Nu har jag hjälpligt lyckats kravla mig upp till stående. Ett mindre ryggskott plågar mig visserligen men jämfört med hur läget varit de senaste dagarna är det rena njutningen. Förra veckan i vår familj var så kantad av elände i form av magsjuka att jag helt enkelt inte kunde få loss en minut framför datorn. Då var de andra sjuka och sängliggande, jag ensam frisk och denna blogg tvingad till ett ofrivilligt uppehåll.
När jag i måndags korkat nog blåste faran över och ropade hej sa det bara pang. Jag utelämnar detaljerna men nu är jag tillbaka – rejält försvagad, jobbar hemifrån, mjukstartar.
Dessvärre har jag heller inte direkt något glädjande budskap att komma med. Tvärtom har jag den senaste veckan, både innan och efter sjukfrånvaron, både blivit kontaktad av och tagit kontakt med flera mycket oroliga ledare inom den lokala idrotten och skrivit flera texter i ämnet.
Det handlar förstås om det vi alla sedan en tid tillbaka pratar och läser om varje dag. Det handlar om elprischocken. Utan att gå in på orsakerna till det inträffade och kasta paj åt olika håll kan vi bara konstatera det oundvikliga, precis som i Game of Thrones: Winter is coming.
Det blir ingen rolig vinter. Särskilt inte som vi redan nu, mitt under en smygstartande höst, hör siffror vi för bara ett år sedan skulle uppfattat som bisarra. Elpriser som kan variera med flera tusentals procent beroende på vart du bor i detta avlånga land – det är först nu jag fullt ut förstår den absurda vidden av krisen.
Industrier som sätter verksamheten på paus, handlare som sätter upp ”stängt på grund av konkurs”-skyltar på dörren och äldre som oroar sig för att pensionen inte ens ska räcka till elen. Det är hemskt, och något vi alla tvingas förhålla oss till.
Som alltid mitt i en kris känner jag mig, genom mitt yrke, skyldig att ställa frågan: Hur påverkar det här idrotten – friskvårdscentralen för alla åldrar och det sociala måstet för miljontals unga? Jag känner mig också skyldig att ta reda på svaret. Och svaret, bara med fåtaliga facit från min småländska stad, är ruskigt.
Bandyklubben Åby/Tjureda utanför Växjö slog i förra veckan larm. Deras bundna elavtal har precis löpt ut, klubben förbrukar 900 000 kilowattimmar årligen och betalar för det omkring en miljon kronor. Nu, med rörligt avtal, handlar det om en ökning till åtta miljoner kronor. Enligt ordföranden vågar klubben inte ens sätta igång elaggregaten till konstisanläggningen i sin ännu färska, blott tre år gamla hall.
De fruktar konkurs – bara genom att slå på strömmen och dra igång säsongen.
Elgiganten Växjö Lakers då, hockeyklubben med en förbrukning som uppgår till 4,5 miljoner kilowattimmar per år? Hur ska en sådan klubb, med tre isytor och säkert 600 hockeyspelande barn och ungdomar klara krisen? Med en normal årlig elkostnad om 4,5 miljoner kronor FÖRE krisen kan vem som helst räkna ut att det snabbt blir konkurs även där med dagens priser i elområde 4.
Lyckligtvis för Växjö Lakers del tecknades ett bundet, knappt treårigt, elavtal 2021. Det köper klubben tid, men hur kommer det att se ut när avtalet löper ut om ett och ett halvt år? Vill man ens veta?
Vi har en innebandyklubb, Växjö Vipers, som för ett år sedan bytte ut all armatur i sin hall mot LED-belysning och därigenom halverade sin elförbrukning. Däremot löpte deras bundna avtal ut i juli och för några dagar sedan kom augustiräkningen som en käftsmäll: 113 000 kronor, mot annars normala 30 000. Det betyder, enligt ordföranden, att allt klubben drar in i hyresintäkter går till att betala elräkningen och att man kan tvingas släcka hallarna.
Tre färska exempel. Två av dem visar på ett plågsamt hur snabbt något som alltid varit självklart – elektricitet – nu hotar att antingen sätta den ideella idrottsrörelsen ur spel eller i vart fall göra den till en lyxvara, få förunnad.
Min andra fråga, givet den idrott jag och min familj håller så kär, är: I vilken omfattning drabbas ridsporten? Hur drabbas exempelvis Växjöortens Fältrittklubb som mina barn tävlar för? Jag ringde ett snabbt kontrollsamtal till ordföranden.
Klubben är ganska stor, har en splitterny anläggning och intar en offensiv hållning som tävlingsarrangör. Alltså borde den kunna tjäna som ett ganska gott exempel, tänker jag. Det besked jag fick måste jag ändå benämna som lugnande. Klubbens elförbrukning uppgår till strax över 100 000 kilowattimmar per år och är inte i närheten av att vara samma elförbrukare som exempelvis ovan nämnda idrotter. Alltid något i en tid då det knappast kommer att bli billigare att ha häst.
På söndag är det val och trots att det pågår en valrörelse tycker jag att den nästan lyckats bli överröstad av energikrisen. Oavsett valutgång och oavsett vilket styre vi får kommer nästan allt handla om vilka åtgärder som ska sättas in från statligt och kommunalt håll för att mildra det vi står inför.
Winter is coming.
Tack för att ni tog er tid – ett nytt poddavsnitt av Fria Tyglar finns äntligen ute och hittar länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på