Äventyret har nått sitt slut

Under mina två månader här har allting blivit en vana och jag har trivts så enormt bra här. Diane, Malice och de andra volontärerna har känts som en stor familj.

Just nu sitter jag på Keflavik Airport på Island och ska ta mitt andra och sista flyg hem. I mitt huvud är klockan över ett på natten, men den är egentligen närmare sju lokal tid. Eftersom Diane hade fullt upp, som hon alltid har, var det Malice som körde mig till flygplatsen.

Under min sista dag hjälpte jag Diane med mina sista design- och teknikuppgifter, fast jag kommer fortsätta göra mer för centret även på hemmaplan. Vi tog även en sista ridtur och jag red förstås min favorittjej Harley, hade jag kunnat hade jag tagit med henne hem! Allt som allt var det en mysig sista dag, och det blev mycket adjön. Mr Bob tyckte att jag skulle åka hem, lasta mina egna hästar och komma tillbaka igen. Med mig hem fick jag även ett western hackamore med träns och split reins (jag har förstås bestämt mig för att sadla om till western, delvis i alla fall), öronhängen med fjädrar i som en start på min karriär som indian som ska hålla i turridningar ute på Orlando Wetlands (ett internskämt) och massa olika motiv av engelsk rävjakt till min samling hemma. Givetvis gjorde även Tonk en tavla till mig!

Under de dagar som gått från det att jag skrev sist har vi som vanligt haft fullt upp som vanligt. Mr Bob och Diane har arbetat med de äldsta burrosarna och det är nu dags för dem alla att åka till nya hem. Jag har pysslat om Rango som kom tillbaka från den som adopterat honom, jag badade honom, klippte av hans man eftersom han har hudproblem och smörjde in hans hud med salva. Diane har även arbetat med Chevez (som jag tidigare kallade “Alkohol”), och det kommer nog ta ett tag innan han är helt okej med att människor rör vid honom.

I söndags åkte vi till Palm Beach för att se en film om mustanger som hade premiär, det var en blandning av en dokumentär och en dramafilm. Själva dokumentärdelen var bra, men vi var väldigt kritiska till det andra. Faktan var bra, och skrämmande, och bilderna de visade från det vilda och från de “holding facilities” som de infångande mustangerna hamnar i var rörande. Infångandet av mustangerna förstör hjordar efter hjordar, och hur de kan påstå att de bara håller nere antalet djur är för mig ofattbart då det just nu finns färre hästar ute i det fria och fler hästar i “holding facilities”.

Anledningen till infångandet är att man anser att mustangen förstör mark, men de boskap man släpper ut på markerna istället förstör desto mer. Kostnaden att fånga in hästarna, och hålla hästarna i dessa “holding facilities” är dessutom skyhöga och de hade tjänat mer på att bara låta hästarna vara. De fångar dessutom in fler hästar än vad det finns efterfrågan på, och därför får många hästar spendera resten av deras liv i fångenskap utan att ens få ett hem. Frågan är ju dock om det är bättre att de får ett hem, hästarna som kommer in till centret har fått så hemska upplevelser på grund av människan, att det kanske är bättre att leva resten av sitt liv i en platt, liten och tråkig inhägnad med torrt hö.

I filmen följde de en flock från det vilda och hur de sedan blev infångande. Ett år senare kollade man vart hästarna tagit vägen, och ungefär hälften av hästarna var fortfarande kvar i “holding facilities”, några hade blivit utadopterade men flera stycken hade spårlöst försvunnit. En man hade adopterat allihop men BLM hade inga uppgifter på vad som hänt efter det, och filmteamet kunde inte heller hitta dem. Mannen är känd inom slaktbranschen så vad som hänt dessa hästar är väl ganska uppenbart. Att se skillnaden på hur flocken såg ut i det vilda, starka, med glänsande päls, bra hull och med massor av energi, i kontrast till hur de såg ut i inhägnaderna, utan livslust och med deras nummer runt halsen, gjorde mig ledsen.

Den här gången fick jag även se hur frysmärkningen och verkningen av hovar går till. De använder sig av en så kallad “squeezer” som klämmer in hästen och hindrar den från att slå sig fri, något som kan vara väldigt användbart om man behöver behandla en vild häst eller dylikt. Men vad som skiljer BLM’s squeezer från den traditionella är att efter att hästen kommit in i detta trånga utrymme, så flyttas hela boxen och läggs på sidan. Alltså förflyttar de hästen i liggande position, vilket är otroligt skrämmande för hästen. Det räcker inte med att ufon fångar in dem och berövar dem deras frihet, de sätter dessutom dem i rymdskepp som tvingar dem till onaturliga positioner och gör obehagliga saker med dem. I trailern för filmen kan ni se bitar från denna maskin, och även hur BLM’s “holding facilities” ser ut.

Jag hoppas verkligen att amerikanerna, resten av världen inklusive du, öppnar ögonen för vad som händer med mustangen. Wild Horse Preservation är en av flera organisationer som kämpar för att bevara mustangen, här  kan du se deras hemsida och här kan du följa deras Facebooksida. Om du vill fortsätta följa Wild Horse Rescue Center kan du även följa deras Facebooksida och på deras hemsida kan du förstås få mer information och även göra en donation. Inom kort kommer jag att göra presentkort till donationerna om man önskar ge bort en donation som en present.

Slutgiltligen vill jag även slå ett slag för våra svenska hästar som också råkar illa ut. I Sverige är vi lyckligt lottade som har Svenska Hästars Värn (SHV), som också kämpar för att hjälpa så många hästar som möjligt. Du kan hjälpa SHV på flera sätt, dels kan du bli medlem och då få deras medlemstidning hem om vad de gör och se vilka hästar som är lediga att ta på foder, du kan bli akuthem för inkommande hästar och du kan även ta emot hästar på utbildning. Detta och mycket mer kan du göra får att hjälpa våra svenska hästar, läs mer på SHV’s hemsida här.

Om ni har några frågor eller av någon annan anledning vill komma i kontakt med mig så får ni gärna mejla mig på info@lovisagoransson.se . Tills vidare, ta väl hand om er och alla hästar ni möter, och ta gärna mitt favoritcitat med er i framtiden;

“You know, you don’t throw a whole life away just ’cause he’s banged up a little.”
Tom Smith, Seabisquit

/Lovisa