Så lägger Rolf-Göran grunden

Raden av hästar som Rolf-Göran Bengtsson tagit upp i svår klass är lång som en inköpslista till ett Ullaredsbesök. Det är en lista som inleds med pappa Sven-Eriks uppfödning Sombrin (e Sombrero, som bland annat gick YREM) på 80-talet, via Paradiso, fortsätter över de hästar han så småningom fick till förfogande under åren hos Jan Tops (bland andra Roofs och Pialotta), MacKinley, sedan Ninja La Silla, Casall och Ermindo, till nya stjärnskottet Zuccero. För att bara nämna några av de mest kända svårklass- och mästerskapshästarna.

Och vägen till framgång har sett i stort sett likadan ut, med alla sina hästar har han följt sin grundidé.
– Det har varit så, men i ”gamla tider” var hästarna lite tyngre och svårare att hålla ihop. I dag har vi bättre ridbarhet på hästarna, säger han.

Casall är ett bra exempel

Rolf-Görans resa med superhingsten Casall, fyra i VM och vinnare av Global Champions Tour, illustrerar väl hans sätt och syn på arbetet med att få fram en riktigt bra häst, och att få den att hålla år efter år.

Holsteinerförbundets Casall gjorde sina bruksprov och godkändes. Fem år gammal sattes han hos Rolf-Göran, som hade och har ett samarbete med det framgångsrika tyska avelsförbundet.
– Allting kändes bra när jag provred Casall, minns Rolf-Göran.

Den unga hästen var visserligen fin att sitta på, men han var ändå inte riktigt där Rolf-Göran vill ha sina hästar.
– Han var väldigt väl skolad men gick bakom hand, med nosen för långt in mot bringan.

Där plockade Rolf-Göran fram huvudnyckeln till sin ridfilosofi.
– Hästens näsa ska vara längre fram och det är där den ska ta stöd på tygeln. Den ska gå fram mot handen.

Blygheten tog över

Casall hade ”gömt sig” bakom bettet. När han fick erbjudande av sin nya ryttare att ta fram nosen blev han först blyg. Han vågade inte riktigt ta stöd på tygeln och då kunde han komma med små överraskningar.
– Han kunde vända väldigt snabbt innan hinder och han gjorde det mer eller mindre utan förvarning, utan att egentligen ge mig några signaler i förtid, säger Rolf-Göran.

Arbetet med att få Casall att gå i en mera öppen, men självklart även balanserad, form accentuerades.
– Det handlade egentligen om vanligt grundjobb, berättar Rolf-Göran.
– Övergångar, övergångar, övergångar, främst mellan trav och galopp. Det får hästen att vilja bjuda fram och samtidigt får övningarna den att sätta bakbenen under sig. Hästen blir också uppmärksam på dina hjälper när man gör många övergångar. Att bara trava eller galoppera runt runt längs fyrkantspåret i samma tempo främjar inget.

Att vara i mental balans själv är viktigt för att också hästen och ridningen ska fungera.

Ytterligare ett sätt att främja framåtbjudningen är att rida ut.
– Mycket uteridning får alltid hästar att gå bättre fram.
– I Breitenburg, där jag var under tiden med Ninja La Silla och Casall, hade vi väldigt fina uterittsmöjligheter. Bland annat hade vi en fin galoppbana och där red vi ofta.

Casall var lite tittig i början på galoppbanan men vande sig snabbt och älskade galoppassen.
– När han gått där ute en gång insåg han att det inte var farligt längre. Under hela sin fantastiska karriär fick han galoppera där.

Casalls tittighet, eller kanske snarare blygsel, hade han med sig när han skulle inleda sin karriär på hoppbanorna.
– Han ville liksom gömma sig, men det var bara att hålla sig till grunden i ridningen.
– I början fick man motivera honom lite extra på första och andra hindret men sedan var han i gång och började själv bjuda på hindren.

Svårigheter över vatten

Lite längre fram i karriären var det dags för Casall att hoppa öppet vatten. Han hoppade, men hamnade allt som oftast på plastilinan i bakkanten på vattengravarna och drog därmed på sig fyra fel.
– Första gången han var i Aachen trampade han på ”tejpen” i båda omgångarna, minns Rolf-Göran.
– Det tog lite tid att lära honom hur han skulle göra men till slut förstod han. Jag använde inte någon särskilt metod, det var bara att fortsätta öva. Det gällde att vara lite extra noga i ridningen mot vattnet för egentligen ville han ju inte trampa på linan.

Casall var en ytterst talangfull och i grunden försiktig häst på hinder. Han kunde sina saker och tyckte det var kul.
– Men jag fick ändå alltid motivera honom och det var där grundridningen kom in.
– Tempoväxlingar i vardagsarbetet, övergångar generellt, pusha på i traven, halvhalter, få bakbenen ordentligt aktiverade.

Zuccero har lätt för sig

11-årige Zuccero är Rolf-Görans nästa stjärna. Han kom till stallet i Itzehoe som 7-åring och reds första säsongen av stalljockeyn Bart van der Maat. Träningsmetoderna för Zuccero är desamma som för alla Rolf-Görans hästar.
– Zuccero är elektrisk och kommer lätt från marken, han har mycket blod och lätt för sig.

Rolf-Göran började själv tävla den grå hingsten när den var åtta.
– Jag hade med honom på meetingen så han fick gå unghästklasserna. Men sedan blev det stopp.

Coronapandemin drabbade tävlingsverksamheten.
– Inget hände och plötsligt var Zuccero tio år. Vi gjorde visserligen ”låtsastävlingar” här hemma men det var ju ändå inte riktigt detsamma.

I fjol debuterade Zuccero i 1,60 på en internationell tävling i Tyskland och kom fyra. I september var han med i Calgary och gick en 1,60-hoppning med bara ett tidsfel.
– Det var ett riktigt test, banan på Spruce Meadows är ju jättestor. Han klarade det fantastiskt bra, blev inte ”liten” och blyg.

Sen comeback

Väl hemma från Kanada drabbades Zuccero av nässelfeber. Comebacken på tävlingar kom inte förrän efter årsskiftet, då det blev starter på två mindre tävlingar innan han i februari åkte till Neumünster och vann Grand Prixen. Sedan blev det Göteborg och ny succé med fina placeringar i de största klasserna.

Nu siktar Rolf-Göran mot mästerskapen igen, med ännu en väl grundutbildad häst: först EM i år och sedan OS i Paris 2024.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 7/2023.