Krönikören om känslostyrd hobbyavel

Plötsligt stod jag där med några äldre ston som inte längre gick att tävla på grund av diverse småskador de dragit på sig genom olika trauman genom åren. Efter ett halvhjärtat försök att tantrida lite på dem började en annan tanke att gro: varför inte börja avla igen? Det var då tio år sedan jag hade haft föl.

• Jag gjorde ingen marknadsundersökning.
• Jag gjorde ingen affärsplan.
• Jag satte inte upp något avelsmål.
• Jag gjorde knappt någon budget.
• Men jag hade stall, en liten lösdrift, mark och i alla fall en del erfarenhet.

Jag gick helt enkelt ut i stallet, tittade på det som brukar kallas avelsmaterial och började klura på hur jag skulle kunna göra något bra av det. Nu har jag en liten flock unghästar, där de äldsta är tre år.

Vi hobbyuppfödare är oseriösa och dumpar marknaden.

Jag tillhör alltså de där glada amatörerna som det då och då skälls på; vi hobbyuppfödare är oseriösa och dumpar marknaden.

Samtidigt är jag en väldigt genomsnittlig SWB-uppfödare (fast jag har mer än ett sto…). Avdankade kvinnliga ryttare i 50-årsåldern som främst av känslomässiga skäl låter betäcka sitt älskade sto utgör en stor del av SWB-uppfödarna. Jag är alltså en av dem som i allra högsta grad håller i gång ”marknaden” med hästutbildare, hingsthållare, seminstationer, foderleverantörer, hovslagare, veterinärer och så vidare. Sådana som jag bidrar till att pengar kommer in till dem som är professionella och ska försörja sig på sin avel och/eller tillhörande verksamheter. På det sättet bidrar vi hobbyuppfödare till att de som är proffs kan fortsätta ta täten när det gäller att föra avel och sporten framåt.

Och jag känner mig inte oseriös på något sätt. Däremot är jag känslostyrd i allra högsta grad. Att föda upp hästar är så mycket glädje och så mycket sorg. Så mycket förväntan och så mycket oro – en oro som när det börjar närma sig fölning inte sällan byts mot ren och skär skräck för att något ska gå fel. Och jag upphör aldrig att fascineras av mysteriet när ett liv blir till.

Vi känslostyrda hobbyuppfödare bidrar till att föra både sport och avel framåt på vårt egna sätt.

Nåväl, vid sidan av mysterier och känslostormar finns det gott om konkreta saker att ta tag i för uppfödaren. Jag har numera en klar strategi, vet precis vad jag vill med min avel – och framförallt vad jag INTE vill.

Låt oss som tar föl av känslomässiga skäl få fortsätta att göra det så länge vi gör det på ett ansvarsfullt sätt. För till syvende och sist är det nog känslorna – kärleken till hästen – som styr oss alla som på något sätt håller på med dessa fascinerade djur. Och vi känslostyrda hobbyuppfödare bidrar till att föra både sport och avel framåt på vårt egna sätt.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 6/2023.