Kusken ger inte upp tävlandet – sadlar om till pararyttare

Mer eller mindre hela livet är det häst som har gällt för Emelie Lindeborg. Under barndomsåren hade hon en egen new forest-ponny hemma på den öländska gården, och genom uppfödaren Anna-Lena Jerbo kom hon i kontakt med welshraserna – och detta förde henne senare i livet till Wales.
– Efter gymnasiet började jag jobba på ett stuteri i Wales, berättar Emelie.
– Jag var på Pennal, ett stuteri av den gamla skolan, där jag bland annat jobbade med fölhantering och unghästar.

Det var också i Wales som Emelie fick upp ögonen för körsporten. När ordföranden i en lokal körförening behövde en groom, ställde Emelie upp.
– Grenen heter ”Pleasure Driving”, och här handlade det mest om att man tog hästen och vagnen till puben och tog en öl, säger Emelie.
– Jag fascinerades av kommunikationen mellan kusk och häst. Kommunikation har alltid varit lite av min ögonsten, och hur den här hästen lyssnade bara på rösten fångade mig.
– Att hästen kunde lyssna på kusken trots att han satt där bakom i vagnen, ja, det var något som verkligen fastnade hos mig.

Sökte rätt på allt om körsporten

Intresset är väckt, och som den tävlingsmänniska Emelie är började hon tillbaka i Sverige undersöka om man kunde tävla i körning.
– Det här var 2006, och jag sökte rätt på allt jag kunde om körsporten.
– Jag köpte också en unghingst, en welsh cob, som jag körde in. Men det gick inte så bra, han stack med vagnen så jag fick ge upp honom.

Jag fascinerades av kommunikationen mellan kusk och häst.

I stället blev det den 3-åriga Dycott Lightning Jack – allmänt kallad Jack – som kom att bli Emelies läromästare. Trots sin ringa ålder var Jack redan väl inkörd, och till sättet har han alltid varit lillgammal.
– Jag har aldrig behövt känna någon oro för att spänna för honom, förklarar Emelie.
– Ganska snart kom drömmen om att sätta ihop ett fyrspann, och jag började söka efter en ny C-ponny – att jag valde C-ponnyer beror på att det känns som en lagom storlek för att svänga runt i ett maratonhinder, samtidigt som de fortfarande rör sig vettigt för dressyren.

Ponny nummer två blev Merantun William, och precis som Jack är han en welshponny av cobtyp. Att ta sig till fyrspann har Emelie på grund av sin sjukdom fått lägga åt sidan. Hon kom till par, men numera är det enbet med Jack som gäller.
– Vi har tävlat medelsvår, och i år ska vi starta i svår klass.
– Målet är att köra SM med Jack innan vi lägger ned. För det ska han ha gått två svåra klasser, så möjligheten med SM finns nog nästa år.

Emelies målsättning är att hon ska kunna tävla i körning några år till. Vad hon ska göra med sina ponnyer sedan har hon inte ens vågat börja tänka på, men att det blir ett slut på resan, det är bortom allt tvivel.
– Jag hade levt i förnekelse inför min ögonsjukdom, berättar Emelie.
– Den är ärftlig, och både min pappa och farmor har den. Jag hade väl gissat länge att jag skulle drabbas också. Men när jag inte kände mig trygg att köra bil i mörker längre, undvek större vägar och blev mycket bländad, då gick jag till optikern för att söka hjälp, och där kunde de inte få ordning på min skärpa.

Tappar synfältet succesivt

Det var i november 2019 som Emelie fick diagnosen Retinitis pigmentosa, allmänt kallat RP. Diagnosen är ett samlingsnamn på flera ärftliga sjukdomar som påverkar näthinnans synceller, stavarna och tapparna. I Emelies fall betyder detta att hon succesivt tappar synfältet alltmer och aldrig kan få en hel bild framför sig.
– Det blir som ett tunnelseende, och jag måste titta runt för att få en större bild. Till exempel kan jag inte se bakben och nackposition på hästen samtidigt när jag tömkör.
– En normal person har ett synfält på ungefär 180-190 grader, medan mitt ligger mellan åtta och femton grader, förklarar Emelie.

Detaljseendet är inga problem för Emelie, men det blir problem redan med en datorskärm där hon inte kan se hela ytan och muspekaren försvinner för henne.
– Det behövs också 120 graders synfält för att få köra bil, så det får jag inte göra längre.

Nu när jag har den här sjukdomen kan det kännas som en lättnad, som att jag har ett giltigt förfall.

I början kändes det hårt för Emelie att få den här diagnosen. Men idag tycker hon trots allt att det känns lättare än innan.
– Jag är en sådan person som alltid ställt väldigt höga krav på mig själv, varit en ”duktig flicka” och alltid kämpat som en galning för att prestera.
– Nu när jag har den här sjukdomen kan det kännas som en lättnad, som att jag har ett giltigt förfall. Jag kan helt enkelt inte leverera som alla andra på grund av att jag inte ser.

Ville behålla positiviteten

Trots giltigt förfall vill Emelie inte ge upp allt kring hästlivet och tävlandet. Inställningen är att ”Får jag problem vill jag ha en lösning”.
– Det är generellt en uppgiven ton hos de som fått den här diagnosen, säger Emelie.
– Så där ville jag inte bli, jag ville hitta det positiva.
– Min pappa var inte särskilt positiv under uppväxten, och för min farmors del fick man inte ens prata om sjukdomen. Det är viktigt för mig att inte upprepa det här mönstret.

Emelie ville fortsätta tävla, men insåg att det kan bli problem att gå vidare som parakusk. Körsporten är indelad i dressyr, maraton och precision, men som synskadad parakusk får man bara tävla i dressyrmomentet.
­– Dressyren är en svår del för mig, och jag tycker egentligen att maraton är lättare. Men framför allt känns det som man tar bort det roliga med körningen om man inte deltar i maraton, menar Emelie.
– Det i kombination med att det är långt att åka till träningar och tävlingar när man sysslar med körning, är att jag valt att satsa på en ny gren.

För Emelie är det maraton som är det roligaste med körningen. Här ses hon och Jack vid ett vattenhinder på tävling:

Så i stället för att lägga en halv dag på att åka på en träning, och därtill behöva ha någon med sig som kör bilen, väljer Emelie att succesivt satsa på dressyr istället – den här gången på hästryggen.
– Jag har ett 20-tal ridklubbar inom den radie som jag annars måste åka till när jag ska till närmaste körtävling.
– Drömmen om att tävla i dressyr tog fart hösten 2020, och för att komma tid behövde jag först göra något med mig själv eftersom det är en stor skillnad på att sitta i en sadel jämfört med en kuskbock. Till att börja med gick jag ned 20 kilo, berättar Emelie.

Kommer klassas i grad fem

Ännu är inte Emelie klassad som pararyttare. För att bli det krävs att synfältet är max tio grader på båda ögonen – Emelie kvalificerar sig till pararyttare på ena ögat, men ännu inte på det andra.
– Eftersom jag får sämre syn hela tiden är det bara att vänta. När jag sedan klassas som pararyttare tror jag att det blir i grad fem, säger Emelie.
– Grad fem motsvarar ungefär medelsvår C i traditionell dressyr. Jag var på lätt B-nivå innan jag satsade på körningen, så det ska bli spännande att se hur långt jag kan ta mig.

Eftersom jag får sämre syn hela tiden är det bara att vänta.

Med bara C-ponnyer i stallet insåg Emelie att hon också behövde hitta sin blivande tävlingspartner. Hästen hon sökte fann hon i Polen.
– Det här var i somras, och på grund av corona-restriktionerna köpte jag honom faktiskt osedd.
– Han är inriden men inte utbildad ännu. Han blir fem år i år och jag hinner avsluta min körkarriär innan jag behöver komma i gång ordentligt med dressyren.

Den blivande tävlingshästen heter Miamanto och är en KWPN TP – alltså körvarianten av den holländska varmblodhästen. Härstamningsmässigt är det spännande med Patijn som morfar till Miamanto.
– Patijn hade en avkomma som gick EM i Hagen för Ryssland, säger Emelie, och menar ekipaget Maria Shuvalova på Ilyumzhinov Famous Cross.
– Jag har gett Miamanto mycket tid att landa, han kom till sitt tredje land och är lite stissig i huvudet. Ännu så länge har jag inte testat att rida honom, utan jag jobbar mycket med markhantering och framför allt låter jag honom landa. En välhanterad häst är A och O när man som synnedsatt ska hantera hästar.
– Han rör sig bra både bak och fram, men jag fastnade framför allt för hans bekbensaktivitet, det är något jag har med mig från tiden i Wales.
– Det är en klok häst, och jag hoppas att det ska gå att forma honom. Nu i slutet på februari ska jag få ut en sadelutprovare på honom, och sedan kan vi börja sätta i gång.

Siktar mot Brisbane 2032

Även om Miamanto är ett oskrivet blad, tror Emelie mycket på honom och hon siktar mot Paralympics i Brisbane 2032.
– Kanske redan Los Angeles 2028 för att få lite erfarenhet, men jag väljer att skynda långsamt – det tror jag lönar sig.
– Nu gäller det bara att hitta en teamkompis också. Jag har lite svårt att be om hjälp, och även om min körtränare Camilla Forsberg är så snäll och hjälper mig känns det som jag inte kan lägga beslag på all hennes tid.

Fakta

Emelie Lindeborg

• Ålder: 34 år
• Bor: Utanför Älmhult
• Familj: Särbo
• Hästar just nu: Dycott Lightning Jack (welsh sek C val f-10 e Cargarsar Silver Shadow-Newhouse Justin Thyme, uppf C Granger & G Mitchell), Merantun William (welsh sek C f-14 e Donys Flash Harry-Synod Armstrong, uppf Mr R.J. Bettell).  Miamanto (KWPN TP val f-17 e Cizandro-Patijn).
• Meriter: Medelsvår nivå i sportkörning
• Förebilder: Boyd Exell, Anja Beran, Philippe Karl
• Framtidsmål: SM i Sportkörning, Paralympics i Brisbane 2032.
• Eventuellt motto: ”Det blir bra på några år”
• Favoritpryl i stallet: Simplfill, för att enkelt fylla höpåsar