ i. Maria Erneholm tävlade stoet i sex- och sjuårsklasserna och Josefine startade upp till 1,15. Men tävlandet var inte riktigt hennes grej.

Florida lockade

En resa till Schweiz, där en av Josefines bästa vänner jobbade som beridare i ett stall, var det som fick polletten att trilla ner för drygt sju år sedan.
– Efter att jag hade varit en halv dag hos henne insåg jag att det var det jag ville göra. Jag bad henne höra sig för och fem dagar senare ringde hon och sa att hon hade hittat ett jobb åt mig, berättar Josefine.

Jag ville väldigt gärna göra vintern i Florida, det var mitt mål det året.

Med hjälp av Erneholms hittade hon ett nytt hem till Chanel, ”ta chansen och åk”, sa de. Idag finns Chanel hos en tjej i Skåne, som har tagit föl på henne. Men Josefine äger henne fortfarande.
– Jag hade kunnat sälja henne, men hon är lite speciell för mig. Hon föddes i stallet där jag växte upp och jag har varit henne sedan hon var föl. Jag red in henne och köpte henne som 4-åring, säger Josefine.
– Hon har det bra där hon är nu, jag får bilder och hon går med andra fölston.

Det blev ett år i Schweiz där Josefine jobbade hos landslagsryttaren Romain Duguet, som tog EM-brons i lag 2015. Samma år åkte Josefine hem till Sverige för att ta lastbilskörkort – samtidigt som hon drömde om att jobba i Florida.
– Jag ville väldigt gärna göra vintern i Florida, det var mitt mål det året. Jag tror att det är något som många hästskötare vill göra under sin karriär.

Via en kompis blev hon tipsad om ett jobb som hemmahästskötare och beridare, men hon visste inte mer än att ryttaren i fråga stod hos Stal Tops i Nederländerna.

Anställningsprocessen var relativt okomplicerad. Josefine fick frågan om hon kunde rida.
– Jag var livrädd för att säga ja, skrattar hon.
– Jag tror det är lite typiskt svenskt. Man vill inte vara en sådan som ställer sig upp och säger att man kan rida. Jag ville inte att de skulle ha några förväntningar på att jag skulle vara någon ”Isabell Werth”.

Efter mycket om och men lyckades hon till slut formulera ett svar som hon kände sig nöjd med.
– ”Jag kan sitta på en häst och se till att den motioneras” tror jag att jag sa. Då hade de i alla fall inga stora förväntningar.

Flög in för att tävla

Två veckor innan hon skulle ner och provjobba på Stal Tops fick hon veta att ryttaren var Jessica Springsteen. Liksom de flesta kände hon igen efternamnet och hade med anledning av det tittat lite extra på Jessicas rundor långt innan jobbet blev aktuellt.
– Hon var inte någon som hade köpt fina hästar bara för att hon kunde köpa fina hästar – hon kunde rida också. Hon har verkligen talang och jag blev väldigt glad när jag fick veta att det var hon. Jag kände att det var en ryttare som var på väg uppåt i karriären, säger Josefine.

Jag red hästarna mest hela tiden och hon brukade flyga in två, tre dagar innan tävling. Sedan flög hon direkt tillbaka till skolan igen efter tävlingen.

I oktober 2015 flyttade hon ner till Nederländerna, men något Florida blev det inte första säsongen. Istället blev Josefine kvar hemma med några av hästarna medan Jessica åkte och tävlade i Florida. Josefine red hemma medan hästarna tävlades av Edwina Tops-Alexander och Alberto Zorzi.

– När jag började jobba för Jessie gick hon fortfarande på universitetet. Hon har en psykologiexamen från Duke (en av USA:s högst rankade skolor), berättar Josefine.

– Jag red hästarna mest hela tiden och hon brukade flyga in två, tre dagar innan tävling. Sedan flög hon direkt tillbaka till skolan igen efter tävlingen. Ibland såg man inte henne på två, tre veckor. Så var det första halvåret jag var där – hon gjorde sin sista termin på universitetet då.

Har klättrat tillsammans

Året efter kom så den efterlängtade vintern i Florida. Team Springsteen lämnade Europa och gjorde en längre säsong i USA, och då var Jessica inte längre bunden av att gå i skolan. I samma veva fick Josefine möjlighet att gå in som tävlingshästskötare.
– Hon började tävla mer och mer och klättra på rankningen. Det är häftigt när man tänker på det. När jag började jobba för henne var hon inte riktig involverad, utan hon kom och hoppade sin tävling. Nu jobbar hon verkligen stenhårt och är en av de bästa kvinnliga hoppryttarna i världen. Det känns kul att vi har gjort det tillsammans, säger Josefine med stolthet i rösten.

Nu jobbar hon verkligen stenhårt och är en av de bästa kvinnliga hoppryttarna i världen. Det känns kul att vi har gjort det tillsammans.

I Sverige lyssnar Josefine till ”Jossan” men i USA fick hon snabbt smeknamnet ”Josie”. Hon och ”Jessie” har blivit ett starkt team.
– Vi har väldigt bra kemi och fungerar bra ihop. Det är superviktigt för man tillbringar väldigt mycket tid tillsammans. Jag brukar skoja om att jag tillbringar mer tid med henne än vad hennes pojkvän (italienske toppryttaren Lorenzo de Luca) gör. Vi är på tävling varje helg, i alla fall var vi det ett normalt år utan corona. Då gjorde vi 45 tävlingar på ett år, jag tror det mesta vi gjorde var 47, berättar Josefine.

– I Florida är vi på samma ställe hela tiden, men vi tävlar varje vecka. Så det är jätteviktigt att man passar tillsammans och har en kemi ihop. Jag tror att jag är en ganska enkel människa och hon är en ganska enkel människa, så vi fungerar skitbra.

Jessica är också väldigt uppskattande, vilket betyder mycket, menar Josefine.
– Hon är jättegullig och väldigt tacksam för allt jag gör. Det är så man behåller en hästskötare länge, är man uppskattad och ryttaren visar det, då gillar man ju sitt jobb och vill stanna.

Svenskfödda hästar i stallet

Basen i Europa är numera hos Stephex Stables i Belgien, här befinner sig teamet från mitten av april till slutet av december. Under vintersäsongen är det Florida och Wellington som gäller. Cirka åtta hästar ingår just nu i tävlingsuppsättningen, varav två är svenskfödda. Det är Hungry Heart (SWB val f-12  e Baltimore-Loucaibo, uppf Annette Ek Andréasson) som kom till stallet sommaren 2018 och Selfie BT (SWB sto f-14 e Starkko-Contendro I, uppf Beatrice Svensson) som lämnade Sverige alldeles nyligen .

Det är tufft att ta sig in i det amerikanska laget och det har varit mycket press. Jag ville bara att hon skulle få gå in och bevisa att hon platsar där.

Hungry Heart, även kallade ”Harley”, spås en ljus framtid och har bland annat blivit tvåa i en femstjärnig 1,55-klass. Han är en stor personlighet som ger upphov till många goda skratt i stallet, berättar Josefine.
– När vi fick honom var han inte så enkel, han hade mycket åsikter om vad han ville och inte ville. Men han är så charmig att man förlåter honom hela tiden, och det vet han om. Nu har han vuxit till sig och mognat lite – vi tror väldigt mycket på honom.

OS-medaljen och tävlingscirkusen

Efter nära sex år i teamet fick Josefin fira ett OS-silver med Jessica och det amerikanska laget i somras. En otrolig upplevelse som hon alltid kommer att bära nära hjärtat. Trots att avgörandet stod mot Sverige rådde det aldrig någon tvekan om var lojaliteten fanns.
– Jag är ledsen, i det läget ville jag att vi skulle vinna, skrattar hon.

På OS var hon nervös, främst för Jessicas skull.
– Det var hennes första stora mästerskap och jag hade inte brytt mig om hästen hade fyra ner, bara hon hade varit nöjd med hur hon red. Det är tufft att ta sig in i det amerikanska laget och det har varit mycket press. Jag ville bara att hon skulle få gå in och bevisa att hon platsar där. Vi hade verkligen jobbat stenhårt för det.

Det är ett kringflackande liv med hårt slit och långa dagar, men 32-åriga Josefine älskar sitt liv med hästarna. Den stora lastbilen är hennes hem och ”familjen” träffar hon på tävling.
– Vi som ligger i topp 30 brukar skoja lite om det. Jag gör ju många tävlingar med andra hästskötare som jobbar för ryttare som är bland topp 30 i världen, och vi är som en liten kringresande cirkus. Det är mycket samma människor hela tiden och på ett sätt är vi som en stor familj.

– I början av veckan är alla hemma i sina respektive stall i olika länder och sedan möts man upp på tävling på helgerna. Om min bästa vän, som jobbar för en schweizisk ryttare, vinner, är jag jätteglad för hans skull. Det är samma sak om jag vinner, då är han glad för min skull. Alla är glada för varandra och man känner också smärta för varandra om någons häst exempelvis är skadad, berättar Josefine.

Hästskötarna är också ett starkt kollektiv när det händer något.
– Det är väldigt häftigt att se om en häst blir sjuk på tävling, då är alla där och hjälps åt. Ingen behöver be om hjälp, alla är bara där och hjälper till med det som behövs göras. Alla är i slutändan där för hästarna och alla stöttar varandra.

Färre hästar per hästskötare i USA

Att jobba som hästskötare på toppnivå i Europa respektive i USA skiljer sig en del åt.
– I Schweiz lärde jag mig mycket om hästhållning och hur man jobbar i ett professionellt stall. Där var det också det europeiska systemet med många hästar och inte så många hästskötare, vilket gjorde att jag lärde mig att bli snabb och effektiv.
– Med det jobbet jag har nu kan jag ta mer tid på mig och fokusera mer på varje häst. På det viset är det amerikanska systemet mer tacksamt. Som hästskötare på den här nivån tar man ju hand om hästarna som att de är på ett femstjärnigt hotell varje vecka, säger Josefine.

”Som vilken stolt pappa som helst”

I USA är Bruce Springsteen, ”The Boss”, att betrakta som nationalklenod och han är också en av de största artisterna någonsin i hela världen. Tidigare var det därför en del uppståndelse kring Jessica på tävling, men mycket av det har lagt sig nu, menar Josefine.
– Det känns som att det var mer förr. Hon har varit med så länge i eliten nu att folk är intresserade av henne för den hon är, inte för att hon är hans dotter. Någon gång när vi är i Miami och tävlar kan det vara en del fotografer, annars handlar det om henne numera.

Hon har varit med så länge i eliten nu att folk är intresserade av henne för den hon är, inte för att hon är hans dotter.

Josefines mamma är ett stort fan av Bruce Springsteen och när han spelade i Göteborg för några år sedan ordnade Josefine backstagepass åt en mycket upprymd mamma. Josefine själv är dock långt bortom starstruck för länge sedan. Hon tycker mycket om både Bruce Springsteen och Jessicas mamma Patti Scialfa.
– Vi träffar dem ganska ofta. De har ett hus i Florida där vi äter middagar tillsammans. De är som vilken familj som helst och han är som vilken stolt pappa som helst.

I och med pandemin har det gått lite längre tid mellan gångerna, men i normala fall är Josefine hemma i Sverige en gång om året. Under den här intervjun befinner hon sig på Friends och Sweden International Horse Show – och medan hon pratar med Ridsport får hon ett sms från Lorenzo de Luca: ”Can you remind Jessie to buy me a bag of Swedish candy?”

– Till och med mina vänner som inte är svenska ber mig att köpa svenskt lösgodis och ostbågar, skrattar Josefine, som även får beställningar på Marabouchoklad och kanelbullar.

– Om jag själv skulle fylla lastbilen med något skulle det inte vara lösgodis. Då skulle det vara Bregott, Hönökaka och hushållsost. Det kan jag verkligen sakna.