Linda Algotsson fyller 50 år: ”Jag känner att jag blir slugare för varje år”

Vissa tycks hinna med mycket mer än andra och fälttävlansryttaren Linda Algotsson tillhör definitivt den skaran. Med sina fem OS och fem VM, tio EM, fem EM-medaljer, två världscupfinalsegrar och så många SM-medaljer att hon har tappat räkningen är hon svårslagen när det kommer till svenska ryttarprestationer. Dessutom är hon A-tränare i fälttävlan. Och på tisdagen fyllde hon 50 år.

När Ridsport når jubilaren har hon precis ätit tårta efter en liten överraskningsfest i trädgården. Våren är tidigt kommen i Kalmar, Linda har redan sett blåsippor. Men hon tänker inte så mycket på att det är just siffran 50 som dominerar dagen.
– Det är väl som det är, alternativet att inte fylla år känns ju tråkigt. Jag känner att jag blir mer rutinerad, och att jag blir smartare och slugare för varje år. Jag skulle absolut inte vilja vara 25 igen, det här är väl som att bli uppgraderad till 5.0, säger Linda.

”Jag hoppas att jag fortfarande är en fri själ, med fantasifulla tankar.” Det svarade hon när Ridsport för ett år sedan frågade hur hon tänker sig själv som gammal.
– Det har ju inte ändrat sig på ett år, skrattar Linda.

Långsamhet är stressande, bäst fungerar Linda när tempot är på max. Hjärnan går ständigt på högvarv, inte minst när hon mockar.
– Jag får väl ungefär hundra idéer i sekunden. Jag tänker mycket utanför boxen, vad kan man förbättra och hur kan man optimera? Jag älskar att experimentera och utmana, både för egen del och när det gäller träning. Jag gillar att samla på mig så mycket kunskap som möjligt, dra slutsatser och hitta nya vägar.

Vill rida mästerskap igen

Oavsett ålder ser hon att hästarna alltid kommer att finnas med i hennes liv. Att hon rider och håller igång kropp och knopp.
– Vi kommer väl att sitta några tränare i ett ridhus och kolla på löshoppning. Att få fortsätta gagga med likasinnade vore fantastiskt.

Men än är den nyblivna 50-åringen inte redo att lämna hetluften.
– Jag älskar att tävla och skulle helst tävla varje helg om möjligheten fanns. Jag hoppas att jag har ett antal år kvar på hög nivå, och det är såklart en målsättning att rida mästerskap igen, säger Linda.

De imponerande meriterna har både Linda och systern Sara Algotsson Ostholt fått med egenuppfödda hästar, vilket är en prestation i sig. Men utan hästägare eller andra sponsorer är det kostsamt att ligga på topp. Därför har Linda valt att dra ner på antalet hästar, just nu har hon fyra tävlingshästar. Fjolårets EM-reservhäst Fair Spot går fyrstjärnigt och Connie Pop nosar på nivån. Resten är ”bebisar” som inte har startat än, ”de är oskrivna kort”.

– Jag har varit med i leken så länge att det bara är aktuellt med mästerskap om jag har chans till en riktig topplacering, helst medalj. Om jag har den där bra hästen och vet att det går, då är det intressant, säger Linda.

Hästarna måste gå i första hand

Att det förekommit kontroverser med landslagsledningen är känt, och i podden Fria tyglar med Ridsports Ponnypappan vid intervjumikrofonen omnämns Linda som en ”krigarprinsessa”.
– Jag får väl fajtas lite emellanåt, både på det ena och andra sättet. Men man får också välja sina strider. Jag tycker det är lättare att gå direkt på problemet och inte sopa det under mattan. Jag vill reda ut saker och ting och sedan gå vidare.

– Oavsett vad det handlar om är det viktigt att man tänker på hästarna i första hand. Deras utbildning och sundhet, och att de är förberedda på vad man ska göra. Det är viktigt för mig. Det är klart att man vill åka på alla stora tävlingar och att man alltid vill vinna, men man måste läsa av var hästen står.

Vi kanske kan få se dig som förbundskapten en dag?
– Jag tar gärna en ledarroll framöver, men då vill jag bygga upp laget på mitt sätt.

Vad innebär det?
– För tio år sedan hade vi en mellantrupp i fälttävlan, det var de som hade växt ur young rider-tiden men som inte var redo för seniorlandslaget. Jag hade hand om dem i några år och det är de som rider i landslaget nu. För flera av dem fungerar jag fortfarande som mentor och bollplank och alla är duktiga ryttare.

Som att ha suttit i bur

Även om våren har kommit till Kalmar är det främst på dagtid, på nätterna är det fortfarande runt sju, åtta minusgrader. Terrängpremiären lyser därför med sin frånvaro.
– Det har inte blivit någon terräng alls än. Det har varit rätt kallt och det är fruset i marken, men det tinar väl snart.

För dig måste det väl vara den ultimata kicken att få ge sig ut i terrängen på våren?
– Det är häftigt, säger Linda.
– Det är som att man har suttit i bur hela vintern och äntligen får man ge sig ut och flyga i det fria.