För några år sedan besökte vår familj en clinic i Växjö som hölls av Jens Fredricson. Jag minns att den var intressant från start till mål, även för en sådan som jag. Jag kan däremot inte i dag minnas speciellt många detaljer av det Jens sa, men en sak har fastnat: principen om tretalet.
Hur det lät ordagrant kan jag inte återge men andemeningen är denna:
”När du hopptränar och står inför en tuff utmaning, tänk så här: första gången lär du dig vad du gör för fel, andra gången försöker du rätta till det och tredje gången sätter du det perfekt”.
Trean är ett tal som i alla tider och i alla kulturer betraktats som heligt, magiskt och mytiskt, inte minst i vår egen kultur. Kristendomen lär oss om treenigheten, tre vise män (eller i alla fall tre gåvor) och Jesus, som dör vid 33 års ålder och uppstår på den tredje dagen. Det ser likadant ut i den grekisk-romerska antiken och fornnordisk mytologi.
Trean återkommer hela tiden. Det är samma sak inom kulturen och litteraturen. Guldlock och de tre björnarna, De tre bockarna Bruse, Tre små grisar och så vidare.
För att inte tala om ordspråk vi alla drar till med ibland och som kanske bäst ligger i linje med Jens Fredricsons evangelium:
Alla goda ting är tre.
Tredje gången gillt.
Jag ska inte säga att jag har en tanke på den heliga trean när jag strax efter lunch på fredagen styr vår transport söderut med destination Karlshamn. Men där, i det vackra landskap som fullt rättvisande kallas Sveriges trädgård, ska Angelo ges inte en, inte två utan tre nya chanser att uppnå sitt nästa mål: en nollad Lätt A.
Han har tränat hårt, hoppats länge och försökt vid en handfull tillfällen utan att lyckas. Han har varit besviken men snabbt hittat ny motivation för nya försök och nu är det dags igen. En Lätt A om dagen i tre dagar.
Men vibbarna är inte bra denna fredag. Angelos B-ponny Hilda verkar otålig och på sitt sämsta humör. Hon bockar redan utanför framhoppningen och känns övertänd. Jag kan tänka mig att det gör Angelo nervös och kanske får honom att tappa fokus eller i alla fall tvingar honom att fokusera på fler saker än vad som är optimalt.
Efter framhoppningen har jag inte riktigt känslan av att Angelo kommer att uppfylla sitt mål. När han får startsignal följer han heller inte den på förhand uppgjorda planen. Han genar till första hindret och det tar stopp direkt.
Ny besvikelse, nya lärdomar, ny hemfärd. Efter en ny natts sömn laddar vi för försök nummer två och ny transport till Karlshamn. Vi har vänt blad, Malin och Angelo pratar ihop sig om en ny plan och sedvanliga förberedelser och rutiner följs. Vi noterar snabbt att Hilda åter känns övertaggad och den där känslan från gårdagen börjar åter få fäste i min mage.
Det går bättre den här gången men utmaningen är samtidigt lika enkel som svår: alla hinder ska klaras av. Det gör de inte. Det blir två olydnader igen och ekipaget är uteslutet. Två försök, två misslyckanden. En tung hemfärd väntar, med många funderingar och frågor. Ska vi ligga lågt? Strunta i söndagens Lätt A? Gå ner ett par klasser, låta Angelo rida Tango istället? Eller bara ta en day off, stanna hemma och göra och tänka på någonting helt annat än att hoppa över hinder?
Malin skriver med sin vän, ponnyföräldern Pernilla Lundblad som varit i den här situationen flera gånger tidigare. Pernilla peppar och hennes uppfattning är glasklar: ”Kör!”.
Det viktigaste av allt: Angelo vill verkligen det här. Drömmer om en felfri Lätt A, hans just nu högsta önskan. Dessutom har ett par förbättringsdetaljer noterats under lördagen och tidigt på söndagsmorgonen beslutar sig Malin för att byta taktik.
Vi har kommit fram till dag tre. Då behövs jag hemma på gården och LillyBelle väljer att stanna hemma med mig. Bara Malin och Angelo åker ner till Karlshamn.
Jag vet vad som väntar och när vi sitter vid middagsbordet är tiden inne. Equipeappen är vår enda rapportör om vad som händer, vilket gör det hela ännu mer nervöst än att se hoppningen med egna ögon. Det har dock gått bra förr, intalar jag mig i min skrockfullhet.
Som av en händelse stod jag (ja, jag stod) upp här hemma i Växjö och skrek när Angelo kvalade in till Elmia i somras. Jag var heller inte på plats när han vann två klasser med Tango och en med Hilda i Torsås. Kan min frånvaro skapa ny Equipemagi? Kanske. Jag letar efter irrationella halmstrån nu.
Malins nya upplägg bygger på flera förändringar. Den första: Angelo anmäls även till en Lätt B+, som en sorts förklass till Lätt A:n. Den andra: han ska inte bromsa Hilda som han annars till viss del gör för att hon inte ska bli f-ö-r explosiv. Detta för att få ett högre och jämnare tempo, dock utan att Hilda lägger i den högsta Ferrariväxeln.
Under resans gång tillkommer en tredje punkt då Hilda visar sig vara på ett lugnare humör: för att bibehålla hennes lugn skippas framhoppningen helt i Lätt A. Så avgörs Lätt B+. Ekipaget går i mål med fyra fel. På filmen Malin skickar till mig syns en tidig olydnad som dock repareras på ett mycket bra sätt. Tempot är ett annat. Det går fortare men inte för fort. Bådar gott.
Sedan är det dags. Ekipagets namn syns i displayen: Angelo Enestubbe och Munsboro Hyland. Hemma i Växjö andas jag djupt när klockan börjar räkna ner. Sedan startar urverket. De är igång och jag håller andan. När det gått tio sekunder vet jag att de i alla fall inte rivit något hinder och efter ytterligare några sekunder kan en tidig olydnad uteslutas.
Starten har uppenbarligen gått bra men då återstår det värsta: vetskapen om att tiden ska ticka nästan fram till en evighetslång minut innan vi får veta.
37, 38, 39 sekunder. Forfarande står det Fel: 0.
41,42, 43. Fortfarande noll.
Jag känner att pulsen är hög. Skyhög. Jag gillar inte det här. Inte alls.
47, 48, 49. Han måste vara på upploppet. Ingen. Olydnad. Nu. Tack!
51. 52. 53…
…53,48. Målgång! Noll fel!
Jag önskar att jag kunde beskriva känslan men jag tror samtidigt att du som läser vet exakt vad den innebär. I det ögonblicket vet jag hur ofattbart glad Angelo är, hur mycket detta betyder för honom och att det är ett evigt kvitto på all tid och all träning han lagt ner på att uppfylla sitt mål.
De taktiska förändringarna blev till fullträffar och, får jag veta, kompletterades med att Amie Löfberg, en annan god vän, gick banan med Angelo. Amie, oändligt erfaren, pekar med hela handen och är en person Angelo lyssnar på. Det visar att det ibland också kan vara bra med en ny röst.
”Första gången lär du dig vad du gör fel, andra gången försöker du rätta till det och tredje gången sätter du det perfekt”.
Jens Fredricsons princip fungerar.
Det heliga tretalet förblir heligt.
Och efter tre förändringar satt nollan.
Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna rekommenderar jag podden Fria Tyglar där vi i senaste avsnittet träffar charmtrollet Liam Nilsson, 14, som är mitt uppe i en storsatsning. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på