”Det är vad man gör i långa loppet som ger utdelning”

Andrea Persson ingår i landslagets B-trupp med familjeuppfödningen F. Las Vegas (KWPN val f-10 e Carembar de Muze-Cardento, uppf/äg Siw Persson). Ekipaget var nyligen i Stockholm och red Lövstas U25-klasser med fina resultat – och på tisdagen tog de NM-guld i lag på Flyinge efter två felfria rundor.

I år rider Andrea sitt sista år som U25-ryttare och det slutliga klivet upp till seniornivå känns som en utmaning.
– Man tänker att det bara är två hål upp, men det är så mycket mer. Det handlar om banan, det är mer tekniskt och det är högre tempo. Men det känns inte omöjligt, säger Andrea.

Stödet från förbundskaptenen Henrik Ankarcrona är guld värt.
– Han är ärlig och rättfram, säger Andrea.

Är han på plats hjälper han till med bangång och coachning, och i annat fall tittar han på rundorna i efterhand. Eftersom Andrea har ändrat lite i sitt system känns det extra angeläget att få feedback på om det hon gör fungerar.

Ringde upp Peder

Tidigare i år fick hon chansen att följa Peder Fredricson i vardagsarbetet med hästarna, och intrycken hon fick på Grevlunda har hon nu införlivat i sitt eget system.
– Det har gett så mycket, säger Andrea.

Möjligheten kom på tal när Andrea hade ridit U25-Grand Prixen i samband med Saut Hermès i början av året. Det var Henrik Ankarcrona som tyckte att det kunde vara en bra idé att fylla på med lite nya intryck.
– Vi gick banorna till de stora klasserna och stod vid framhoppningen och tittade, men just det här med att åka hem till någon och få lite inspiration var inget jag hade tänkt på, säger Andrea.

Att det blev just Peder är hon oerhört glad och tacksam över.
– Varje dag kom han och frågade hur jag mådde och om jag hade haft en bra känsla, säger Andrea och syftar på tävlingen i Paris.

Jag tänker också på att inte göra för mycket, utan hitta balansen i ridningen.

Med det i ryggen ringde hon helt sonika upp Peder och frågade om hon fick komma till Grevlunda, och fick alltså ett ja till svar. Sammanlagt fick hon följa honom under cirka tre dagar när han både hoppade och red på marken.
– Det var allt från travbommar till att hästarna ska vara lösgjorda och lätta för hjälperna. Och att hitta de korta vägarna och alla små detaljer man kan jobba med.
– Det är så enkelt egentligen och sådant som behövs även om man är på högsta nivå. Det är små saker som gör stor skillnad.

Att vara lätt i sadeln är bara något av allt det som Andrea har tagit med sig hem.
– Jag rider bland annat mycket i lätt sits och gör många tempoväxlingar, säger hon.
– Jag tänker också på att inte göra för mycket, utan hitta balansen i ridningen.

Fyller på underifrån

I dagsläget rider Andrea sju hästar, åt sig själv och andra. Hon har flera påläggskalvar på väg upp, bland annat familjeuppfödningen Valentina (55) (SWB sto f-15 e Vigo d’Arsouilles-Cardento, uppf/äg Siw Persson).
– Det är en halvsyster till Las Vegas. Hon är väldigt speciell, men jag har alltid gillat henne och jag har alltid trott på henne, säger Andrea med ett leende.

Speciell på vilket sätt?
– Hon har haft väldigt mycket sadeltvång och hon är väldigt introvert och känslig. Hon är mötesskygg och bakskygg, men inne på banan vill hon bara hoppa felfritt. Hon vill verkligen göra rätt och det är en väldigt fin egenskap.

Familjen Persson har ingen stor uppfödning utan får mellan ett och två föl om året. Men det som kommer ut är väldigt lovande.
– Vi har väldigt många fina unghästar i stallet nu, bland annat har jag två helsyskon till Las Vegas, berättar Andrea.

”Har format mig”

Sedan fyra år tränar Andrea för A-tränaren Ann-Sofie Oscarsson, där hon även har sin bas utanför skånska Skurup. Att Andrea rider i landslaget är mycket tack vare ”Annsie”, menar hon.
– Hon har format mig till den ryttare jag är idag, och hon har hjälpt mig med hela mitt system.

Varje vecka tränar Andrea med två, tre hästar för Annsi och dessutom trimmar de ihop i vardagen. Ibland är Annsie med på tävling och annars får Andrea feedback på sina tävlingsfilmer. Om Andrea känner sig osäker på en linje eller andra svårigheter kan hon skicka banskissen till Annsie och få råd.
– Hon har även hjälpt mig att skaffa sponsorer och sådana delar som också är viktiga för att allt ska gå runt.

Sjönk mentalt

Viktig på resan är även mentala coachen Johanna Lassnack, som Andrea tog kontakt med när hon insåg att hennes problem med att rida oxer ur sväng satt i huvudet. Nu har de jobbat tillsammans i flera år, även om coachningstillfällena har glesats ut med tiden. För inte så länge sedan fick Johanna dock träda in och göra en punktinsats när det inte ville sig på banan.

– Jag hade en dipp och då hade vi ett två timmar långt telefonmöte där jag fick reda ut alla tankar och känslor, berättar Andrea.
– Det är oftast när det går riktigt bra eller när det går dåligt som vi verkligen stämmer av. Varför har det gått bra? Vad har jag gjort för att det ska gå bra? Eller: Varför har det gått dåligt? Varför har jag de här känslorna?

När det är lag är pressen ännu större och det tog ganska hårt på mig.

Det som föranledde den senaste mentala dippen var en nationshoppning i Danmark.
– Jag fick inte alls till det så som jag hade förväntat mig, och varken jag eller hästen var helt hundra på vad vi skulle göra. När det är lag är pressen ännu större och det tog ganska hårt på mig.

Innan Andrea fick möjligheten att rida i Stockholm ägnade hon mycket tid åt att skapa positiva tankebanor.
– Jag jobbade bara med att titta på alla bra rundor jag har gjort, och få in bra känslor för att befästa det som är bra, berättar hon.

Med några sämre resultat kommer lätt också känslan av att inte platsa, men där är Andrea återigen tacksam över stödet från Henrik Ankarcrona.
– Det är sådant som händer alla någon gång – och det betyder inte att man inte längre är aktuell för andra landslagsuppdrag. Det som är viktigt är vad man har gjort och gör över lång tid.
– Jag tror det är viktigt för alla att man inte hänger upp sig på en dålig tävling och att allt är förstört. Utan det är vad man gör i långa loppet som ger utdelning.