Ett snötäckt vinterlandskap möter mig när jag kastar en blick utanför fönstret. Det vitmålade trädbeståndet kompletteras av det taktfasta ljudet av hovslagarens hammarslag. Snösulorna ska på och det skönt att bocka av den punkten.
Hovslagarens närvaro är det enda som sticker ut. Aktiviteterna på gården är visserligen många men den tävlings-lågintensiva december handlar egentligen bara om rutiner.
Vakna, fodra, ta ut.
Mocka, tömma, packa.
Ge lunch, rida hästar, släppa in hästar.
Tända, släcka, stänga.
Och så förstås en sak till. Kylan. Vår värsta motståndare. Kvicksilvret visar just nu minus tio grader och det förändrar hela mig som människa. Jag minns en gång när jag för några år sedan pratade med en ridskolechef. Det var under en sällsynt regnig och kletig senhöst, där man fick plaska sig fram i hagens gyttja för att dela ut lunchen till hästarna.
– Det här måste vara det värsta tänkbara vädret, sa jag, mest som ett tanklöst konstaterande.
Det höll ridskolechefen inte med om.
– Jag tar ju tio gånger hellre detta än när jag måste slå hål på isen fyra gånger om dagen, invände hon.
Det blev en ögonöppnare för mig.
Hon hade ju rätt.
Trots att regn och rusk frestar på tålamodet vet man ändå en sak: när jag är klar, då är jag klar. Med kylan är det annorlunda. Den biter sig fast som en uppretad pitbull och släpper inte taget förrän du gett upp och flytt in i värmen. Den letar efter våra svagaste punkter och när den lyckas sätta in stöten är vi chanslösa. Och precis som ridskolechefen påpekade: en massa minusgrader innebär en massa plågsamt merarbete.
När detta skrivs har jag precis varit ute med yxan och slagit hål på isen i tre av fyra vattenbaljor (den fjärde är tack och lov en värmebalja) och räknar med att upprepa samma procedur varannan till var tredje timme på obestämd tid. Jag har testat tips om att placera petflaskor i vattnet för att undvika isbildning men utan att kunna lura den lömska kylan. Om ni har något magiskt lifehack för att lösa problemet en gång för alla – snälla, hör av er!
Man kan annars tro att en breddgrad som min, Växjös, egentligen borde innebära milda hanterbara vintrar. Det gör det inte. Tvärtemot vad man kan tro ligger Växjö i klimatzon 4, vilket jämförelsevis är samma zon som Sundsvall. Bara tio mil söder om Växjö ligger klimatzon 1, där det sällan ens är minusgrader och där det ofta är sju åtta grader varmare än här. Meteorologiskt sett beror det, antar jag, på att vi befinner oss vid foten av Småländska höglandet och det är inte någon tillfällighet att det går att utmärkt att driva vintersportanläggningar i de här trakterna.
För nästan exakt ett år sedan på dagen inföll en episod i livet som fick mig att fatta ett beslut. Det var dagen Jens Fredricson höll clinic en sen kväll i ridhuset i Lammhult, tre mil utanför Växjö. Ridhus tycks ha förmågan att förstärka temperaturen oavsett årstid. Går du in i ett ridhus sommartid känns det som att du går in i en bastu. Går du in vintertid går du från kall utomhusluft till en ännu kallare inomhusmiljö.
När Jens inledde sin clinic stod vi där, säkert 200 personer, och skakade samtidigt som vi försökte lyssna på allt det intressanta som sades. Det var minus 19 grader den kvällen och jag minns att jag klarade första kvarten hyfsat väl innan den där arga pitbullkylan fullkomligt tog över.
När jag tinat upp framåt småtimmarna hade jag två ord ringande i skallen.
Aldrig mer.
Aldrig mer att jag ska frysa på det sättet.
Jag tvingas visserligen gå loss på isen med yxa några gånger om dagen, men jag gör det bättre rustad än någonsin. Närmast fötterna har jag specialinköpta extra tjocka superstrumpor och ytterligare en vanlig strumpa under. Tillsammans med en bra vinterkänga ger det ett gott skydd mot pitbullangrepp underifrån.
På händerna sitter en av mina bästa investeringar: ett par nyinköpta och noggrant utvalda eluppvärmda handskar. De är tunna, smidiga och används som innerhandske. Tillsammans med en normal vintervante i en större storlek har jag äntligen hittat min perfect match. Nu går jag runt och njuter av den kittlande sköna känslan av äkta värme i händerna.
Pitbullkylan har ingen chans och om du besväras lika mycket av vintern som jag gjorde under clinicen i Lammhult har jag bara ett råd att ge dig.
Tveka inte – utan utnyttja din lagliga rätt att bära det enda handeldvapen du kan få licensfritt i Sverige.
Tack för att ni tog er tid! Lyssna gärna på min och Louise Wemlerths ridsportpodd Fria Tyglar som du enkelt hittar via Spotify eller Podcaster i din mobil. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på