Louise Nyberg: ”Ridskolan är inte en fabrik”

I rollen som ridlärare möter jag ibland hästfolk som inte jobbar på ridskola. Deras inställning till vad jag gör är att jag jobbar med ett slags fabrik, där hästar förbrukas och eleverna betalar för att rida på led.

Till skillnad från dem, får jag i min vardag se alla mjuka värden som ridskolan bygger upp och bidrar till.

Vi hade en ponny på ridskolan, som antagligen inte såg så speciell ut för människor utifrån. Men för ridskolan var den ponnyn dyrbar och oersättlig, framför allt för en av hästtjejerna som rider hos oss.

Jag får se möten mellan hästar och människor, hur ensamma finner sammanhang samt hur ungdomar växer med sina uppgifter i stallet.

Varje eftermiddag kom hon ned till stallet efter skolan för att sköta ponnyn innan den gick första lektionen. Vi kunde nästan ställa klockan efter henne. Hon polerade hovar, tvättade, putsade. Den vita ponnyn hade aldrig en gul fläck på kroppen. När ponnyn fick en skada promenerade hon den flera gånger per dag, tidig morgon och sen kväll.

Mitt arbete som ridlärare innebär många möten. Jag får se möten mellan hästar och människor, hur ensamma finner sammanhang samt hur ungdomar växer med sina uppgifter i stallet.

Ridskolans ansvar är inte bara att ta hand om hästar och sälja ridlektioner. Vi behöver vara goda exempel, så bra häst- och medmänniskor vi bara kan. Framför allt är ridskolan en plats att glömma stress i vardagen en stund, andas häst, en källa till välmående och en möjlighet till samvaro. Hästintresset som skapas här blir många gånger livslångt och sprider sig vidare ut i hästnäringen.

Så kom den dagen som vi alla oroat oss för; ingenting fanns mer att göra för vår ridskoleponny. Det fanns inget lätt eller rätt sätt att berätta för hästtjejen, men hon fick en sista kväll med sin ponny och en sista promenad runt ridskolan.

När det blev dags att säga farväl stod ponnyn lugnt och tuggade på sitt hö med hästtjejens armar runt halsen medan tårar rann ned i spånet. Vi var många som stöttade, brydde oss, förstod, kramades och fanns där – kompisar, vuxna, personal och ridklubbens styrelse.

Hästintresset som skapas här blir många gånger livslångt och sprider sig vidare ut i hästnäringen.

När ponnyn åkte till himlen hade jag en klump av oro i magen. En oro som skulle visa sig vara helt onödig, för tre dagar senare kom hon nedför backen till stallet igen. Hästtjejen. Lättad andades jag ut och såg hur hon gick in i stallet och började rykta på en av ridskolans nyinköpta unghästar. En häst som hon nu varje dag putsar, kammar, friserar och promenerar.

Våra hästar lämnar oss men vår hästkärlek dör aldrig – och för många är ridskolan den plats där den en gång föds.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 7/2023.