Ridsports fotograf firar 80 år

Roland Thunholm har varit frilansfotograf för Ridsport i 50 års tid, sedan tidningen grundades 1972, och han har bevakat ett oändligt antal evenemang, VM i alla grenar och sju eller åtta olympiska spel, han minns inte ens själv, för tidningen sedan dess. Dessutom har han genom åren fotograferat till ett lika oändligt antal artiklar och reportage.

I Ridsports digitala fotoarkiv som skapades 2002 har Roland över 62 000 bilder, det betyder att han levererat i snitt 3 100 bilder per år de senaste 20 åren. Eller 8-9 bilder varje dag i 20 års tid. Till det kommer tusentals bilder i tidningens arkiv för pappersbilder.

Kanon riktad mot presscentret

Ridsport passade på att överraska Roland med att fira hans födelsedag redan i lördags, i manegen på Flyinge, precis innan Cathrine Laudrup-Dufour skulle sitta upp och testa 4-åringarna som kvalat till finalen. Ett bildspel med bara en bråkdel av Rolands bilder visades inne på arenan och en väldigt rörd Roland fick motta publikens applåder, jubel och hurrarop och han uppvaktades också av både SWB och Agria.

Efter en sådan lång karriär som fotograf i ridsportens tjänst är det naturligt att det är svårt att urskilja något speciellt minne, det finns så många, säger Roland. Men det är ändå de internationella mästerskapen och olympiska spelen som ligger honom närmast om hjärtat, dedikerad till sporten som han är. Men vilket OS som var det bästa har han svårt att avgöra.

När vi satt där kom det in kulor genom taket, de hamnade på bordet framför en engelsk kollega.

– Alla har haft sina för- och nackdelar men Aten var bra. De hade servering på natten när vi kom hem vid två-, tretiden och låg precis vid havets strand dit vi kunde gå ner och sätta oss – under polisbevakning i båtar utanför. Det hade de i Barcelona också, poliser och militärer och en stridsvagn med kanon som stod utanför, och den kanonen var riktad mot presscentret så det var lite speciellt, skrattar han.

– Vid OS i Rio var det också väldigt mycket poliser, väldigt mycket – och militär. Och det sköts in i vårt pressrum. När vi satt där kom det in kulor genom taket, de hamnade på bordet framför en engelsk kollega. Så var det och det var väl inte så farligt. Men jag frågade en brasiliansk kollega om man skulle åka ut och göra lite knäck i favelorna men då sa han ”du är inte klok!”. Så jag gjorde inte det, annars hade jag antagligen inte varit här idag, säger han med ett skratt.

Siktar på OS i Paris

Livet som Ridsportfotograf har varit händelserikt.
– Det har öppnat dörrar till miljöer som man inte hade kommit in i annars naturligtvis. Ridsporten har ju blivit mitt liv. Jag har bevakat sju eller åtta olympiska spel. Sju tror jag, för Ridsport ville inte skicka mig till Tokyo på grund av pandemin, säger han med en blinkning.

– Tinne kunde inte heller åka, för hon hade ingen häst och då sa hon i ett svagt ögonblick, efter OS i Tokyo ”men du, vi ses på OS i Paris 2024!”. Det sa jag till henne i dag när jag träffade henne här på Flyinge; Du kommer ihåg vad du lovade, att vi ska ses på OS i Paris?

Han skrattar.
– Då drog hon på svaret, hon har väl ingen häst riktigt. Men jag kommer att vara där, om jag bara får leva och ha hälsan!

Se hyllningsfilmen till Roland Thunholm och hans 50 år i ridsportens tjänst:

Sporten har utvecklats

Trots alla stora viktiga evenemang och tävlingar som Roland varit på genom åren minns han ändå sitt första Ridsportjobb.

– Det var någon ridskola i Södertälje eller Mälarhöjden. Jag hade blixt och det var svart och det blev världens sämsta bilder naturligtvis. Det var väldigt omoderna hästar på den tiden och grova tunga trähinder, så sporten har utvecklats en del sedan dess.

I dag är det ju tjejer som rider och de rider oftast trevligare än grabbarna.

Efter att ha följt ridsporten i 50 år genom kameraobjektivet tycker Roland att det ändå är svårt att sia om den framtida utvecklingen.
– Hästarna är tuffare avlade för det de håller på med i dag mot för vad de var tidigare, då var det grövre arbetshästar, mer eller mindre, med kraftigare ben. De var avlade för poliser och militärer som satt på dem. I dag är det ju tjejer som rider och de rider oftast trevligare än grabbarna, i synnerhet om man tittar på dressyren. Där är det väldigt ”bysta på” med grabbarna, inte alla, men vissa. Tjejerna rider elegantare, inte mer på sina krafter, så jag tror att det går därhän.

– De är lite skruvade, de riktigt bra tävlingshästarna, både dressyr- och hopphästar, men bra individer är väl lite tokiga. Kanske inte bara bland hästar.

Kameran som skydd

De svåra jobben har varit när det skett olyckor framför honom.
– När folk har ramlat av och hamnat under hästen, men det händer –peppar, peppar – inte så ofta nu för tiden, om man inte går till fälttävlan. Men jag har varit med om så mycket efter att ha jobbat på dagstidning i många år. Bilolyckor, sett fastklämda människor och döda. Då fungerar det så att jag har ett skydd mellan mig och objektet – kameran. Men reaktionen kan komma när man slappnar av efteråt.

Jag umgås med och omges bara av yngre människor, det hjälper nog till att hålla mig ’ung’.

Några planer på pension har han inte.
– Vad skulle jag göra då? Spela boule på någon gågata? Jag umgås inte med några jämngamla, så gamla människor har jag inte i min bekantskapskrets, jag umgås med och omges bara av yngre människor, det hjälper nog till att hålla mig ”ung”.