Hon låter hästarna visa vägen

Inför världscupfinalen i Omaha höjde många på ögonbrynen över namnet Alice Tarjan. Hon fanns med i startlistan som en av ryttarna från USA. En del trodde nog att det var en sista-minuten-ersättare – men nej. Alice gjorde sin första internationella start 2015 och har stadigt klättrat på FEI:s rankning, även om merparten av hennes tävlingsstarter sker på nationell nivå med mycket yngre hästar.
– Jag hade aldrig möjligheten som ung att köpa en etablerad utbildad dressyrhäst, i stället köpte jag ett föl som jag red in själv. Efter det första fölet blev det fler och jag fortsatte att träna, utbilda dem och lära mig själv, och efter femton år ledde det fram till Grand Prix-nivå.
– Jag satte egentligen inget mål att komma just dit, men hästarna utvecklades och gick bättre och plötsligt var vi där, berättar Alice, som ger ett blygt och lite introvert intryck – tills hon med stor inlevelse börjar berätta om just hästarna.

Under vinterns säsong vann Alice två av sina fyra världscupstarter med vackra stoet Serenade MF och satte resultat från 75 procent och uppåt. Inte så tokigt under det i år 10-åriga stoets första säsong.

Serenade och GP-stoet Candescent, en känslig dam som ibland blir kraftigt miljöpåverkad än så länge, har gjort Alice landslagsaktuell för Pan Am Games i höst såväl som för OS i Paris 2024.

Har fem GP-hästar

Hittills har hon utbildat ett femtontal hästar upp till Grand Prix, de flesta har sålts längs vägen för att finansiera inköp av nya föl och unghästar. Just nu har Alice fem hästar på Grand Prix-nivå hemma i stallet.

Ridningen och utbildningen av hästar är i dag hennes försörjning. Hon är utbildad jurist, men som ung drabbades hon av cancer, överlevde och valde att ägna sig åt hästarna i stället för lagböcker.
– Jag hade inte en världscupfinal som mål. Det är bara en naturlig utveckling av att vi har nått en viss nivå och att det har gått bra. Resultatet vid en tävlingsstart är inte så viktigt, ibland är det bra nog och öppnar dörrar för dig, ibland är det inte det och då åker du hem och tränar vidare, konstaterar hon.
– Hästarna dikterar i princip vad som ska ske härnäst i deras respektive utveckling. Jag sätter inga specifika mål, utan hästarna visar själva om de är redo eller inte. Sedan visar procenten om det duger eller inte, menar Alice, som har ett ovanligt okomplicerat förhållande till bedömningselementet i den sport hon vigt sitt yrkesliv åt.

Var reserv till VM

Stoet Serenade MF drog blickarna till sig i Omaha med sin lätta och eleganta uppenbarelse, mild blick och redan en mycket fin piaff och passage.
– Jag köpte henne som föl och när hon var unghäst vann vi de amerikanska unghästchampionaten. Vi var i Rotterdam förra året och var VM-reserver, så hon har mycket erfarenhet trots ung ålder.
– Serenade är så lätt och enkel, hur snäll som helst, hon hade lätt kunnat vara en barnhäst. Hon kanske ser elektrisk ut men hon kan vara lite bekväm och cool, gör inte mer än hon behöver. Hon är samtidigt så villig och försöker alltid så hon är en suverän personlighet, säger Alice och lyser av stolthet.

Vad är det då som gör att hon egentligen inte har mästerskap som mål?
– Det är inte viktigt och det handlar trots allt om hur hästarna är och hur de mår. Du kan inte hänga upp ditt liv på sådana mål, för ”at the end of the day” är det din häst som avgör om det är möjligt eller inte.
– Vi tränar på och jag utbildar hästarna. Om vi har bra resultat, om hästen är redo och om jag får frågan: kan du rida i laget? Klart att jag ställer upp men det är inte det som motiverar mig, det är vägen fram med hästarna, förklarar hon.

Alice menar att om det är ditt livs mål och hästen har en hovböld dagen D, så är drömmen i kras.
– Det vore förfärligt att sätta så mycket press på en häst, jag kan inte förstå den sortens tänkande.

Beundrar Isabell Werth

För Alice är den stora vinsten med världscupfinalen att komma nära Isabell Werth och studera dressyrdrottningen.
– Jag beundrar de som precis som Isabell Werth utbildar sina hästar själva. Jag har alltid gjort det, först för att jag inte hade något val och i dag för att det är det som är så intressant och spännande.
– Min strävan är att jag och hästen blir så bra att det inte blir en fråga OM vi ska rida ett mästerskap utan vi är så bra att det är omöjligt att inte ta ut oss, att det är så självklart, säger Alice efter lite funderande.

Som ensamägare av sina hästar och utan sponsorer kan Alice rida och träna utan press på resultat.
– Det är väldigt skönt att efter en ritt som i Grand Prix-klassen i Omaha, där vi hade ett stort missförstånd i piaffen, så behöver jag inte förklara mig för någon. Jag var jättenöjd med Serenade, hon är genomärlig och var så fin tyckte jag, det spelar ingen roll att vi inte fick bra procent, förklarar hon.
– För mig är det viktigaste att hästen svarar. Om det blir fel så gör det ingenting, huvudsaken är att hästen vill.
– Dressyr är fruktansvärt svårt, men jag älskar att allt som handlar om hur du kommunicerar med din häst. Det gör det så fascinerande – och så komplicerat, säger hon med ett skratt.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 8/2023.