På jobbet pratar vi om tillbud och olyckor. En olycka är något som händer när vi säger ”aj”. Ett tillbud är något som händer när vi säger ett ”oj” men det hade kunnat bli ett ”aj”.
När vi pratar om att tävla häst, så är det inte bara själva tävlingsritten vi ska klara av. Det är inte bara den som kräver förberedelse. Det är inte bara inne på tävlingsbanan som vi ska överleva…
En tävlingsdag innebär att utan fara för sig själv, för sin häst eller för andra klara ytterligare moment än själva tävlingsritten. Lastning, göra i ordning sin häst på en parkering, ta sig till framridningen, rida fram och stå redo för start vid banan.
Jag har själv varit (och är ibland fortfarande…) en ryttare på en häst som kommer in på tävlingsframridningen med ett uttryck av ”hej och hå!”. Hästen är lite för mycket på, alldeles för reaktiv och andra ryttare har bett mig sluta vara i vägen.
Sånt händer. Men det finns viktiga frågor som jag behöver ställa till mig själv.
Det kommer alltid finnas orutinerade ryttare och/eller gröna hästar i samband med tävling. Frågan är bara hur mycket och hur långt vissa saker ska accepteras. Var går gränsen emellan att en häst reagerar som en häst och att den är för dåligt förberedd för uppgiften?
På en och samma tävling inträffade många situationer som hade kunnat sluta värre än vad de gjorde.
En häst stod rakt upp på bakbenen, med ryttare på, mitt ibland hästar och människor på väg in till framhoppningen. När de väl kom in luftsprångade hästen upp på två bakben igen och ryttaren lyckades med att inte slungas ur sadeln.
En annan häst kunde bara styra på hindren i trav och när den väl gjorde det så satte den av i full fart, sprang rakt in i infångarstödet och hela hindret låg i en hög på marken. När hästen satte av så såg den inget av vad som stod framför den.
En tredje häst sparkade ett förbipasserande ekipage och träffade ryttaren på benet. Ingen skadades men frågan är om det verkligen är ett ”oj” när det inträffar. Hästen som sparkade hade både huva för ansiktet och för öronen, röd rosett i svansen och röd rosett i pannluggen.
Inne på tävlingsbanan avslutade ett ekipage sin ritt och då får inte ryttaren stopp på sin häst. Den sätter av i full fart genom ridhuset och ryttaren får skrika till väntande ekipage och funktionärer att de ska akta sig. När ryttaren slutligen fått hejd frågar funktionärerna om det är säkert att öppna dörrarna och släppa in nästa ekipage.
Hästhantering blir inte säkert av att vi sätter på oss en hjälm; vi behöver fortfarande utveckla oss i att läsa häst och hantera hästen som flyktdjur.
Utrustningen kan inte väga upp brister i kunskap. Det är så många moment som vi behöver träna våra hästar i att klara av för att vår sport, som redan är farlig, inte ska bli livsfarlig.
Det ska aldrig behöva kännas som att vi utövar sporten med livet som insats; få behöver vi backa tillbaka och fråga oss själva vilken förberedelse vi missat.
Allt ansvar kan inte läggas på överdomare, funktionärer, tränare eller veterinärer; vi ryttare behöver fråga oss om vi utsätter oss själva, våra hästar eller andra omkring oss för fara. Vi ska åka till tävling och samtidigt kunna säga att vi gjort alla förberedelser som vi kan.
Vi ryttare har ett stort ansvar när vi skriver under en hästägarförsäkran; att vi som ekipage är förberedda och inte utgör en risk för oss själva eller andra.
Vi behöver ta ansvar för att utbilda oss; vi behöver inte bara kunskap i själva tävlandet utan också vägen dit. Tillräckligt många ”oj” kommer nämligen resultera i ”aj”. Det är sällan ett ”aj” kommit helt utan förvarning; bristen har varit att vi inte sett signalerna.
Är ryttaren ett barn eller en ungdom; då behöver föräldern fråga sig själv samma sak. Är det här säkert? Har vi gjort rätt förberedelser i träning? Tar vi rätt hjälp för att lyckas?
Eller beter sig hästen som ett skarpt, osäkrat vapen?
/Lollo
Följ Ridsport på