Mer bekymrad över hur människor i sporten har det

Det var någon gång under 1980-talet som en av mina hopptränare var upprörd över regelverket gällande smärtstillande till hästar på tävling. ”Våra hästar är för värdefulla för att vi skulle proppa dem fulla med ’butta’ och tävla. Det vore ju som att köra en bil torr på olja. Det är bara dumt med de där reglerna eftersom vi vet vad vi gör om vi ger lite smärtstillande. Reglerna är skapade av sådana som inte förstår sporten.” 

Reaktionerna kring förbud mot barrering var de samma. ”Som om inte vi proffs själva skulle kunna avgöra om en häst behöver lite extra motivation för att lyfta på benen.”  Tack och lov är det andra tider nu – även om det säkerligen förekommer en del av det mer ljusskygga slaget bakom stängda dörrar även hos toppryttarna.

Tack och lov är det andra tider nu.

Min poäng är att det genom tiderna har varit ganska högljutt vid varje större regeländring med syfte att stärka tävlingshästars välfärd. Så även nu. Skillnaden nu mot förr är det stora trycket utifrån på sporten i den här frågan.

Diskussioner är så klart välkomna. Sakliga argument ska synas. Men det finns ingen som helst möjlighet att gå bakåt när det gäller hästvälfärden. Det måste fortsättas framåt och vändas på alla stenar om och om igen. Och det är sporten själv som måste fortsätta att ta täten och visa omvärlden att regelverket ständigt justeras och utvecklas, att frågan är högst aktuell och att även obekväma beslut tas. 

Att hästar utanför sporten kanske är den grupp där hästvälfärdsinsatser behövs mest är inget argument för att sporten inte ska kunna göra ännu mer.  Att de som tar besluten inte har kunskap och förståelse för hur det är att hålla tävlingshästar är inte heller något argument. Många som bestämmer är högst insatta och kunniga. 

För övrigt är jag egentligen inte särskilt bekymrad över hur våra tävlingshästar i de tre OS-grenarna har det i västvärlden. Jag har varit på så många tävlingar och har endast vid ett fåtal tillfällen sett något som fått mig att höja på ögonbrynen. 

Jag väntar och väntar på att saker ska ta fart likt frågan om hästarnas välfärd. 

Jag är – ärligt talat – mer bekymrad över hur människor i sporten har det – sexuella trakasserier, slavliknande arbetsvillkor i stallar och inte minst överträdelser av mänskliga rättigheter av regimer som bjuder in hopp- och dressyrryttare till sina länder. Men det är en helt annan fråga, där jag väntar och väntar på att saker ska ta fart likt frågan om hästarnas välfärd. 

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 3/2023.