Som man brukar säga: Jag minns det som i går. En liten LillyBelle som förälskade sig i varenda häst på ridskolan. En större men ändå liten Angelo som nyfiken lärde sig hur en ponny bäst hanteras. Snart räknade de dagarna till nästa lektion. Ibland insisterade de på att få åka dit någon halvtimme före utsatt lektionstid för att hinna smyga in i stallet och gosa med hästarna.
Jag minns att barnen sög i sig som svampar även under teorilektionerna, men framför allt minns jag deras ofattbara glädje över att bara vara där. Träffa sina kompisar, skratta och busa. Och sedan bruka allvar, försiktigt och ömt sadla den häst de tilldelats och som körsbäret på toppen äntligen få rida in i det fräscha ridhuset. Där minns jag de pedagogiska upplagda ridlektionerna som gick i lugnt, lugnt tempo för att de viktiga grunderna skulle nötas in.
Det var där LillyBelle för första gången och till sin enorma glädje fick rida i galopp. Ridskolehästen hette Erika, kärleken vid första ögonkastet blev bestående och ni som följt den här bloggen ett tag vet att Erika numera är LillyBelles egen tävlingshäst – först lånad, sedan köpt.
Jag minns gemenskapen som föddes, mycket tack vare den fantastiskt kreativa ungdomssektionen. Det varma rummet med köksdel, det var det allra heligast för de unga ryttarna före och efter lektion. De ordnade fram läsk, godis och snabbmat för den som ville köpa, anordnade pizzakvällar med spökhistorier följt av övernattning (där somliga, jag säger inte vilka, tyckte att det var läskigt att sova efter att ha lyssnat till spökisarna).
Varje skollov visste mina barn att det alltid bjöds på ett späckat program i det som ibland mer liknade en fritidsgård än en ridklubb. Det var tävlingar i allt från knoppning till käpphästhoppning. Det var läger, stafetter och maskerader. För att inte tala om kronan på verket: den ambitiösa julshowen där vi föräldrar satt och klappade i stelfrusna händer och drack glögg om vartannat medan rideleverna utmanade tränare och annan personal – och där eleverna alltid drog det klart längsta strået.
Stora och små hästar och stora och små människor såg till att det pulserade av liv och glädje på anläggningen. Det var där, på Theleborgs Ryttarsällskap, allt började för mina barn. Där de fick ett grundmurat och högst troligt livslångt intresse för allt vad hästar och ridning innebär.
Theleborgs Ryttarsällskap finns inte längre.
Så sent som i förrgår släpptes nyheten att klubben begär sig själv i konkurs. Det finns inte längre några möjligheter att fortsätta verksamheten. Ekonomin är körd i botten. Ridskolehästarna, som vid en besiktning visat sig vara i mycket dåligt skick, har antingen avlivats eller fått nya ägare.
Konkurs.
Ett förfärligt ord.
Så definitivt, slutgiltigt.
Rideleverna försöker nu desperat att få plats i någon av Växjös övriga klubbar.
Beslutet om konkurs är oåterkalleligt. Theleborgs Ryttarsällskap finns inte längre. Trots att det är flera år sedan mina barn var där är det bara sorg jag känner, en klump i magen. En sådan underbar tid. Så många fina minnen. Nu är minnena allt som finns kvar.
Det händer mycket i nyhetsväg inom ridsporten här just nu. Konkursen är dock den tråkigaste nyheten jag tagit del av hittills. En betydligt gladare nyhet, faktiskt att betrakta som en lokal nyhetsbomb, var det som Växjöortens Fältrittklubb, barnens nuvarande klubb, presenterade i onsdags. Klubben är mitt uppe i en storsatsning med bygget av det som fått namnet Abena Arena och som ska stå klart till hösten. För att växa ytterligare som klubb och skaffa sig större ekonomiska muskler inför framtiden utlyste VFK i vintras den helt nya tjänsten klubbchef.
I onsdags avslöjades vem det blir: Peter Wibrån, lokal fotbollsikon och som arbetat ett halvt liv i Östers IF. Wibrån har ingen som helst ridsportbakgrund men har däremot oändligt mycket erfarenhet av hur det är att jobba i en stor förening, hur man arbetar effektivt för att få in nya samarbetspartners och hur man sköter kontakter med kommun, myndigheter och förbund. Det ska bli väldigt intressant att se om en fotbollshjälte kan bli att räkna med även i den dagliga verksamheten i en ridklubb.
Efter sorgliga och glada nyheter står jag själv i begrepp att kliva in i en bubbla. Nu är det äntligen dags för SM-slutspelet, höjdpunkten på hockeyåret. Jag bevakar regerande mästaren Växjö Lakers som i sin kvartsfinal ställs mot Frölunda. Det betyder att jag, kanske när du läser detta, är på väg till Göteborg för att bevaka den första matchen. Innan dess har jag blivit upphämtad av min kollega Alexander i Ljungby, där jag tillbringat fredagens morgon och förmiddag med ponnypappasysslor och sedan tittat på när Angelo och LillyBelle jagat nya nollor och rosetter.
Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna rekommenderar jag podden Fria Tyglar. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på