”Vi hade allt, men visste bara inte om det”

Berätta om hur er verksamhet på Aleksandria Equestrian Club såg ut innan kriget bröt ut.

– Jag köpte anläggningen i höstas och har tillsammans med mitt team hållit på att renovera sedan dess. Vi har fräschat upp allt från grunden, anlagt nya ridvägar, nya stall, nya staket och hade planer på att bygga om parkeringsplatsen för att kunna ha större tävlingar. Men allt förändrades den 24 februari, säger Oleksandra Olinychenko till Ridsport i en intervju som görs via Facebook Messenger.

I klippet nedan syns delar av anläggningen, bara dagar före kriget bröt ut ”Det har bara gått en månad, men det känns som en livstid. 22 februari 2022 . 2 dagar innan kriget. Vi hade allt, vi visste bara inte om det”, skriver Galyna Radchenko, som hade häst på anläggningen.

Beskriv vad som hände den 24 februari.

– Jag var hemma i Kiev och var precis på väg till stallet när min vän hörde av sig och sa ”God morgon, kriget började precis. Ryssarna bombar flygplatser runt om i Ukraina”. Anläggningen ligger bara två mil från Gostomil flygplats, och min personal såg helikoptrarna som bombade flygplatsen medan de väntade på en lastbil som skulle komma med hö. Allt gick så snabbt, vägar blockerades, det gick inte att ta sig varken till stallet eller till staden Bucha som ligger i närheten. Jag kontaktade alla hästägare för att göra en plan. Vi bestämde oss för att avvakta för att se hur allt utvecklade sig och skulle det mot förmodan förvärras bestämde vi där och då att vi skulle evakuera alla hästar till andra stall längre bort. Anläggningen ligger i skogen en bra bit från stan så vi kände oss säkra och hade fortfarande en förhoppning om att allt skulle bli bra. Men nej, det blev inte bättre.

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av LexKitika (@ksk_alexandria)

Vad hände sen?

– Den 3 mars dök ryska militärer upp vid stallet, som då varit utan el och vatten i tre dagar.  Det var bara min personal på plats, jag kunde inte ta mig dit från Kiev då ukrainsk militär sprängt en bro för att stoppa fienden från att kunna ta sig in till Kiev. Den andra vägen till stallet bevakades av rysk militär som inte släppte igenom någon alls.

Vad sa de ryska militärerna till din personal?

– De hotade att döda min personal om de skulle slå larm att ryssarna befann sig på anläggningen. Tre dagar senare kunde all min personal springa från anläggningen, men efter det tappade vi kontakten och jag vet just nu inte om de är säkra. Jag vet att de var vid liv när de tog sig ut, men deras telefoner är nu avstängda och jag lyckas inte få kontakt.

Vet du vad som hände med hästarna? Det florerar olika uppgifter i media, några sajter skriver bomb, andra att militären har satt eld på stallet.

– Runt den 13 mars landade en bomb på det lilla stallet, med plats för 13 hästar. Hälften av byggnaden var gjord av trä – dörrar, boxar, tak – så det tände eld väldigt snabbt, som träbyggnader gör. Ni har sett bilderna, det är bara stendelen kvar där. Det större stallet, med 19 boxar, är också skadat, taket har rasat in. Vi vet att åtta hästar befann sig ute när bomben briserade och de hästarna kan ha överlevt och flytt in i skogen. Men jag har också fått rapporter om döda hästkroppar i närheten av stallet, så det är väldigt oklart och för farligt att ta sig dit och ta redan på det just nu.

Beskriv dina hästar, hade du både ridskolehästar och privata hästar? Vilka var deras ägare?

– Det fanns både ridskolehästar och privathästar som ägdes av allt från professionella tränare till barn i stallarna. En del av oss är tävlingsryttare i framförallt dressyr, andra hade promenadhästar bara för hjärtat och själen. De flesta av hästarna är tyskfödda eller inhemska ukrainska raser. Jag har själv fyra hästar, vi har identifierat en av dem, vi kände igen henne bland meddelandena från folk som skickar bilder på hästar som går runt på stan. När vi fick information om att några hästar släpptes ut – började vi be folk att skicka foton och platser till oss där de sett hästar, så att vi kan samla information och förbereda oss för att rädda dem. Så en av mina är bland de levande hästarna, de andra vet jag just nu ingenting om. Jag hoppas bara att de är i skogen, en av dem är ledarsto, så hon kanske tar med sig de andra i säkerhet.

Var är du nu och hur mår du? Hur ser du på din och din familjs framtid?

– Jag är fortfarande i Kiev och står redo här med bilar och hästbussar förberedda för att evakuera hästar som vi känner till, vi väntar bara på grönt ljus från militärer. Jag vet just nu ingenting om min framtid, jag har planer på att bygga allt igen, men har inga pengar kvar att bygga från grunden och med tanke på vad som har hänt är alla möjligheter till inkomster borta. Allt är osäkert och att ta sig härifrån är förenat med livsfara. Jag vet inte när det här kriget kommer att ta slut och jag kan inte planera någonting som situationen är just nu. Det enda jag vet är att jag kommer att fortsätta med hästar, säger Oleksandra Olinychenko till Ridsport.

Här skriver Oleksandra Olinychenko själv om händelserna och många av de berörda hästägarna har delat inlägg på anläggningens Facebooksida. Tryck på översättning längst ner i inlägget för att läsa texten på svenska.

Inlägg från hästägare:

Vår käraste, tack för allt du gett oss under 15 år i vår familj. Förlåt för att du inte fick den långa bekymmersfria ålderdomen vi lovat dig…

Lilla pojken… I ditt korta liv hann jag inte visa dig mycket. Under det halvår som du bodde hos oss kunde vi ge dig vår kärlek och beundran.
24….. Jag hann till och med ta med dig på promenad, du såg den fridfulla, blå himlen för sista gången. När helikoptrar började flyga och explosioner dundrade lugnade vi ner er, bad er att inte vara rädda och sa att denna fasa skulle gå över. Om jag bara hade vetat…. vi kunde inte skydda och rädda dig, förlåt oss om du kan, där borta på molnen.

Det här var min vän Kubik som alla älskade för att han gav alla en del av sig själv: för mig var han en vän, för någon en lärare, någon kallade honom en sötnos. Nu ligger han där…. Jag kan inte med ord uttrycka all smärta som sitter inom mig.