Hela livet handlar om barriärer. Om att våga bryta dem. Utvecklas, lära sig, bli klokare och starkare. Ställas inför utmaningar, inte ge sig förrän man klarat av dem och känna hur man växer med uppgiften.
Ett ordspråk från hockeyn illustrerar det väl: Att släppa sargen.
Jag har under mina senaste fyra år släppt fler sarger än vad jag gjort under alla föregående levnadsår tillsammans. Livet med hästar är att både mocka i boxen men även tänka utanför boxen, men framför allt våga ta sig utanför boxen och låta sig själv kastas in någonting nytt, svårt och lätt obehagligt.
För en vuxennybörjare är hela hästhanteringen ett gäng barriärer som måste brytas för att man själv ska kunna utvecklas och bli användbar till annat än att mocka, bära och betala. Det är tryggt att ta skydd bakom en ”riktig” hästmänniska som Malin än att själv vara den som planerar, styr upp och genomför. Det är enklare att bara ta instruktioner och utföra dem än att vara den som tar ansvar, planerar och fattar beslut.
Men plötsligt är det söndag och där jag står ensam, med uppgiften att bryta den på förhand tuffaste barriären hittills som ponnypappa. Malin är upptagen med jobb medan jag är ledig. Det är min uppgift att som ensam vuxen åka iväg med Angelo och LillyBelle på heldagstävling i Gislaved.
Tre klasser, sex starter.
Den sista klassen är en lagtävling, där Angelo på Hilda kallats in i Växjöortens lag i sista stund efter ett återbud. Det betyder att jag har två barn och inte en, inte två utan TRE hästar med mig.
Ansvarig vuxen: jag.
Till min förvåning märker jag att suget inför utmaningen är större än rädslan att det hela ska gå åt skogen. Logistiken ser dessutom bra ut. Jag och LillyBelle åker med Peggy och Tindra i vår egen transport medan Angelo åker i en efterföljande lastbil där Hilda får sällskap av Amelia, lagkamraten Caspers B-ponny.
Färden upp till Gislaved är odramatisk, jag parkerar på anvisad plats och tillsammans med LillyBelle tar vi hand om våra små ponnyer. När lastbilen anländer någon timme senare fattar jag mitt första beslut. Jag ber Angelo ta hand om Hilda. Han lyder utan protest.
Första klassen är en LD med LillyBelle och Tindra. Här är det heller inga problem. Peggy står lugnt och stilla kvar i transporten och för min del är det bara att göra som vanligt: gå runt med Tindra på klassiskt ponnypappavis när LillyBelle går banan. Sedan säga några uppmuntrande ord, som i vanlig ordning avfärdas som töntiga, och därefter skynda mig upp på läktaren för att invänta och filma ritten.
Det går som vanligt bra för den ständiga publikfavoriten Tindra. Hon vinner och drar sedan iväg på ett ärevarv som utstrålar livslust medan LillyBelle lyfter segerpokalen.
Men fler klasser väntar och det är dags för mig att återta kommandot. Vi sätter på Tindra täcke, tar in henne i transporten igen och passar på att äta varsin toast i serveringslokalen. Vi äter snabbt och effektivt, har ingen tid att förlora. Det här är bara uppvärmning. Det är i nästa klass tempot skruvas upp. Det är en LC och här ställer LillyBelle upp med både Tindra och Peggy, som ska tävla mot varandra i kategori A. Dessutom ska Angelo, med startnummer två, strax därefter tävla i kategori B.
Tre starter på kort tid är ingen lek. Det är nu det gäller att ta för sig, fatta beslut, fördela ansvar och be om hjälp. Jag har bara två händer och kan rimligen bara hålla en häst i varje. Jag väljer Hilda och Tindra som brukar knata på rätt snabbt. Som tur är har fler från vår klubb anlänt till anläggningen och jag får snabbt hjälp av frivilliga som kan ta hand om Peggy. Därmed kan barnen gå banan i lugn och ro medan hästarna tas om hand.
Snart kutar LillyBelle ut, sätter sig på Peggy och hoppar fram. Angelo tar över Hilda och får sköta framhoppning själv och lilla Tindra lämnar jag över till en frivillig räddande ängel medan jag skyndar in i ridhuset och filmar LillyBelle och Peggy. Jag har kommit överens med en annan förälder att stå utanför och ta emot Peggy när LillyBelle byter till Tindra. När jag ser att allt fungerar går jag tillbaka in i ridhuset, väntar in LillyBelles andra start och filmar henne och Tindra. Det blir ny seger, ny pokal och nytt ärevarv. Fantastiskt!
När kategori B-klassen drar igång finns ett fungerande maskineri av föräldrar som hjälper varandra. Peggy och Tindra är i goda händer och jag kan lugnt stå med mobilen när Angelo och Hilda ger sig iväg. Vad ska Angelo hitta på? Frågan är berättigad eftersom han dagen före brutit mot det viktigaste i den plan han och Malin kommit överens om under bangången i Laholm: håll till vänster om blommorna före sista kombinationen.
Vad han gjorde? Fick för sig att snedda till höger i en omöjlig sväng med följden att Hilda givetvis stoppade och biljetten till Elmia kastades bort.
Nu tar han en härlig revansch. Med en både lugn, säker och snabb ridning noterar han en tid som bara slås av klubbkompisen Ayleen. Angelo blir tvåa, även han får pokal och för första gången vågar han sitta på Hilda under en prisutdelning och till och med rida med i ärevarvet, föredömligt försiktigt.
Två segrar och en andraplats. Nästan maximal utdelning. Jag känner hur jag växer som ponnypappa. Glada barn gör allt så mycket lättare och nu bestämmer jag att vi gemensamt tar hand om alla hästarna och ger dem kärlek. När det är gjort behöver vi dels samla oss för den avslutande lagtävlingen, dels se till att det inte kurrar i våra magar. Tiden är ganska knapp men vi är effektiva. Ponnyerna får mat, pyssel och kärlek och lastas på nytt. Gemensamt ser vi till att få i oss mat och därefter samlas vi i laget, bestående av LillyBelle, Angelo, Ayleen och Casper.
Det är den tredje och sista omgången och om jag förstår lagledaren, Ayleens pappa Andreas, rätt ligger Växjöortens Fältrittklubb på femte plats. De tre bästa lagen efter sista omgången går vidare till zonfinalen i Vetlanda.
Tuffa odds, men vi vet att laget har chansen att i alla fall få en bra placering i dag.
LillyBelle och Peggy inleder lagtävlingen med en nolla. Casper och Amelia fortsätter med ännu en och när Angelo och Hilda rider lika fint och säkert som i LC-klassen är VFK klart för omhoppning. Vi noterar att många andra lag har det betydligt tuffare och när grundomgången är står det mellan två lag: vårt lag och Wetterbygdens Hästsportklubb.
Vinna eller försvinna? Lite så känns det. Tävlingsnerven drabbar mig. Lätta skakningar i benen, fjärilar i magen och darrande händer. Att allt ställs på sin spets innebär verkligen skräckblandad förtjusning. Vi samlar oss, både föräldrar och ryttare. Snackar lite taktik. Kommer fram till att vi ger det en chans, satsar på att rida snävt och snabbt.
Så drar det igång. LillyBelle och Peggy är först ut och som vanligt lufsar de runt banan utan fel och med en tid som känns mycket bra efter ett Peggy vänt på en femöring under några svängar. När två ryttare i varje lag kommit i mål har VFK 0+4 fel och Wetterbygden 4+4. Det är strax Angelos tur.
Mitt taktiska jag inser i det läget att det är troligen är nollan som kommer att vara viktig, inte tiden. Om vi nollar två gånger till vinner vi, oavsett tid.
Jag kallar till mig Angelo och säger det till honom. Han nickar, tar in det jag säger och går sedan in och gör en lugn och säker nolla. Eftersom Wetterbygdens lag avslutar med två D-ponnyekipage har Ayleen sedan allt i egna händer som vår fjärderyttare. En nolla till och segern är klar. Fyra eller fler fel och vi har några nagelbitande minuter framför oss.
Ayleen, som redan vunnit LC, har hittat en formtopp och tillsammans med sin Kiltara Pringle rider hon smart och säkert. När hon klarar näst sista hindret gör vi allt vi kan för att lyfta henne från läktarplats. Sista hindret – hon klarar!
Segern är i hamn och inte nog med det: Växjöorten är klar för zonfinal i Vetlanda. Och inte nog med det: segern gör att vi går från femte till första plats även i totalen och tilldelas plaketter från Smålands Ridsportförbund.
Dagen startade med att väckarklockan ringde klockan 05.30. När vi återvänder hem till Växjö har mörkret sedan länge fallit. Och inte för att skryta, men det gick ändå rätt bra för mig när jag fick chansen att bryta en barriär.
Tack för att ni tog er tid – ridsportpodden Fria Tyglar hittar ni via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på