Tycker du att livet går på lågvarv? Massor av stillasittande som plågar dig? Känner du att utmaningar saknas? I så fall har jag ett råd till dig. Bli ponnyförälder. Jag lovar: livet förändras otroligt snabbt, det antar ett tempo du inte visste fanns och du ställs inför utmaningar du inte trodde att du skulle fantisera om att klara av.
Ni som följt den här bloggen sedan mitt första postade inlägg hösten 2018 vet kanske vad jag talar om. Allt går i rasande fart, all onödig fritid – exempelvis att umgås, festa och kolla på sport – är plötsligt raderat från kartan och i centrum står små människor på två ben och stora djur på fyra. Kring dessa kretsar allt och du kommer otroligt nog att märka att du älskar det, över allt annat.
Utmaningarna följer en progressiv skala. Svårighetsgraden ökar, vilket per automatik innebär att även ditt eget ansvar ökar i samma takt, trots att du inte trodde det var möjligt. Söndagen som nyss passerade innebar en sorts milstolpe när det gäller mina egna utmaningar.
Denna dag står tävling på programmet för både Angelo och LillyBelle men skillnaden mot en vanlig tävlingsdag är att barnen ska till varsin tävlingsplats; Angelo till skånska Osby med Rosie medan LillyBelle är anmäld till fyra starter i Tingsryd med sina små vänner TW och Peggy.
Eftersom mänsklig kloning ännu inte blivit verklighet finns det bara en sak att göra. Vi delar upp oss. Malin och Angelo tar Rosie med sig i lastbilen ner till Osby medan de nästan tvillinglika skimlarna TW och Peggy lastas i transport och hakar på mig och LillyBelle till Tingsryd. Att vara ansvarig vuxen för ett barn och två ponnyer, som dessutom ska starta tätt efter varandra, är en utmaning som heter duga. Pressen jag känner blir inte mindre när LillyBelle spänner ögonen i mig mitt i stallgången och säger:
– Pappa, i dag måste du verkligen vara lite självgående.
”Självgående?” Undrar var hon hört DET ordet? Kan hon MÖJLIGEN ha överhört en monolog Malin haft med mig under någon tidigare tävling? tänker jag.
Jag lovar att vara så ”självgående” jag kan och resan ner till Tingsryd går så bra den bara kan, eftersom vi efter 40 minuter kommer fram till ridhuset och parkerar. Erfarenheten har lärt mig att LillyBelle är extremt fokuserad under tävlingsdagar och ingen man leker med. Jag vet att hon kommer att bossa med mig, anmärka på saker jag inte gjort men som hon tycker att jag borde ha gjort. Precis så blir det, men jag är förberedd på det och håller god min.
När det är dags för bangång får LillyBelle gå banan själv. Jag vet att hon aldrig skulle vilja ha mig vid sin sida ändå och jag vet också att hon trivs inne i sin bubbla där hon går och letar efter de snäva omhoppningssvängarna. LD och LC står på schemat för både Peggy, som är stor A-ponny, och TW, som är en miniatyr-B-ponny.
När det blir dags för första start kommer en ny utmaning. LillyBelle kräver att jag filmar alla ritter och det är inte lätt med en ponny i handen. Här gäller det att hitta hjälp och det hittar man nästan alltid i denna hjälpsamma sport. Medan TW hålls under uppsikt av vår vän Mia smiter jag in i ridhuset, får upp mobilen och filmar dagens första ritt. LillyBelle och Peggy vinner och jag filmar även ärevarvet.
Vi räknar sedan ut att vi utan problem hinner lasta in Peggy i transporten innan det är dags för nästa start. TW har nämligen startnummer 16 av 19.
När LillyBelle och TW rider in behöver jag därför inte ens leta efter någon som kan hjälpa mig att hålla. Jag kan sitta på läktaren med avslappnad nervositet och filma och följa det som händer. TW är TW som ni säkert vet. Ibland slår hon till, ibland känner hon inte riktigt för det. Men den här dagen ser jag direkt att den lilla ponnyn är taggad. LillyBelle lotsar henne runt banan på bästa vis och när hon når mållinjen är det på en tid som är sju hundradelar vassare än ledaren. Ingen av de efterföljande ekipagen kan heller hota och plötsligt kan vi räkna in två segrar av två möjliga. Fast TW vore ändå inte TW om hon inte bjöd på lite dramatik genom att dra vänster mot utgången när LillyBelle vill rida höger under ärevarvet.
Jag hänger på, försöker vara ”självgående”, ligga steget före och trots att LillyBelle pikar mig då och då tycker jag att jag klarar mig hyfsat. Vi tar en lunchpaus och slappnar av en stund innan det är dags för nästa klass, LC. Där tar Peggy sin andra seger för dagen och när LillyBelle ger sig iväg på TW ser det åter helt bländande ut. Men precis när jag börjar fundera på hur omhoppningen kommer att se ut tar det stopp. I efterhand berättar LillyBelle att hon ”släppte efter för tidigt” och själv tar fullt ansvar för missen. Tävlingsdagen avslutas med en uteslutning men i övrigt – en helt fantastisk söndag i Tingsryd.
Bara hemfärden återstår. Klockan börjar närma sig 13 och till saken hör att jag själv ska börja jobba på Smålandsposten två timmar senare. Jag ska bevaka Timrå–Växjö Lakers och känner att jag är ute i hyfsat god tid.
Vi ger hästarna mash, gör i ordning dem och lastar dem odramatiskt.
Jag har gjort mitt jobb som ponnypappa, klarat av en tuff utmaning och sätter mig i förarsätet med en suck av lättnad.
Sedan vrider jag om startnyckeln.
Ingenting händer.
Displayen lyser, det kommer ett oroväckande ljud men bilen startar inte.
Jag försöker igen.
Samma sak.
Helt dött.
Batteriet har laddat ur.
Det är nu den stora och mest oväntade utmaningen kommer. Jag analyserar läget. Jag har en dotter och två hästar med mig. Jag har en bil som inte startar och en hockeymatch att bevaka på en tidning som har drygt 150 000 läsare. Det är nu det gäller att hålla sig kylig i skallen, trots att den jobbiga känslan mellan hopp och förtvivlan obönhörligt smyger sig på. Under mina snart 33 år med körkort har jag varit med om att batteriet kejkat vid kanske fem tillfällen. Vid inget av dessa tillfällen har jag haft väntande hästar i en påkopplad transport. Jag har heller inte haft ett viktigt uppdrag i tjänsten att tänka på inom två timmar.
Efter ett par nya rent desperata försök att vrida om startnyckeln ger jag upp.
Jag behöver hjälp.
Jag behöver till att börja med ett par startkablar, vilket jag dumt nog inte tänkt på att utrusta bilen med. Dessutom måste jag ha hjälp av en bil som står parkerad intill min egen.
Tiden går. Jag frågar runt efter någon med kablar men får nekande svar. Klockan tickar. Håll dig lugn bara, tänker jag. Håll dig lugn. Det ordnar sig. Eller – gör det det?
När jag är nära att misströsta och börjar fundera på vad som skulle hända om jag står kvar här på en grusparkering i Tingsryd när pucken släpps sätts plötsligt en händelsekedja igång.
Jag får syn på ponnymamman Frida, som är från Tingsryd.
Jag går med raska steg fram till Frida, frågar om hon vet någon som kan hjälpa mig.
Ponnymamman Frida pekar på ponnypappan Kalle.
När jag går fram till ponnypappan Kalle pekar han på ponnypappan Hasse.
Ponnypappan Hasse är killen med koll, killen som kan bilar.
Ponnypappan Hasse tar upp sin mobil och säger att han ska ringa till en bilmekaniker han känner.
Hoppet återvänder men släcks lika snabbt när mekanikern inte svarar.
Då går ponnymamman Angelica förbi, mamma till LillyBelles kompis Ayleen och även god vän till oss.
Ponnymamman Angelica säger att ponnypappan Mange har startkablar. Hon ringer till sin man, ponnypappan Andreas, som snart dyker upp. Så dags har ponnypappan Hasse hakat på i vårt lilla gäng och snart har ponnypappan Mange letat fram sina kablar.
Ponnypappan Andreas, som lyckligtvis har sin bil parkerad intill vår, sätter sig i bilen och vrider om startnyckeln medan ponnypappan Hasse kopplar på kablarna. Efter lite meckande där ponnypappan Andreas får backa några meter med sitt ekipage står hans motorhuv i linje med min bils bagagelucka, där batteriet sitter. Ponnypappan Hasse kopplar på kablarna, jag vrider om startnyckeln och ljudet jag hör kan vara det skönaste jag någonsin hört.
Med rådet att bli ponnyförälder, som inledde den här texten, följer ett löfte. Ponnyföräldrar hjälper alltid varandra, oavsett vad det handlar om. Det är både en styrka och en trygghet.
Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar som du hittar där poddar finns! Senaste avsnittet bjuder på en ponnypappaspecial med en avslutningsstory jag tror får er att häpna och skratta. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på