”Min största hjälte inom ridsporten är inte med på några galor”

Det är många nya hjältar inom svensk ridsport nu.

Man hinner knappt med i alla utmärkelser och hyllningar, galor och prisutdelningar. Ridsporten har äntligen begåvats med en, enligt uppgift, välbehövlig förebild i form av dottern till en känd rockmusiker. (Visserligen är hon inte svensk, men det är troligen bara 50-plussare i Sverige som tycker att hon fyller något tidigare ouppfyllt behov inom sporten.)

Inte nog med det – det har uppenbarligen också blivit fett coolt att vara en del av ”hästsekten”, vars sektledare vederbörligen hyllas. Svensk ridsport är utan tvekan ”on the up and up”.

Min största hjälte inom ridsporten är inte med på några galor. Hon har bara en väldigt vag uppfattning om vem Bruce Springsteen är och hon bryr sig ganska lite om huruvida ridsporten är en sekt eller inte. Hon heter Nelly Boberg, är 14 år och tar hand om en av våra gamla tävlingsponnisar Anells Impressiv.

När Nelly och Imse träffades var det kärlek vid första ögonkastet.

Nelly, då 11, hade följt med en kompis till vårt stall, de gick ut i hagen för att hälsa på kompisens foderhäst och där var Imse. Nelly såg Imse och Imse såg Nelly och så var det med det. Senare samma dag deklarerade Nelly för sin mamma att ”Jag har träffat en häst!” Mamma Sara blev lite förvånad eftersom Nelly gick på ridskola och ganska ofta träffade hästar, vilket hon också påpekade.

”Men mamma, det här är annorlunda! Ingen annan häst är som Imse!”

På pappret var det kanske inte riktigt den match made in heaven som Nelly och Imse uppenbarligen tyckte att det var. Vi letade egentligen ingen ny ryttare till Imse och om vi hade gjort det hade det mest troligt önskat varit någon med tävlingsmeriter och ambition att rida nationell dressyr.

Ingen har någonsin tränat så hårt som Nelly.

Nelly hade gått några terminer på ridskola och kunde precis galoppera. Imse är heller inte den lättaste ponnyn att rida, även om han är gudsnäll och väldigt välriden. Han är känslig, lite harig och har ett travsteg som en storhäst. Men det är svårt att stå i vägen för sann kärlek så det var bara att vika ned sig.

I vårt stall är vi tacksamma för att kunna träna dressyr för Maria Eriksson, kanske en av Sveriges bästa ridlärare/tränare om man verkligen vill lära sig rida och inte bara är ute efter att få sitt ego masserat. Även om igen av oss gärna kommer till nästa lektion utan att ha övat på läxan så har ingen någonsin tränat så hårt som Nelly.

Hon kan sitta kväll efter kväll och öva på att inte skumpa i traven, eller hålla handen stilla eller få till en bra galoppskänkel. Aldrig någonsin har hon kommit till träningen utan att det skett en markant förbättring från gången innan.

Hon tränar sig själv, ingen frustration går någonsin i något sammanhang ut över ponnyn. I Nellys ögon är Imse nämligen felfri.

Vår hästflock innehåller ett knippe skimlar. Under vinterhalvåret, när tvättmöjligheterna är begränsade, varierar deras färg i olika nyanser av lergrå och pissgul. Utom Imse. Han är bländande vit varje kväll när dagen är slut.

Det varar visserligen till ungefär 8.15 varje morgon, det vill säga en kvart efter att hästarna gått ut i hagen, men varje kväll är han lika vit igen. Det finns ingen som borstar sin ponny så länge och noggrant som Nelly. Imse är nämligen den finaste hästen i världen och inget är gott nog åt honom.

För en tid sedan började Imse kännas håglös och trött, tovig och glanslös. Nelly var förtvivlad. Det gick ganska fort utför och eftersom han närmar sig 20 så gjorde vi ett PPID (Cushings) och EMS (insulinresistens) test. Föga förvånande testade han positivt och medicineringen påbörjades omedelbart.

Nelly är inte alls är i behov av den sporren tävlandet kan ge för att motivera till förbättring.

Alla som har erfarenhet av att medicinera mot PPID vet att förbättringen av allmäntillståndet kommer ganska snabbt och knappt två veckor in berättade mamma Sara att Nelly hade ridit ett helt pass med tårarna strömmande nedför kinderna eftersom ”Imse var sig själv igen”.

Vi tävlar mycket. Vi gillar det och har många vänner i tävlingssvängen. Som bekant ger medicinering mot PPID livstids karens från tävling. För många ryttare hade det säkert kommit som en stor besvikelse att inte kunna tävla sin ponny. Inte för Nelly. Hon och Imse provade att tävla en gång innan han blev sjuk.

Det gick jättebra eftersom Imse är välutbildad och Nelly snabbt blev riktigt duktig. Men Nelly gillar inte att tävla så det blev inga fler gånger och det är helt ok. Nelly är inte alls är i behov av den sporren tävlandet kan ge för att motivera till förbättring. Den motivationen har hon utan tvivel ändå. Däremot är det svårt att förklara för kompisarna varför man inte tävlar när man har häst.

Det hör ju liksom ihop nuförtiden. Då är det lättare om man kan säga att ponnyn äter en medicin som gör att man inte får.

Och det är lite så det har blivit.

Ridsportens hyllade statusökning har definitivt inte varit bara av godo för hästen.

Har du häst utan att tävla behöver du nästan en ursäkt för det. Hur sunt är det egentligen? All hästhantering består av ett partnerskap mellan två individer, varav minst den ena inte kunde bry sig mindre om rosetter och galor. Men i takt med att rosetterna och galorna alltmer står i focus förvandlas hästen från partner till redskap.

Och ju dyrare redskapen blir desto lyxigare blir redskapsskjulen. Vackra skapelser för förvaring – men inte för liv. Många faktorer bidrar till den här utvecklingen, men ridsportens hyllade statusökning har definitivt inte varit bara av godo för hästen. Helt plötsligt är sporten full med människor som gärna vill sola sig i glansen men som i realiteten har väldigt lite hästkunnande eller egentligt hästintresse.

Och ändå är det hästen som är kärnan i sporten. Ingen häst har något som helst behov av att göra de saker vi begär av den på tävlingsbanan, och ändå gör den det, för vår skull, så att vi kan gå på galor och ta emot priser och bli hyllade och få tillhöra hästsekten.

Inte sällan får den mest skit för det. Hårda ord, slag både här och där och ett liv med ständig smärta från både leder, muskler och mun. Och den mesta tiden spenderar den inlåst i ett gyllene fängelse utan möjlighet att få utlopp för sina egna behov.

För oss. För att vi ska få priser.

I vårt stall bryr sig Nelly inte ett enda dugg om några rosetter. Det hon bryr sig om är att hennes gnistrande vita ”unicorn” ska må så bra som möjligt och att hon själv, i alla situationer, på eller av hästryggen, ska vara den bästa partnern hon någonsin kan vara.

Därför är Nelly ohotat min allra största hjälte.

In it for the horse…

/Maria Nilsson, hästägare